Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, Kristoffer Jakob - Boställen, förv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intresse, som i och genom dessa dogmer fixerats
i bestämd läronorm, stundom i dem fått ett
ofullständigt och ofullkomligt uttryck, och han trädde
derför i skarp opposition mot de riktningar
inom kyrkan, hvilka strängt höllo på sådana
dogmer. Detta har gifvit anledning till den
oriktiga föreställningen, att B:s filosofi är i
strid med kristendomen, hvilket emellertid är
så mycket orimligare, som icke allenast
förhållandet mellan menniskan och Gud af
såväl kristendomen som B. uppfattas såsom fullt
personligt, utan fven den kristna troslärans
grundsanningar – lärorna om friheten och
nåden, om menniskans och hela menniskoslägtets
synd och skuld äfvensom deras försoning och
återupprättelse – dels redan af B. blefvo
upptagna i hans filosofiska lärobyggnad, dels genom
en efter boströmska principer mer i detalj
utförd religionsfilosofi skola fattas i sin fulla
renhet och sitt fulla djup. B. förkastar
visserligen den läran att Gud är treenig och låtit
sig födas såsom menniska; men genom sin lära
om Gud såsom på en gång transcendent och
immanent grund till verlden samt om
menskligheten såsom ett i strängaste mening organiskt
helt gjorde B. det möjligt att renare och
djupare uppfatta dessa dogmers innersta mening.
Vidare framhåller han, att den juridiska
tolkningen af försoningsläran (läran om satisfactio
vicaria) hvilar icke endast på den råa och
hädiska åsigten att straffet är ett lidande, som
Gud tillfogar syndaren till vedergällning för
hans ondska, utan jämväl på den ytliga
uppfattningen att moralisk skuld och förtjenst skulle
kunna öfverflyttas från den ene till den andre.
Verldsförsoningen kan enligt B. icke bestå i
annat än Guds nådeverksamhet till syndens
upphäfvande och åstadkommandet af menniskans
frälsning och salighet. Det är m. a. o. icke
Gud som skall försonas med menniskan, utan
menniskan som skall försonas med Gud. För
denna Guds nådeverksamhet utgör menniskan
Jesus det specifika och högsta organet.
Slutligen lärer B. – med afgjordt förkastande af
läran om en evig fördömelse, såsom oförenlig
ej allenast med en förnuftig uppfattning af
straffet, utan ock med den förnuftiga verldens strängt
organiska sammanhang – att menniskan, som
efter detta lifvet har att genomgå en mångfald
af lifsformer, om sider skall uppnå det eviga
lifvet i Guds rike, der all ondska, allt lidande
och all strid upphöra och der hvarje varelse
kommer i åtnjutande af det för honom, på grund
af hans egendomliga väsende, möjliga måttet
af lif och salighet. "Med detta evangelium
slutar B. sin religionsfilosofi."
Grundtanken i den boströmska filosofien är
således, att den sanna verkligheten utgör en
osinlig (andlig och evig) och likväl fullständigt
bestämd (fullt konkret) verklighet, ett lefvande
helt af allt igenom personliga väsenden, och
att menniskans praktiska uppgift är att i den
sinliga verlden med frihet förverkliga denna
öfversinliga verld. Ehuru denna filosofi ej
blifvit fullständigt utförd af sin stiftare och denna
dess princip ej tillämpad på alla vetenskapens
frågor (så finnes t. ex. estetikens allmännaste
begrepp knappt mer än antydt), är dock af den
store tänkaren genom denna princip en fast grund
lagd för kommande forskningar. Den boströmska
filosofien har redan blifvit bestämmande för
vårt lands hela forskningsarbete på det
filosofiska området; men icke nog dermed: hon har
jämväl utöfvat stort inflytande på de öfrige
vetenskapsgrenarna, enkannerligen de
närbeslägtade, och derigenom verkat lifgifvande på
svenska folkets hela andliga odling. Också hafva
de materialistiska och pessimistiska riktningar,
som i våra dagar vunnit en så betydande terräng
i de större kulturlanden, icke fått någon
nämnvärd framgång hos vårt folk. Till sin innersta
grundton är B:s filosofi nationelt svensk och till
sitt ursprung utan tvifvel ett af de
vetenskapliga uttrycken för det ädlaste och bästa hos
det svenska folket.
De jämförelsevis få skrifter B. utgaf af
trycket äro: De pantheismi ad religionem habitu
dissertatio (akad. afh. 1824), De nexu rerum
cum deo ex ratione pantheismi positiones (1827),
hvilken röjer inflytande af Spirioza, Dissertatio
academica triplicem amphiboliam legislationis
practictae in philosophia morum observandam
adumbrans (1827, fragment), De mente ac
perceptione aphorismi (1839, fragment), Dissertatio
de notionibus religionis, sapientiae et virtutis
earumque inter se nexu (1841; ny uppl. jämte
öfvers., med titeln "Om religionens, vishetens
och dygdens begrepp samt deras förhållande
till hvarandra", af L. Bygdén, 1874), Satser
om lag och lagstiftning (1845, 2:a uppl. 1871),
Om voteringar (i tidningen "Tiden" 1850, n:o
14), Aforismer rörande förändrandet af
folkrepresentationen i Sverige ("Tiden" 1850, n:o
25, 26 och 88), Om monarkens oansvarighet och
helgd ("Svenska tidningen" 1852, n:o 46 och
47), Grundlineer till philosophiska statsläran
("Allmännare delen", 1859, 2:dra uppl. 1862),
Grundlineer till philosophiska statslärans
propaedeutik (1851, fragment; ny omarbetad
upplaga, som ej häller blef afslutad), artikeln C. J.
Boström i "Sv. biogr. lex." (särskildt utgifven
1859 under titeln C. J. Boström och hans
filosofi), Den speculativa philosophen Johan Jacob
Borelius i Calmar (1860), Anmärkningar om
helfvetesläran, våra teologer och prester allvarligen
att förehålla (3 upplagor 1864), Äro rikets
ständer berättigade att för svenska folket besluta
och fastställa det nu hvilande så kallade
representationsförslaget? (1865). Efter B:s död
utgafs hans Grundlinier till den filosofiska
civilrätten (1872). Alla dessa skrifter utmärka sig,
i formelt hänseende, genom en ovanligt hög
grad af klarhet och enkelhet. Hans muntliga
föredrag hade samma egenskaper. L. H. Å.
Boställen, förv., äro dels jordbruks-, dels
bostadsboställen. De förra, hvilka äro
antingen kungsgårdar, kronosäterier, kronohemman
eller kyrkohemman, afse att lemna innehafvaren
icke allenast fri bostad, utan äfven, genom den
inkomst jordbruket gifver, större eller mindre
del af hans lön. De indelas – efter de
tjenstemannaklasser, åt hvilka de anslagits – i civila,
militära och ecklesiastika boställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
