Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belöningspenningen, öfverlemnade åt henne 1844 sin stora
guldmedalj, derför att hon "befrämjat den svenska
vitterhetens namnkunnighet i främmande
länder".
I Fredrika B:s här uppräknade arbeten, äfven
de mest harmoniska och fridfulla bland dem,
förnimmes en ännu oupplöst dissonans. Den
består i ett knöt öfver den ensamma, ogifta qvinnans
ställning. Hvilken ogift man kunde icke utöfva
en aktad och gagnande verksamhet? Men huru
mången ogift qvinna nödgades icke lefva onyttig
för sig sjelf och andra? Känslan af detta sociala
missförhållande dref henne att omfatta
tendensromanen, som under 1840-talet fick insteg i
Sverige, dit öfverförd från Frankrike. 1848
utgaf hon Syskonlif, som till namnet är en
fortsättning på, men till beskaffenheten vida skildt
från teckningarna ur hvardagslifvet, af hvilka
det tillika är en afslutning. "Syskonlif" är en
social roman. Det menskliga arbetets
organisation, familjens skrankor öppnade genom
fri, kärleksfull association, uppoffrande
verksamhet för andras väl – se der de ledande
idéerna i denna bok, hvars karaktersbilder delvis
återspegla författarinnans tidiga ungdoms ideal.
1856 utger hon Herta eller en själs historia,
teckning ur verkligheten. Med en våldsamhet,
hvarigenom hon uppväcker en hänsynslös kritik,
höjer hon der qvinno-emancipationens fana. Hela
sitt köns samlade dunkla qval öfver förnekad
fullständig mensklig frihet och sjelfständighet
slungar hon som ett "förtrytelsens
revolutionsskri" mot samhället och det maktegande
manliga könet. Häftigheten i hennes angrepp
är så stor, att den förleder henne till
missgrepp. Styrkan af hennes snille, klarheten af
hennes uppfattning i hufvudsak äro
emellertid så öfverlägsna, att de segra öfver både
motstånd och misstag. De kraf hon uppställer å
sitt köns vägnar vinna hos oss inom kort
insteg i det allmänna rättsmedvetandet och
begynna äfven att sättas i verket, såsom:
myndighet vid viss ålder, tillfälle till kunskapers
inhemtande vid högre elementarläroverk och
universitet samt användning i vissa befattningar i
kommunens och statens tjenst. I sin sista
roman, Far och dotter (1858), förhärligar hon
föräldra- och barnakärleken, anser honom
ursprungligare och ställer honom högre än
kärleken mellan makar. Man får det intrycket,
att detta arbete framgått ur en tillfällig
stämning, och påminnes om att författarinnan sjelf
aldrig var gift.
På hösten 1849, när Fredrika B. stod på
höjden af sitt rykte såsom hemmets skildrarinna,
reste hon till Nord-Amerika för att studera
hemmen och qvinnans ställning i nya verlden.
Förut hade hon berest flere delar af Sverige,
Norge, Rhentrakterna och Danmark samt
återgifvit sina intryck dels i några af romanerna
("I Dalarna", "Strid och frid eller några
scener i Norge"), dels i mindre utkast: Ett par
blad från Rhenstranden (1848) och Lif i
Norden (1849). Frukterna af den amerikanska
resan nedlade hon i bref, ställda till hennes
syster Agata. De utkommo åren 1853–54 i 3
delar under titeln: Hemmen i nya verlden. En
dagbok i bref, skrifna under tvänne års resor
i Norra Amerika och på Cuba. Fredrika B.
skildrar der fotografiskt. Hon återgifver, å ena
sidan, en mängd yttre småsaker; hon
blottar, å den andra, många fina, djupt liggande
nervtrådar. Ständigt, öfverallt föremål för
förtroende och en oinskränkt välvilja, är hon
städse benägen att kasta starkt solljus öfver
hvarje enskildhet. Men hon är äfven
skriftställarinnan, hvilkens ord skola förnimmas af
både den gamla och den nya verlden. Deraf
hos henne mången gång en viss
återhållsamhet, nästan partilöshet, i saker af vigt. I det
stora hela är hon dock lika sjelfständig som
bestämd. Den "nya menniskan", framtiden, ser
hon växa upp ur de två stora grundsatser, på
hvilka det nordamerikanska samhället
byggdes: menniskans förhållande till Gud beroende
endast af hennes samvete; menniskans
förhållande till staten beroende endast af hennes
förtjenster. Men hon finner icke folket i Förenta
staterna vara ett mönsterfolk. Skönhetsfläckar
äro: negerslafveriet (då ännu icke upphäfdt),
det vilda förvärfsbegäret och "mobbokratien".
Qvinnan har, tack vare ett storslaget
undervisningssystem, en bättre ställning än i Europa; men
ännu är hon icke fullt utvecklad till
medborgarinna och utöfvar i följd deraf icke häller
allt det inflytande hon kunde och borde inom
familjen. Mycket af hvad Fredrika B. fann
och icke fann i Amerika dref henne efter
hemkomsten, hösten 1851, att skrifva "Herta".
Samma år som detta arbete kom ut, begifver
hon sig, sommaren 1856, på en ny stor resa.
Hon hade sett odlingens yngstfödda i vester;
hon vallfärdar nu till lifvets källsprång i
österland. Hon är redan 55 år gammal, men
hennes mod är lika okufligt, som hennes
bildningstörst är outsläcklig. Färden räcker i fem år.
Hon uppehåller sig i Schweiz, Italien, Palestina,
Grekland med dess öar. Dagböckerna från denna
färd, ställda till L* (läsaren), utgåfvos
1860–62 i 6 delar under benämningen Lifvet i gamla
verlden. Dagboks-anteckningar under resor i
söder- och österland. Der återfinner man
Fredrika B. i hela hennes älskvärdhet, lätt hänförd,
storsinnadt human. Der ser hon hela jorden
som ett förlofvadt land, hela menniskoslägtet
som en stor familj. Arbetets anda och
syftning angifver hon i tvänne motton, det ena från
Terentius: "Jag är menniska och ingenting
menskligt är mig likgiltigt", det andra från
Vulliemin: "Vårt syfte är att bilda en
mensklighet, som förenar alla nationer i hvad de hafva
bäst".
Bland vår tids qvinnor har ingen mera
modigt, mera ihärdigt än Fredrika B. skådat de
religiösa lifsfrågorna i ansigtet. På hennes
ungdoms trosstrider följa andra, mindre bittra, men
icke mindre oroliga. Hon söker att med
hvarandra förlika "sant förnuft" och "sann öfver-
naturlighet", det moderna tänkandet och den
gamla dogmatikens innehåll; men hon blir aldrig
färdig dermed. Från denne ståndpunkt skrifver
hon 1834 mottot på "Presidentens döttrar": "Tro
och vetande äro eviga syskon", och utskickar
1842 sin – emot D. F. Strauss’ epokgörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
