Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretagne, ett af Frankrikes gamla landskap - Bretagnes, Fr., ett slags lärft, uppkalladt efter prov. Bretagne - Breteuil, Gabrielle Emilie - Breteuil, Louis Auguste le Tonnelier, baron de - Bret Harte, nordamerikansk novellförfattare. Se Harte - Bretheim, stad i Baden. Se Bretten - Bretland, "briternas land", i de nordiska fornskrifterna namnet på Wales - Breton, Jules Adolphe - Breton de los Herreros, Don Manuel - Bretoner, innevånarna i Nedre Bretagne - Bretonska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelpunkten för Armoricas folkförbund och bar sjelf
namnet Armorica. Det var bebodt af rent
keltiska stammar, hvilket bevisas af de många
minnesmärkena från druid-tiden och af det
egendomliga folkspråk, som ännu talas af bönderna
i de tre vestligaste departementen (se
Bretoniska språk). Armorica eröfrades af Caesar
(57–56 f. Kr.), men blef dock mer till namnet
än i verkligheten en romersk provins
(Provincia lugdunensis tertia). För öfrigt vet man
föga om halföns öden till 5:te årh., då
sachsarnas infall i Britannien tvang en mängd briter
att söka tillflykt hos sina keltiske fränder i
Armorica, hvilka på grund af denna
stamförvandtskap äfvan kallades bretoner (se d. o.) liksom
deras land kallades Britannia minor (l.
cismarina), hvaraf sedan namnet Bretagne uppstod.
Under de förste karolingerna var landet någon
tid underkufvadt af frankerna, men återvann snart
sitt oberoende. Från 10:de årh. låg det i
ständiga strider med Normandie, som gjorde anspråk
på en viss öfverhöghet. När, med grefve
Conan IV den gamla herskareslägten i B. (1170)
utgick på svärdssidan, kom landskapet till
dennes måg Gottfrid, en broder till den engelske
konungen Johan utan land. Efter Gottfrids död
(1186) var det ett tvistefrö mellan Frankrike
och England. Hans son Artur blef (1202) af sin
farbroder Johan bragt om lifvet, och derefter
regerade Arturs halfsyster Alice under franskt
skydd. Hon gifte sig 1213 med grefve Pierre af
Dreux. Dennes sonson Johan II upphöjdes (1298)
af den franske konungen Filip IV till hertig
af B. Ätten Dreux utslocknade 1488 på
manslinien med Frans II, hvilken som arftagare
efterlemnade en enda dotter, Anna. Hon tvangs
1491 att gifta sig med den franske konungen
Karl VIII. 1499 äktade hon dennes
efterträdare Ludvig XII, hvarigenom B. faktiskt
hemföll till franska kronan. Deras dotter Claude
förmäldes 1514 med hertig Frans af
Angoulême, sedermera konung Frans I, och 1532 blef
hertigdömet, med de bretagniska ständernas
bifall, införlifvadt med Frankrike. Till 1789 års
revolution fortfor det dock att hafva sitt eget
parlament. Nämnda revolution mötte der ett
fruktansvärdt motstånd. (Se Chouaner.)
Bretagnes [bröta’nj], Fr., ett slags lärft,
upplalladt efter prov. Bretagne.
1. Breteuil [brötö’j], Gabrielle Emilie,
markisinna du Châtelet-Lomont, fransk
författarinna, bekant för sin vänskap med
Voltaire. Se Châtelet-Lomont.
2. Breteuil [brötö’j], Louis Auguste le
Tonnelier, baron de B., fransk statsman, f.
1733, blef, sedan han förut beklädt en
diplomatisk syssla i Petersburg, 1763 ambassadör i
Stockholm. Der kastade han sig genast in i
partistriderna och sparade icke på guld.
1765–66 års riksdag kostade Frankrike nära 2 mill.
livres (omkr. 1 1/2 mill. kr.). Enär hattpartiets
sol vid B:s ankomst hit var i sjunkande, blef
det snart hans uppgift att lemna detta, såsom
onyttigt för Frankrike, åt sitt öde och i stället
arbeta för återställandet af konungamakten samt
dervid, om möjligt, begagna sig af hattarnas
hjelp under sken af att störta mössorna. 1767
lemnade han Sverige. 1783 blef han minister
för kungliga huset, men 1787 måste han afgå,
till följd af sina sympatier för det absoluta
konungaväldet. Efter Neckers fall (1789) blef han
åter minister, men utträdde kort derefter ur
ministèren och begaf sig till Solothurn, der han
1790 befullmäktigades af Ludvig XVI att
underhandla med de nordiska hofven om hjelp åt
konungamakten i Frankrike. För detta blef han
1792 anklagad inför konventet, och sedan lefde
han i landsflykt till 1802, då han fick återvända
till sitt fädernesland. Död 1807.
Bret Harte, nordamerikansk novellförfattare.
Se Harte.
Bretheim, stad i Baden. Se Bretten.
Bretland, "briternas land", i de nordiska
fornskrifterna namnet på Wales.
Breton [brötå’ng], Jules Adolphe, fransk
genre- och landskapsmålare, f. 1827 i
Courrières (Pas de Calais), framställer i vackra,
stämningsfulla landskap arbetsfolkets hvardagsbestyr
och fester. Såsom hans bästa målning anses
La fin de la journée (1865).
Breton de los Herreros, Don Manuel,
spansk skald, f. 1800 i Quel (prov. Logroño),
tjenade 1814–22 som frivillig i hären,
innehade sedan hvarjehanda civila ämbeten och var
en tid äfven bibliotekarie vid nationalbiblioteket.
Död i Madrid 1873. Han skref mer än 150
dramatiska arbeten, af hvilka dock en del endast
äro bearbetningar och öfversättningar. De bästa
bland hans stycken, af hvilka flertalet tillhör
det s. k. karakterslustspelet, äro Marcela och
A Madrid me vuelvo samt det historiska
skådespelet Fernando el emplazado. Äfven som
lyrisk och i synnerhet som satirisk skald är B.
af stor betydenhet. I sina senare dramer
påminner han fördelaktigt om Spaniens äldre
dramatiske diktare. En samling af hans poetiska
arbeten utkom 1850–52. F. B.
Bretoner (Kymr. breiziz), innevånarna i
Nedre Bretagne, hvilka tillsammans med
innevånarna i Cornwallis utgöra en gren af den
kymriske språkgruppen, som sjelf är en del af den
stora keltiska språkfamiljen. Bretonerna
härstamma från kymriska britoner (walesare), hvilka
från 383 e. Kr. i stora skaror slogo sig ned i
Armorica och gjorde sig till herrar öfver detta
område. Landets afskilda läge och vexlande
beskaffenhet, den öfvervägande sysselsättningen
på hafvet, den dystra naturen afspegla sig
troget i bretonens lynne. Han är melankolisk och
inbunden, men eger en liflig och poetisk
inbillningskraft samt beherskas lätt af sina lidelser.
Han är djerf och modig, gästfri och rättrådig,
stolt öfver sin härkomst och segt fasthängande
vid de fäderneärfda vanorna.
Bretonska språket och literaturen.
Bretonskan (Fr. bas-breton, Kymr. breyzounec) är
ett keltiskt språk, som ursprungligen var, om
ej identiskt, åtminstone nära beslägtadt med
kymriskan och som ännu talas i den franska
prov. Bretagne (i depart. Finistère, Côtes du
Nord och Morbihan) af omkr. 1,200,000
menniskor. Den gamla bretonskan har under
tidernas lopp på de flesta ställen uppblandats med
romanska element och i sin renhet bibehållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
