Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunius, Karl Georg - Brunius, Louise, f. Carlson - Brun jernockra, miner. Se Brunockra - Brunke, Johan, drottsete. Se Brunkow - Brunkeberg var fordom en sandås på samme plats, der numera en stor del af stadsdelen Norrmalm i Stockholm är belägen - Brunkol l. Lignit, petrogr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskopshuset i Lund (1840–44), skolhuset i Helsingborg
(1844), kyrkan i Kristinehamn (1854–57) m. fl.
Derjämte verkställde han restaurationerna af
domkyrkan i Vexiö (1849–52) samt af flere
stads- och landskyrkor i Skåne, gaf äfven
ritningar till några nya kyrkor och uppgjorde
planer till samt hade ledning vid om-, till- och
nybyggnader på flere skånska herresäten (Jordberga,
Söfdeborg, Trolleholm m. fl.). Såsom utöfvande
arkitekt stod B. mera på dilettantens än
på konstnärens ståndpunkt – något som framgår
i synnerhet af hans återställande af Lunds
domkyrka –, men såsom specialforskare och
skriftställare i Sveriges äldre konsthistoria
förvärfvade han ett aktadt namn. Redan under
åren 1815–17 företog han i arkeologiskt intresse
vandringar i det minnesrika Bohus län. Resultaten
af dessa blefvo de af honom och J. G.
Liljegren utgifna Nordiska fornlemningar
(med 100 pl., 1823) samt det året före hans död
utkomna Försök till förklaringar öfver
hällristningar. Bland hans ganska förtjenstfulla och i
allmänhet pålitliga konsthistoriska arbeten må
nämnas Nordens äldsta metropolitankyrka (1836;
omarb. och tillökad uppl. 1854), Antiqtarisk och
arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän,
Dalsland, Vermland och Vestergöthland år 1838
(1839), Glimminge fäste steenhus i
Christianstads lehn i Skåne (1844), Historisk och
arkitektonisk beskrifning öfver Helsingborgs kärna
(1845), Skånes konsthistoria för medeltiden (1850),
Konstanteckningar under en resa år 1849 (1851),
Om renaissance- eller barockstilen i Skåne (1856),
Konstanteckningar under en resa till Bornholm
år 1857 (1860) samt Gotlands konsthistoria
(I–III 1864–66). Genom sina grundliga
forskningar, genom sin oförtrutna opposition mot
"ladustilen" i kyrkor och "den förderfvade
renaissancen" i våra moderna arkitekters alster
samt genom åtskilliga af sina egna
byggnadsföretag, särskildt Kristinehamns kyrka, uträttade
B. mycket godt, i det han väckte uppmärksamheten
på den romanska och den gotiska stilen
samt visade möjligheten af dessas återupptagande
i Sveriges såväl kyrkliga som profana byggnadskonst.
R–n.
2. Brunius, Louise, f. Carlson, den
förres svägerska, romanförfattarina, föddes d.
23 Jan. 1799 på Blombacka i Vinköls socken
af Skaraborgs län och ingick 1823 äktenskap
med ekonomie direktören J. N. Brunius (d. 1868).
Jämte sin man tillbragte hon åren 1859–65
hos en i Amerika bosatt son. Under de senare
åren har hon uppehållit sig i Vestergötland.
Redan i yngre år sysselsatte sig fru B. med
författarskap, men då utan tanke på att låta
trycka sina skrifter. Förändringar i hennes
ekonomiska förhållanden nästan tvingade henne
att bereda sig inkomster med sin penna. Under
signaturen L–e utgaf hon 1843 berättelserna
Den unga enkan i Norrland, Systrarna och
Äktenskapsskilnaden (intagna i Thomsons
"Kabinettsbibliotek"). Sedermera har hon
offentliggjort flere andra arbeten, af hvilka det senaste
är Lyckans gunstlingar (1875).
Brun jernockra, miner. Se Brunockra.
Brunke, Johan, drottsete. Se Brunkow.
Brunkeberg var fordom en sandås på samme
plats, der numera en stor del af stadsdelen
Norrmalm i Stockholm är belägen. Åsen sträckte
sig mellan vikar och träsk från Norrström i
nordlig riktning. Den östra sidan var tämligen
brant, den vestra hade mindre stupning. På
B., som dominerade Stockholm norrifrån,
uppfördes tidigt några försvarsverk och vakttorn;
men det dröjde ganska länge, innan åsen
bebyggdes. I midten af 1700-talet återstod dock
en ytterst ringa del obebyggd, och i våra dagar
är han helt och hållet gömd under stora
byggnader. Den ursprungliga höjden har betydligt
minskats genom sandhemtning och planering.
Brunkebergstorg och några närliggande
qvartér påminna om platsens forna beskaffenhet
samt om bergets läge och namn. I äldsta
tider kallades B. helt enkelt Sandberget eller
Brantberget. Sitt nya namn fick det efter Johan
Brunkow, som, jämte tre andra framstående
män af Birger Magnussons parti (1319)
afrättades på detsamma. Sedan den tiden hafva flere
statsförbrytare eller offer för partihat der
fallit för bödelns hand, bl. a. Peder Sunnanväder,
Måns Bryntesson, Göran Persson och
Messenierna. Från B. har Stockholm flere gånger
angripits. Mycket berömdt i vår historia är
slaget på Brunkeberg d. 10 Okt. 1471. Kristian I
af Danmark hade med en armé af 5,000
man lagt sig utanför Stockholm för att med
vapenmakt tilltvinga sig tronen i Sverige. Men
mot honom samlade riksföreståndaren Sten Sture
d. ä. en ansenlig bondehär och anryckte från
norr. Danskarnas hufvudmassa hade förskansat
sig på berget, och en mindre afdelning hade
fattat posto vester derom, i närheten af Klara
kloster. En träbro öfver en af Näckströmmen
gcnomfluten sumptrakt öster om åsen underhöll
deras förbindelse med Käpplinge- (nuv. Blasii-)
holmen, der deras flotta låg för ankar.
Riksföreståndaren delade sin här i en mindre styrka
(dalkarlar), som under Nils Sture gjorde en
kringgående rörelse för att ifrån B:s östra
sluttning anfalla danskarna, samt en större, med
hvilken han sjelf stormade uppför den vestra
sluttningen. Detta angrepp understöddes af ett
utfall från staden mot B:s södra sida, der fiendens
förskansningar stuckos i brand. Sten Stures
första stormning afslogs, en andra likaså. Han
vände sig då mot kåren vid klostret. För att
undsätta denna kår strömmade danskarna ned
från höjden, men de nödgades efter en
mördande strid draga sig tillbaka uppför berget,
och derefter stormade svenskarna detta för
tredje gången, nu äfven från öster, sedan
dalkarlarna fullbordat sin flankrörelse. Danskarna
öfverväldigades och skyndade sig till sina
skepp; men en massa af dem drunknade i
Näckströmmen, emedan bron, som till en del
förstörts af Stockholms borgare, brast under de
flyende. De förlorade omkr. 2,000 man i döda,
sårade och fångna. Slaget vid B., då Sveriges
sjelfständighet räddades för en längre tid, är ett
af våra mest ärofulla och betydelserika minnen
och firades senast 1871 med stora högtidligheter.
Brunkol l. Lignit, petrogr., en tät och
träartad eller jordformig, brun till svart kolmassa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
