Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brutto, Ital., handelst., utan afdrag - Brutus, Lucius Junius - Brutus, Decimus Junius - Brutus, Marcus Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med emballage. – Bruttovinst, inkomsten
af ett företag utan afräkning af omkostnaderna.
Motsatsen till brutto är netto.
Brutus. Af de frejdade romare, som burit
detta namn, anföra vi följande:
1. Lucius Junius B., systerson till Roms
siste konung, Tarquinius Superbus. Tillnamnet
B. lär han hafva fått deraf, att han, för att
undgå Tarquinii förföljelse mot slägtens
medlemmar, en tid ställde sig såsom fånig.
Missnöjet med Tarquinii despotiska styrelse och
våldsgärningar fick ändtligen luft, då hans yngste
son, Sextus, våldfört den dygdiga Lucretia,
Tarquinii Collatini maka. B., som i Collatia
var ögonvittne till den öfver sin vanära
förtviflade Lucretias sjelfmord, svor Tarquinierna
hämd, ilade till Rom och förmådde folket att
afsätta konungen och från denna stad förvisa både
honom och hans familj. Man bestämde derefter,
att två konsuler för ett år i sänder skulle
utfva högsta makten, och gaf den nya
värdigheten åt B. och Tarquinius Collatinus, hvilken
senare dock, till följd af misstroendet till det
Tarquiniska namnet, snart måste lemna Rom.
B. nödgades kort derefter låta afrätta sina egne
söner, som deltagit i en till konungadömets
återupprättande stiftad sammansvärjning. När
sedermera den afsatte konungen med en utländsk
hjelphär anryckte mot Rom, stupade B. och
konungens son Arruns för hvarandras lansar i
en drabbning. Berättelsen om B. synes dock
till en stor del tillhöra sagan, ehuru visserligen
den honom tillskrifna statshvälfningen måste
betraktas såsom en historisk tilldragelse, som
innebar en reaktion af de adliga ätterna mot
det till despotism urartade konungadömet.
2. Decimus Junius B. skördade sina första
lagrar i Gallien under Caesar. I
medborgarekriget förde han med framgång befälet öfver
Caesars belägringsflotta vid Massilia (49 f. Kr.),
hvilken stad slutit sig till Pompeji parti.
Oaktadt B. af Caesar mottog flere ynnestprof och
belönades med ståthållareskap, slöt han sig dock
till sammansvärjningen mot denne. Under den
allmänna förvirringen efter Caesars mord begaf
han sig till sin provins, det cisalpinska Gallien.
Då emellertid Caesars medkonsul, Antonius, lät
tillerkänna sig denna provins och i stället
bestämde Macedonien åt B., satte sig denne
deremot, men invecklades derigenom i ett krig med
Antonius (se Antonius, 3.), hvarunder han hela
vintern belägrades i Mutina, men slutligen
fick undsättning (Apr. 43) genom Hirtius och
Pansa samt Octavianus. När B. sedermera, trots
sitt misstroende, förenat sig med den sistnämnde,
fingo de båda i uppdrag af senaten att bekriga
Antonius. Men då Octavianus, som tilltvingat
sig konsulatet i Rom, vidtog åtgärder för att
straffa Caesars mördare, beslöt D. Brutus att
begifva sig till Macedonien till dennes
motståndare M. Brutus, men blef af sina trupper
öfvergifven och under flykten dödad af Antonii
utskickade.
3. Marcus Junius B., den siste kämpen
för Roms frihet, son till en folktribun med
samma namn och den berömda Servilia,
halfsyster till Cato d. y., hvars dotter Porcia blef
hans andra maka. Sorgfälligt uppfostrad af
sin moder, hade han såväl genom föredömet
af sin morbroder, den sedligt stränge stoikern
och ifrige republikanen Cato, som ock genom
historiska och filosofiska studier erhållit en mera
ideal riktning. Hans sedliga allvar och stränga
grundsatser tillvunno honom också allmän
aktning. Endast från denna tids allmänna lyte,
vinningslystnaden, förmådde hans för öfrigt ädla
karakter ej hålla sig fri. Länge afhöll han sig
från deltagande i statsangelägenheterna, men
samlade erfarenhet genom resor och genom
personligt umgänge med grekiska lärde.
Sannolikt tillhöra de numera förkomna filosofiska
arbeten, som tillskrifvas honom, denna tidigare
period. Efter återkomsten till Rom trädde han
på senatspartiets sida och slöt sig vid det
borgerliga krigets utbrott (49) till Pompejus, med
hvilken han deltog i slaget vid Pharsalus. Efter
denna drabbning bemöttes B. välvilligt af
Caesar, som uttryckligen befallt att skona honom.
Derefter afhöll sig B. från deltagande i kampen,
men mottog af Caesar redan år 40 förvaltningen
af det cisalpinska Gallien, der han genom
rättvisa och oegennytta förvärfvade ett aktadt namn.
Efter sin återkomst från Spanien (Sept. 45)
hedrade Caesar honom med statspraeturen för år
44. Den sammansvärjning, som nu bildades mot
Caesar, var icke ett verk af B.: själen i denna
var Cassius, som ansåg sig tillbakasatt af Caesar
vid tillsättningen af statspraeturen och derför
vredgades både på denne och B. Då man
likväl ej trodde sig finna någon annan fana, kring
hvilken de sammansvurne kunde samlas, än
Bruti aktade namn, sökte Cassius indraga denne
i sammansvärjningen. Hemliga maningar till
honom, såsom bäraren af Roms forne befriares
ärorika namn, förfelade ej sin verkan på hans
för den gamla författningen svärmande ande,
hvilken ej kunnat förlika sig med frihetens
undergång. Det var ej personlig ärelystnad,
utan en alltför hög och idealistisk uppfattning
af den tidens romarefolk, som bestämde B. att
deltaga i sammansvärjningen. Efter Caesars
död skulle, trodde han, alla offra sina enskilda
sträfvanden och lidelser för ett enda mål:
republikens väl. Bruti deltagande bestämde
mången tveksam. Det utrop, som en ej fullt
bestyrkt tradition lägger i den döende Caesars
mun: "Äfven du, min son!" innebär den helt
visst sanna förutsättningen, att ingenting mer
förbittrade Caesars död än anblicken af B. bland
mördarna. Den handfallenhet republikanerna
visade efter mordgerningen gaf deras farligaste
motståndare, Antonius, som på Bruti yrkande
obetänksamt blifvit skonad, tillfälle att rycka till
sig makten, och uppreta folket mot mördarna
(se Antonius, 3.). De fleste af dessa måste
lemna Rom, och äfven Brutus fann sig
slutligen föranlåten att begifva sig till Macedonien,
som redan Caesar tillerkänt honom såsom
provins. Han förblef dock fortfarande overksam,
ända till dess M. Antonius lemnade
Macedonien åt sin broder Cajus, hvilken då af B.
angreps och slutligen dödades (43). Men hvarken
B. eller Cassius vidtogo några åtgärder för att
skydda Italien för faran af det i Okt. s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
