Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böhmen, fordom sjelfständigt konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jagade bort de tyske presterna och förde en
fjortonårig strid med kejsar Otto I, som han
till sist nödgades erkänna för öfverherre och vid
hvars sida han på Lech-fältet (955) stred mot
magyarerna. Under Boleslav I och hans fromme
son Boleslav II (967–99), hvilken inrättade
ärkebiskopssätet i Prag (973), växte riket i omfång
(det sträckte sig öfver Schlesien och Stor-Korvatien
ända ned till Weichsel); men efter
deras död föll det i spillror. Den polske Boleslav Krobri
gjorde sig 1003 till herre öfver
B., men kunde allenast en kort tid bibehålla sig
vid makten, och przemyslidernas restauration
kunde ske endast genom hjelp från Tyskland,
till hvilket land B. kom i allt större beroende.
Brzetislav I (1037–55) förenade Mähren med
B. och införde seniorats-arfföljd. Vratislav II
(1061–92) fick 1086, för de goda tjenster han
gjort kejsar Henrik IV, personlig konungavärdighet.
Under Brzetislav II: s tid (1092–1100)
utplånades i landet de sista spåren af hedendomen,
och den latinska ritualen infördes i stället
för den slaviska. Denne konungs äfvensom Vladislav I:s
(1110–17) och Sobjeslav I:s
(1125–40) regeringstid fylldes af tronstridigheter, till
hvilka den gällande arfsrätten gaf rik anledning
och som beredde i synnerhet tyskarna tillfälle
att inblanda sig i landets angelägenheter.
Sobjeslav återförde någon ordning i landet, men
måste mot sina vedersakare stödja sig på tyskarna,
hvilka hoptals drogos in i B. Äfven
Vladislav II (1140–73) fann för en tid hos
kejsaren hjelp mot medtäflare om makten;
Fredrik Barbarossa gaf honom (1158) personlig
konungavärdighet. Efter nära tjugofem-åriga
oroligheter, under hvilka tio furstar af det gamla
herskarehuset tvistade om tronen och riket
råkade på fall, lyckades Przemysl Ottokar I
(1197–1230) komma till makten och för
framtiden gifva stadga åt landets styrelse, derigenom
att han införde en på förstfödslorätt grundad
tronföljd, hvarjämte han af kejsaren erhöll
ärftlig konungavärdighet (1212). Hans sonson
Ottokar II (1253–78), B:s mäktigaste konung,
gjorde sig till herre öfver de land, som
motsvara den nuv. österrikiska monarkien, med
undantag af Tyrolen och Salzburg, så att hans
välde i söder sträckte sig ända ned till
Adriatiska hafvet. I norr ryckte han till sig delar
af Polen och gjorde vid Östersjöns kust lyckliga
korståg mot de hedniske preussarna. Vid
försöket att återtaga de tyska landen, för hvilka han
vägrat kejsar Rudolf af Habsburg hyllning och
hvilka han nödgats afstå, stupade Ottokar på
March-fältet, i strid med nämnde kejsare.
Sedermera var hans kloke son Venceslav II konung
i Polen (1278–1305), och efter hans död stod
Venceslav III rustad att med vapen häfda äfven
åt sig rätten till denna krona, då han
lönmördades i Olmütz (1306). Med den sistnämnde
utgick przemyslidernas gamla ätt. – Efter några
år af osäkerhet och oro kallades en ättling af
det luxemburgska huset (1310–1437) på B:s tron.
Johan (1310–46), en son till tyske kejsaren
Henrik VII af Luxemburg och svåger till den
siste przemysliden, afstod från anspråken på
Polens krona, mot det att han kom i stadgad
besittning af Lausitz och fick öfverhögheten
öfver Schlesien. Under denne krigiske konungs
son Karl (1316–78), såsom tysk kejsare Karl
IV, nådde B. sin högsta blomstring. Ett
universitet stiftades i Prag (1348), den inre
ordningen befästes, samfärdseln främjades, och
industrien lyftes, i synnerhet genom inflyttade
tyskar. Men mot den allt för mycket kring sig
gripande germaniseringen, hvilken redan de siste
przemysliderna underlättat och som nu, under
konungar af tysk härkomst, sköt än större fart,
vaknade en nationel tsjechisk rörelse. Denna
stod i icke ringa sammanhang med reformatorn
Johan Hus’ uppträdande under Karls son
Venceslav IV (1378–1419). Straxt efter dennes
död utbröto de s. k. husit-krigen, som i 16
år spredo förödelse öfver B. och tillgränsande
land. En tids lugn inträdde, sedan böhmarna
1436 ändtligen som konung erkänt kejsar
Sigismund, Venceslavs broder, och en kyrklig
förlikning åvägabragts. Men under Sigismunds
måg och efterträdare, Albrekt af Habsburg
(1437–39), och dennes son Vladislav
posthumus (1440–57), som kom till verlden
efter faderns död, flammade striden upp på
nytt; det husitiska partiets seger förvandlade
B. till ett valrike. Den förre riksföreståndaren,
den husitiskt sinnade, statskloke Georg
Podiebrad (1458–71), valdes bland sex
pretendenter till konung, förnämligast genom den
husitiske ärkebiskopen Rokyczanas inflytande. Trots
påfvens bullor och sin egen mågs, den ungerske
konungen Mathias Corvini, korståg visste
Podiebrad att försvara religionsfriheten och sin krona.
Efter hans död kom med prins Vladislav af
Polen (1471–1516) det jagellonska huset
(1471–1526) på tronen. Äfven denne måste
visserligen uthärda ett krig mot Mathias Corvinus
och till honom afträda Mähren, Schlesien och
Lausitz (1479), men han förenade åter dessa land
med B., sedan han efter Mathias’ död blifvit
vald till konung jämväl i Ungern (1491).
Vladislav bragte genom religionsfreden i
Kuttenberg (1485), der fri religionsutöfning
tillerkändes husiterna, bekännelsestriden till slut;
men den omständigheten att både han och hans son
Ludvig den brådmogne (1516–26) så ofta
voro frånvarande (de residerade nämligen i
Ungerns hufvudstad, Buda) gaf adeln tillfälle
att under inbördes fejder rifvas om makten och
ställa de lägre klasserna i ett allt djupare
beroende. Sedan Ludvig, under en strid mot
turkarna, stupat i slaget vid Mohacz (1526), valde
böhmarna till sin konung hans svåger Ferdinand,
af huset Habsburg, hvilket furstehus sedan den
tiden regerat i landet. Ferdinand I
(1526–64), kejsar Karl V:s broder och efter dennes
tronafsägelse sjelf kejsare (1556), ingick
visserligen, för kronans vinnande, på en
valkapitulation, som gaf böhmarna de vidsträcktaste
friheter, men förstod att genom personlig kraft
öka konungamaktens inflytande. Efter en
kortare strid lät han, trots de protestantiska
ständernas motstånd, på "den blodiga landtdagen"
(Aug. 1547) förklara B. för ett arfrike. Hans
ständiga penningenöd och religiösa förföljelser
ådrogo honom mycket hat. Hans plan att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
