Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Canada (Kanada)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes jern (magnet- och titanjern), kopparmalm,
nickel och bly äfvensom guld. Sedan 1860 hafva
åtskilliga petroleumkällor upptäckts, och på
halfön mellan Erie-, Huron- och S:t
Clairsjöarna har petroleumindustrien framkallat
städerna Oil Springs och Petrolia. – Beträffande
växtriket böra i främsta rummet nämnas de stora
skogarna, C:s förnämsta rikedom. De bestå af
flere arter barrträd (bl. a. balsamgranen, som
lemnar Canadabalsam, och weymuthstallen), vidare
ek, ask, alm, sockerlönnen (af hvars saft man
bereder lönnsocker), valnötträd, lind, bok, kastanj
m. fl. Trävaror utgöra f. n. hufvudexporten, trädens
fällande och flottning sysselsätter en egen klass
af befolkningen, de s. k. "lumberers". Omkr. 30
mill. kub.-f. (7,852,000 hektol.) rått
trä och omkr. 400 mill. kub.-f. (104,690,000
hektol.) sågadt virke utföras årligen. I sammanhang
med skogsafverkningen står ett mycket omfångsrikt
skeppsbyggeri. – Näst skogshygge utgör åkerbruket den
förnämsta näringsgrenen. Icke obetydligt spanmål,
i synnerhet hvete, utföres. Utom mellersta Europas
vanliga sädesslag odlas majs, humle, hampa och
tobak. Öfre Canada har våra vanliga trädfrukter
samt aprikoser och persikor; Nedre C. blott äplen
och plommon. Vinodling har nyligen försökts och
med framgång. – Alla vanliga husdjur äro införda
i Canada. Af vilda djur förekomma amerikanska
elgar, hjortar, renar, björnar, vargar och flere
slags pelsdjur; men allt efter som civilisationen
framtränger, försvinna de större arterna: bäfvern och
uttern blifva sällsynta, och buffeln finnes endast
här och der i södra delen. Vilda kalkoner, svanor,
gäss och änder finnas i mängd, och tallösa skaror
vandringsdufvor draga om våren hän öfver landet mot
norden. Af stor vigt är fisket; S:t Lawrencefloden är
utomordentligt rik på lax. Flodfisket utarrenderas
af regeringen. – Fabriksindustrien ligger ännu i
sin linda, men husslöjden äfvensom flere andra
näringsgrenar, t. ex. bränvinsbränning och brygd
samt beredning af olja och lönnsocker, idkas i
ganska betydlig omfattning. Handel drifves i stor
skala. Större delen af utförseln går till Förenta
staterna, men införseln är starkast från England. Hela
Canadiska förbundets handelsflotta utgjorde 1874:
6,930 fartyg. Under finansåret 1873–74 var värdet
af exporten 89,351,928 doll. (341,324,365 kr.) och
af importen 127,368,972 doll. (486,549,473 kr.). –
Innevånarna äro dels indianer (omkr. 25,000), dels
af franskt ursprung (omkr. 1/3) och dels invandrare
från Stor-Britannien och andra land. Den franska
befolkningen, som härstammar från Normandie och bebor
Nedre C. på ömse sidor om S:t Lawrencefloden, har
bibehållit språk, seder, lefnadssätt och religion
oförändrade. Ingen statskyrka finnes, men nästan
alla religiösa sekter äro representerade. I Nedre
C. är dock katolikernas antal öfvervägande. Skol-
och undervisningsväsendet, som länge var alldeles
försummadt, så att t. o. m. parlamentsmedlemmar
funnos, som saknade förmåga att läsa och skrifva,
har sedan 1840 nått en så betydande utveckling,
att det lär öfverträffa moderlandets. Enligt
officiella uppgifter funnos år 1870 i Ontario 4,406
församlingsskolor (common schools), 106 högre offentliga skolor
(grammar schools) med 6,000 lärjungar, 16 colleges,
bland hvilka 5 s. k. universitet, och dessutom många
enskilda skolor; i Quebec funnos s. å. 3,902 common
schools, med 215,000 lärjungar, 3 universitet och
flere smärre colleges.
Historia. Enligt den vanliga uppgiften voro
italienarna Giov. och Seb. Cabot, de förste européer,
som besökte C. (1497). Enligt en annan och säkrare
uppgift upptäcktes landet 1534 af Jacques Cartier
från S:t Malo. 1608 anlades den första franska
kolonien. Den förste guvernören, Champlain, anlade
Quebec 1608 och förklarade derefter kolonien för
ett franskt vice-konungarike. Kolonien förde ett
tynande lif, tills den genom Colbert (1674) erhöll
en egen regering, conseil souverain, som bestod
af en guvernör, en apostolisk vikarie och ett råd
af fyra personer. Landet förvaltades af adeln och
presterskapet, särdeles jesuiterna, i strängt kyrklig
och feodalistisk anda; den katolska religionen
herskade uteslutande; jorden var delad mellan
"seigneurerna", hvilka öfverlemnade henne till
förpaktare. Fransmännens afsigt att genom en rad af
blockhus och befästningar, från C. till Louisiana,
begränsa engelsmännens besittningar framkallade 1757
krig mellan de båda staterna. Quebec intogs 1759,
Montreal kapitulerade 1760, och freden i Paris (1763)
bragte hela landet i briternas händer. Derefter
inträdde en ny sakernas ordning: katolikerna
uteslötös från alla ämbeten, engelsk jury infördes, och
landet förvaltades efter engelskt mönster. Men redan
1774 måste man till följd af det allmänna missnöjet
medgifva religionsfrihet, återgifva det katolska
klerus dess inkomster och återställa den gamla
civillagstiftningen. Derför drogo ock de invandrade
engelske nybyggarna bort till Öfre Canada, der de
engelska samhällsförhållandena utvecklades. Något
senare infördes habeas-corpus-akten; de mest tryckande
skatterna afskaffades, och vidsträckta förbättringar
vidtogos i förvaltningen. Genom konstitutionen
af år 1791 delades C. i två provinser: Nedre C.,
hvartill större delen af franska befolkningen hörde,
och Öfre C., som till det mesta beboddes af de
engelske kolonisterna. Hvardera provinsen fick sin
guvernör och ett inför engelska regeringen ansvarigt
förvaltningsråd samt ett öfverhus (council) och ett
underhus (assembly), af hvilka det förras medlemmar
utnämndes af konungen, då deremot det senares
ledamöter valdes af folket. Förvaltningen var ganska
bristfällig och godtycklig. De franske nybyggarna
tillbakasattes för de engelske, finanserna sköttes
vårdslöst, den liberala oppositionen undertrycktes,
och alla berättigade klagomål förblefvo opåaktade af
både guvernören och engelska parlamentet. Oppositionen
blef allt häftigare, och då ingen reform kom
till stånd, fattade underhuset i Nedre C., under
ledning af Papineau, det energiska beslutet att
vägra erlägga utskylderna, om icke de framlagda
klagomålen afhjelptes (1837). Demokraterna i Öfre
C., under Mackenzies ledning, följde exemplet. Redan
hade upplopp utbrutit på flere ställen, och Förenta
staterna tycktes vilja ställa sig på de upproriskes
sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
