Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlisle, stad och hufvudort i engelska grefskapet Cumberland - Carlisle, stad i nordamerikanska staten Pennsylvanien. Omkr. 7,000 innev. - Carlisle, George William Frederick, earl of - Carlister, anhängarna af de bägge spanske tronpretendenterna don Carlos (se Carlos 2 och 4) - Carlos, Don, kronprins af Spanien - Carlos, Don, Maria Josef Isidor de Borbon y Borbon - Carlos, Don, Ludvig Maria Ferdinand - Carlos, Don, Maria de los Dolores Johan Isidor Josef Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
31,074 innev. (1871). Biskopssäte. Vacker katedral
(byggd 1092). Bomullsfabrikation. I slottet satt Maria
Stuart fången 1568. – 2. Stad i nordamerikanska staten
Pennsylvanien. Omkr. 7,000 innev.
Carlisle [karlejl], George William Frederick,
earl of C., engelsk statsman, känd först som mr
Howard, sedan som lord Morpeth, f. 1802, blef 1830
medlem af underhuset, för Yorkshire, och fungerade
1835–41 som statssekreterare för Irland. 1846 kom han
åter in i kabinettet, som minister för de kungliga
domänerna. 1850 blef han kansler för hertigdömet
Lancaster, men nedlade detta ämbete 1852, då ett
tory-kabinett kom till makten. 1853–54 företog han
en resa till Grekland, hvilken han beskref i Diary in
turkish and greek waters (1854). 1855–58 och 1859–64
var han vice konung öfver Irland. Död 1864.
Carlister, anhängarna af de bägge spanske
tronpretendenterna don Carlos (se Carlos 2 och 4).
Carlos. 1. Don C., kronprins af Spanien och son af
Filip II i dennes första gifte, med Maria af Portugal,
föddes 1545 i Valladolid och blef 1560 af ständerna
erkänd som tronföljare. Emellertid väckte hans
bräckliga helsa och sjukliga själstillstånd redan
tidigt farhågor rörande hans duglighet till regent,
och derför utsåg Filip 1563 sina systersöner,
hertigarna Rudolf och Ernst af Österrike, till
eventuella tronföljare. Detta steg framkallade
hos C. ett våldsamt hat till fadern och dennes
båda förtrogne, hertigen af Alba samt don Juan
d’Austria, och detta hat stegrades till vansinne,
när han blef utesluten från all delaktighet i rikets
styrelse. Efter ett häftigt uppträde mellan C. och
Juan d’Austria lät Filip 1568 fängsla sin son,
hvilken dog några månader derefter, utan att hafva
återfått friheten. På dödsbädden lär dock C. hafva
försonat sig med fadern. Den vidt spridda sägnen
att C. stod i kärleksförhållande till sin styfmoder,
Elisa, är lika ogrundad som uppgiften att han genom
sina frisinnade åsigter ådrog sig sin faders hat. Den
personlighet, som Schiller framställer i "Don Carlos",
motsvarar i intet afseende den verklige C. – 2. Don
C., Maria Josef Isidor de Borbon y Borbon, vanligen
kallad don Carlos, andre sonen till konung Karl IV af
Spanien och broder till Ferdinand VII, föddes 1788
och måste 1808, tillsammans med sin öfriga slägt,
afsäga sig alla anspråk på spanska tronen samt hölls
derefter af Napoleon I i fångenskap i Valladolid till
1814, då han med sin broder återvände till Madrid. Som
Ferdinand VII icke hade några barn, ansågs C. hafva
stora utsigter att komma på tronen. Det klerikala och
reaktionära partiet sökte derför på allt sätt vinna
honom för sina planer och lyckades fullkomligt. Det
liberala partiet önskade deremot få honom aflägsnad
från makten och fann ett stöd i Ferdinands gemål,
Maria Kristina, som 1830 förmådde sin make att
upphäfva den saliska lagen, enligt hvilken tronen kan
ärfvas endast på svärdssidan. I stället infördes den
äldre kastilianska arfslagen, som medgifver arfsrätt
äfven på qvinnolinien. Ferdinands
dotter Isabella, som föddes sistnämnda år,
blef sålunda den närmaste tronarfvingen. När
C. protesterade mot följderna af den förändrade
arfslagen, blef han förvisad, först till Portugal och
sedan till Kyrkostaten. Efter Ferdinands död (1833)
erkändes han af sitt parti, som derefter kallade sig
carlister, för rättmätig konung under namn af Karl
V. 1834 grep han till vapen mot den lagliga regeringen
och förde sedan med omvexlande lycka ett blodigt krig
– det s. k. carlistkriget –, tills han 1839 måste fly
till Frankrike. Derefter vistades han i Bourges – till
hälften som fånge –, tills han 1847 begaf sig till
Österrike. Sina anspråk på tronen afsade han sig 1845
till förmån för sin äldste son, prinsen af Asturien
(se nedan). Död i Trieste 1855. – 3. Don C., Ludvig
Maria Ferdinand, prins af Asturien, den förres son,
f. 1818, kallade sig grefve af Montemolin, sedan hans
fader 1845 öfverflyttat sin arfsrätt på honom. 1860
företog han tillsammans med sin yngste broder,
Ferdinand, och befälhafvaren på Baleariska öarna,
Ortega, en landstigning vid Tortosa och lät utropa sig
till konung under namnet Karl VI. Han blef dock snart
tillfångatagen och måste, för att rädda sitt lif,
formligen afstå alla sina arfsanspråk åt drottning
Isabella. C. dog barnlös 1861. – 4. Don C., Maria
de los Dolores Johan Isidor Josef Frans, den förres
brorson, vanligen kallad don Carlos, föddes 1848. År
1868 afträdde hans fader, Johan Carlos Maria Isidor,
sina arfsanspråk till honom, hvarefter han kallade sig
hertig af Madrid. I April 1872 utfärdade han, under
namn af Karl VII, ett manifest till det carlistiska
partiet i Madrid och intågade d. 2 Maj s. å. i Vera,
hyllad som konung af de baskiska friskarorna. Redan
d. 4 Maj led han dock ett afgörande nederlag vid
Oroquieta och måste då fly till Frankrike. Efter
republikens utropande i Spanien 1873 återvände
han. Sedan han aflagt ed på de baskiska provinsernas
"fueros" (lagarna om baskernas fri- och rättigheter),
satte han sig i besittning af den befästa staden
Estella samt gjorde den till sitt residens och
till basis för sina krigsoperationer. Gynnad af
de kommunistisk-federativa upproren i åtskilliga af
Spaniens städer, gjorde han sig snart till herre öfver
de baskiska provinserna samt Navarra, Katalonien,
Aragonien och Valencia. Hans guerillaskaror utsträckte
sina expeditioner ända till Mancha och Asturien. Under
det klerikalerna och legitimisterna i hela Europa
försågo honom med penningemedel, sökte han dels
genom fagra löften, dels genom våld skaffa sitt
konungadöme erkännande i Spanien. Först i början af
1875, sedan konung Alfonso kommit på tronen, började
de spanska regeringstrupperna med allvar anfalla
hans krigsmakt. När hans sista trupper sträckte
gevär, i Febr. 1876, begaf han sig till Frankrike,
hvarifrån han utfärdade tvänne till spanska armén och
folket ställda proklamationer, i hvilka han häfdade
sina rättigheter till tronen och hotade att "i en
lyckligare framtid" åter vädja till vapnen. Derefter
har han omvexlande vistats i Mejico, Förenta staterna
och Turkiet m. fl. land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
