Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carlson, Fredrik Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vetenskapssocieteten i Upsala, 1855 ledamot af Vitterhets
hist. o. ant. akademien, 1858 af Vetenskapsakademien,
1859 af Svenska akademien (efter C. A. Agardh)
och 1864 af Musikaliska akademien. Dessutom är
han medlem af åtskilliga utländska vetenskapliga
samfund. – C. har företagit flere utländska resor:
1834–36, då han besökte Italien, Frankrike, Österrike
o. s. v. och en längre tid uppehöll sig i Berlin,
1846, 1850, 1852 och 1859 för forskning i arkiven i
London, Haag och Köpenhamn, 1860 för inhemtande af
kännedom om kyrkliga förhållanden och 1863 för att
studera folkskoleväsendet.
Såsom universitetslärare hade C. tillfälle att göra
undervisningen och den historiska vetenskapen goda
tjenster. Bl. a. föranledde han bildandet af den
historiska föreningen vid Upsala universitet. Under
hans rektorsår, 1860–61, uppgjordes ny stat för
universitetet och ny organisation af dess ekonomiska
förvaltning.
Vid riksdagarna, der C. 1856, 1859, 1862,
1873 och 1874 var ledamot af statsutskottet,
1875 af bankoutskottet samt 1853 och 1875 af
särskilda utskott, gjorde han sin röst gällande
synnerligen i frågor rörande den högre bildningen
och folkskolan. Vid 1853–54 års riksdag väckte han
förslag om inrättande af ett statistiskt ämbetsverk
och var sedermera ledamot i den komité, som utarbetade
planen till organisation af Statistiska centralbyrån
och Statistiska beredningen. Vid samma riksdag var han
ledamot i det särskilda utskott, som uppgjorde förslag
till nu gällande bränvinslagstiftning. Under riksdagen
1856–58 väckte han förslag om förbättrad aflöning
och pensionering för lärarna vid elementarläroverken
och uppgjorde, såsom medlem af statsutskottet,
den stat för elementarläroverken, hvilken sedermera
blef antagen af riksdagen. (Denna lönestat var den
första som byggdes på grundsatsen af löneförbättring
efter vissa års förlopp.) Vid samma riksmöte väckte
han förslag om utfärdandet af en författning
till skyddande af landets fornminnen. Vid den
s. k. "norska frågans" behandling på riksdagen 1859
var C. en liflig debattör på minoritetens sida. Som
ledamot af ekonomi-utskottet deltog han s. å. i
slutbehandlingen af kommunal-lagarna och var äfven
ledamot i det sammansatta utskott, som föreslog, att
halfva återstående skyddsafgiften skulle användas för
folkskolornas behof. Vid riksdagen 1862–63 väckte
C. förslag om ordnande af anslagen till folkskolorna
samt om folkskolelärare-seminariernas ombildning
och 1875 om aflåtande af skrifvelse till K. M:t med
begäran om utarbetande af en författning rörande
barns och yngre personers användning i fabriksarbete.
Såsom medlem af regeringen har C. med
varsamhet tagit riksdagens bevillningsrätt i
anspråk för de institutioner, som lyda under
ecklesiastik-departementet; men han har icke sparat
sina egna krafter, när det gällt att införa sådana
ändringar, hvilka synts honom bidraga till höjande
af undervisningsväsendet. Bland märkligare åtgärder
af detta slag äro: utfärdandet af nya statuter för
universiteten (1876), utvidgning af undervisningen
vid de samma genom vetenskapliga seminarier,
adjunkturernas ersättande med extra
ordinarie professorsbefattningar och stipendierade
docenturer (1877), nya stadgar för de juridiska
ämbetsexamina (1863), för den filosofiska
graden (1870) och för teologisk-filosofisk
examen (1876) m. fl. Af hvad han uträttat till
elementarläroverkens fromma må nämnas: omarbetning
af stadgan för elementarläroverken i ändamål att
förekomma lärjungarnas öfveransträngning (1865),
åtgärder för höjandet af lärarnas löner och för
inrättandet af en enke- och pupillkassa, stadgandet
om profår för kompetens till lärarebefattningar
(1865), införandet af rektorsmöten (s. å.) och
teckningsundervisningens förbättring. I fråga om
undervisningens ordnande har C. fogat sig efter
några den nyare tidens kraf, äfven vid tillfällen
(t. ex. rörande inskränkningen i de klassiska språkens
studium) då hans personliga böjelser gått i en annan
riktning. Om folkundervisningens höjande har han
inlagt mycket stor förtjenst genom utfärdande af
allmänna föreskrifter angående folkskolorna (1864),
ny organisation af folkskolelärareseminarierna
(1864–66), folkskoleinspektionens ordnande (1865),
förbättring af lärarelönerna, upprättande af en
pensionskassa för lärarna, undervisningsmaterielens
förbättring, utgifvande af normalritningar för
folkskolebyggnader, införandet af fortsättningsskolor
och af slöjd vid skolorna m. m. För äldre
döfstummas och blindas undervisning har han sörjt
genom upprättande af särskilda bildningsanstalter
(1877). Äfven de tekniska skolornas, såväl Tekniska
högskolans som elementarskolornas, organisation och
nya tekniska arbetareskolors upprättande genomfördes
af honom (1876–78). Andra vigtiga åtgärder
under C:s statsrådstid äro: Serafimerordensgillets
upplösning och hospitalstyrelsens öfverflyttning till
Sundhetskollegium (1876) äfvensom Sundhetskollegii
ombildning till en medicinal-styrelse (1877). C. var
den förste, som i sitt departement införde det på
byråindelning grundade arbetssätt, hvilket sedermera
tillämpats äfven i de öfriga statsdepartementen.
Sin största ryktbarhet har C. dock vunnit
som häfdatecknare. I de smärre skrifterna Om
fredsunderhandlingarna åren 1709–1718 (1854), Om
den svenska statsförvaltningens förändrade skick
under konung Karl XI:s regering (1860), Berättelse
om riksdagen 1680 (promotionsprogram 1860) och Om
Sveriges inflytande på konungavalet i Polen 1704
(rektorsprogram 1861) m. fl. har han närmare belyst
åtskilliga moment af det karolinska tidehvarfvet,
och i Sveriges historia under konungarna af
pfaltziska huset (4 delar 1855–75) har han gifvit
en sammanhängande skildring af vårt lands öden under
Karl X:s regering och under Karl XI:s till 1689. Detta
stora arbete, som utgör en värdig fortsättning af
Geijers oafslutade "Svenska folkets historia", stödjer
sig på ymnigt, ur in- och utländska arkiv (somliga
förut ej besökta af svenska forskare) sammanfördt
och siktadt material. Skildringen, som ej tynges af
hänvisningar till källorna (hvilket några anse som
en brist), är lidelsefri, men varmt hållen, utmärkt
för en klar stil och flerstädes genomfläktad af
vältalighet; den bär täta spår deraf att författaren
är en praktisk statsman. Samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
