Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celibat - Celje, stad i Steiermark. Se Cille - Cell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången. – I Danmark infördes celibatet 1222, på ett
nationalkonsilium i Slesvig, och i Sverige 1248,
på kyrkomötet i Skeninge. J. H. B.
Celje, stad i Steiermark. Se Cille.
Cell (Lat. cella, cellula), litet, afskildt rum
eller kammare för en enda person, t. ex. i kloster,
fängelser (se Fångvård), konklaver (vid påfveval)
o. s. v.; pipa (bi-cell) i en honungskaka.
1. Fys. En enkel galvanisk stapel, till skilnad
från de sammansatta staplarna. En cell kallas
äfven ett element.
2. Histol. Den endast med förstoringsglas
skönjbara formbeståndsdel, af hvilken de
lefvande organismerna, både djuren (äfven
menniskan) och växterna, äro sammansatta. En del
af de lägsta djuren och växterna bestå af en enda
cell, men de flesta bland dem, särskildt de högre,
utgöras af en större eller mindre samling af celler.
Dessa celler kunna betydligt vexla till form och
äfven något till innehåll. I hufvudsak består
en cell af en segflytande, genomskinlig, kornig
massa, kallad protoplasma, samt en deri
liggande rundad, genomskinlig, klar kropp,
kärnan, hvilken sistnämnda innesluter en rund liten
kropp, kärnkroppen. Sådana celler äro
djurorganismens så vigtiga lymfceller och hvita
blodceller. Det är hufvudsakligen genom studiet af
dem, som man funnit, att deras, och äfven många andra
fria cellers, protoplasma, så länge cellen ännu
lefver, har förmågan att sjelfständigt röra sig
och derigenom förflytta hela cellen från ett ställe
till ett annat. Sådana celler kunna derför, både
när djuret är friskt och när det är sjukt, vandra
omkring i organismens väfnader. Vid inflammation
(se d. o.) i en kroppsdel vandra sålunda hvita
blodceller ut ur blodkärlen och hopa sig under form
af "varceller" i den sjuka väfnaden eller organet.
Växtcellerna ega vanligen utomkring protoplasmat en
hinna, cellmembranen. Förr antog man, att hvarje
cell hade en cellmembran – ja man ansåg t. o. m. att
cellen ursprungligen utgjorde en blåsa (deraf namnet
cell, af Lat. cella, cellula) – men numera är det
ådagalagdt, att djurcellerna i allmänhet icke hafva
någon membran. Cellerna ega förmågan att öka sig.
Denna ökning sker genom delning; först tudelar sig
kärnan och derefter protoplasmat, och sedan tillväxer
hvardera delen samt utgör en sjelfständig cell.
Genom sådan celldelning uppstår ursprungligen
hvarje organism, äfven menniskan, ur en enda cell,
"äggcellen". Genom en allt jämt fortsatt delning och
tillväxt af dess nästan tallösa afkomlingsceller
uppbyggas sålunda de sammansatta organismerna,
Hos djuren, synnerligen de högre (således äfven
menniskan), utvecklas dessa celler i olika riktning,
antaga olika form och olika förrättningar. En del
bildar således bindväfven, andra broskväfven, andra
benstommen, andra epitelhinnor, andra muskler,
andra deremot afsöndra körtelceller, nerver.
Såsom ganglieceller i ryggmärgen och hjernan utgöra
vissa celler själens organ. De fortlefva i kroppen
med ett mer eller mindre sjelfständigt lif, hvarför
man med skäl har betraktat de enskilda cellerna såsom
i viss mån sjelfständiga organismer, kroppens
elementarorganismer. Vissa celler, t. ex. de hvita
blodcellerna, kan man, äfven sedan de blifvit skilda
frän kroppen, hålla lefvande under flere dagar. Man
har derför jämfört kroppen med en stat, der hvarje
cell utgör en medlem, som väl har eget lif, men
likväl står i visst beroende af alla de andra. –
Läran om cellernas stora betydelse i naturen blef
egentligen först ådagalagd af v. Mohl. Schleiden
och Nägeli (för växtverlden) samt Schwann (för
djurverlden). Under de sista årtiondena har den
allt mer utvecklats och utgör nu det hufvudsakliga
föremålet för histologi, eller väfnadslära.
G. R.
3. Bot. Protoplasman (urslemmet) är för växtcellen
liksom för djurcellen den förnämsta och enda
nödvändiga beståndsdelen. Den visar sig hos växterna
regelmässigt bestå af tvänne skilda delar: den yttre,
homogena, till protoplasmakroppens begränsning
tjenande hud-plasman och den inre, korniga, vid
näringsprocessen verksamma korn-plasman. På samma
sätt som i djurcellen finnes i den normalt byggda
växtcellen en cellkärna. En sådan saknas dock hos
åtskilliga lägre växters celler, t. ex. vissa algers
(Vaucheriaceernas och Cladophoreernas m. fl.) samt
derjämte uti det vegetativa systemets celler hos
den så formrika svampgruppen. Cellkärnan, hvilken
synes bestå af ett tredje slags protoplasma,
af Ed. Strasburger kallad kärn-plasma, spelar en
högst vigtig rol vid cellbildningen (Se d. o.). Men
jämte dessa beståndsdelar, hvilka normalt tillkomma
alla celler, eger växtcellen oftast åtskilliga
andra, som äro för densamma egendomliga och bland
hvilka den mest karakteristiska är cellväggen
(cellmembranen). Växtceller utan cellvägg förekomma
visserligen, t. ex. zoo-sporerna hos algerna
och svamparna samt de flesta hanliga och honliga
könscellerna; men dessa utgöra i det stora hela blott
ett ringa fåtal. Cellväggen har samma ursprung som
de allra flesta af cellens beståndsdelar: hon är ett
alster af protoplasmans verksamhet. Protoplasman,
som väsentligen består af ägghviteföreningar, bildar i
sig ett kolhydrat, cellulosa, hvilket utsöndras och i
form af en fast, till en början tunn hinna (membran,
cellvägg) afsättes utanpå protoplasman. Den på
detta sätt bildade hinnlika cellväggen tillväxer
och ombildas sedermera i de flesta fall högst
betydligt, (Jfr Cellbildning.) Genom närvaron af
cellväggen får växtcellen en fast yttre begränsning
och kommer sålunda, i motsats till djurcellen, att
fullständigt sakna rörlighet utåt. Cellväggen
bidrager naturligtvis äfven i väsentligaste mån
att gifva växtcellen den – i jämförelse med
djurcellen – större sjelfständighet, som den
eger och oftast framgent bibehåller. Endast mera
sällan förenas växtceller intimare med hvarandra
genom cellväggarnas partiella upplösning (hvarvid
deras protoplasmakroppar sammanflyta), t. ex. hos
de anatomiska individualiteter af högre ordning,
hvilka benämnas kärl. De djurceller, som förete den
största analogien med de vanliga växtcellerna, äro de,
hvilka bilda broskväfnaden. Äfven dessa ega nämligen
en fast vägg, ehuru af en annan beskaffenhet. –
Bland de för växtcellen karakteristiska ämnena intager
klorofyllet, eller färgämnet bladgrönt, ett mycket
vigtigt rum. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
