Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chersonesus - Cherub, pl. cherubim och cheruber, ett slags änglar. Se Kerub. - Cherubini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanhängde med de nomadiske skyternas land. På
södra sidan af denna halfö låg udden Parthenion,
med ett åt Artemis helgadt tempel, till hvilket
Iphigenia af nämnda gudinna bortfördes i en
sky. Vestra delen kallades äfven C. heracleotica,
emedan herakleoter från Pontus slagit sig ned der
och, nära det nuv. Balaklava, anlagt en stad C.,
som vid tiden för Kristi födelse förstördes af
skyterna. En annan i närheten upphyggd stad, äfven
kallad C., var under medeltiden rik och mäktig; ännu
för ett århundrade sedan funnos ruiner af densamma. –
C. thracica, som företrädesvis bar namnet C., var
den långsträckta landtunga, som sköt ut från Tracien
mellan Propontis (Marmarasjön) och Traciska hafvet
och skildes från Asien genom Hellesponten. Grekerna
hade der grundlagt flere kolonier: Cardia, Callipolis,
Sestos m. fl., men undanträngdes efter någon tid af
perserna. Sedermera tillhörde halfön det macedoniska,
derefter det syriska och slutligen det romerska
riket. Den kallas nu Gallipoli.
Cherub, pl. cherubim och cheruber, ett slags
änglar. Se Kerub.
Cherubini [ke-], Luigi Carlo Zanobi Salvadore Maria,
italiensk tonsättare, föddes d. 14 Sept. 1760 i
Florens och uppträdde – efter studier för Felici,
Bizzarri och Castrucci – redan i sitt trettonde år
såsom kompositör af andlig och verldslig musik. På
storhertigens af Toscana (sedermera kejsar Leopold
II:s) bekostnad skickades han 1777 till Bologna,
der han under Sartis ledning lärde känna Palestrina
och andra äldre mästare. 1780 debuterade han i
Alessandria med operan Quinto Fabio och skref de
närmast följande åren flere operor för Livorno,
Florens, Venezia och Mantua. 1784 reste han
till London, der han bragte tvänne operor till
uppförande. 1788 skref han för Turin Ifigenia in
Aulide och bosatte sig s. å. i Paris, hvarest han
1789 blef musikdirigent vid Théâtre Feydeau och
1795 inspektor vid konservatoriet. Bekantskapen med
Haydns symfonier och Glucks musikdramer vållade
under tiden en förändring i hans kompositionssätt,
hvilken framträdde redan i den för öfrigt misslyckade
Démophoon (1788) och kom till fullt utbrott i Lodoïska
(1791) – en opera, som väckte oerhörd entusiasm
och gjorde epok i den franska dramatiska musikens
utveckling. En rörande hjertlighet uppenbarade
sig i Elisa (1794), ett storartadt demoniskt patos
i Médée (1797), en ädel mensklighet och sällsynt
formfulländning i Les deux journées ou le porteur
d’eau (1800), som blef C:s dramatiska mästerverk
och snart vann inträde på flere främmande scener
(i Stockholm, under namn af "Vattendragaren",
1803). Derpå följde bl. a. Anacréon (1803) och
Faniska (1806), den senare skrifven för Wien,
i hvilken stad C. uppehöll sig nära ett år och
hvarest han, under Napoleons vistelse derstädes
efter slaget vid Austerlitz, dirigerade dennes
hofkonserter. Af Napoleon, despoten, var den
sjelfständige och frimodige C. för öfrigt illa tåld,
och ehuru han efter återkomsten till Paris med sin
Pimmalione (1809) lyckades vinna kejsarens bifall,
blef han dock i mångahanda måtto tillbakasatt för
sina mera ytlige landsmän Paisiello
och Paër. Sårad och nedstämd deraf, drog sig
C. tillbaka till prinsens af Chimay slott
och var der sysselsatt med botaniska studier,
då han genom en tillfällighet föranleddes att
komponera en mässa (fullbordad 1809), och dermed
inträdde han i ett nytt och betydelsefullare
skede af sin lifsgerning. Operorna blefvo nu
sparsammare (Abencerrages 1813, Ali Baba 1833);
deremot utvecklade han en liflig verksamhet i
kyrkokompositionen, särdeles från och med 1816,
hvilket år han, efter den bourbonska restaurationen,
erhöll plats som superintendent vid slottskapellet,
der han af sjelfva sin ställning manades till arbete i
nämnda riktning. Bland alster af nu ifrågavarande slag
må nämnas 11 mässor, 2 requiem, Credo a cappella,
Ave Maria, Pater noster, kantater, romanser,
stråkqvartetter, en qvintett och en symfoni. 1835
utgaf han en Méthode de contrepoint et de fugue,
med text af Halévy. 1816 blef han professor och 1822
direktör vid Paris’ konservatorium, hvilket först
under hans nitiska och (stundom ända till småaktighet)
punktliga styrelse uppsteg till den rang det ännu
innehar. I början af 1842 nedlade han sin befattning
och dog d. 15 Mars s. å.
C. hör väl icke till musikhistoriens största och
mest banbrytande snillen, men han har sin plats
i ledet närmast dem. I franska operans utveckling
intager han nära nog samma plats som Mozart i den
tyska. Båda togo intryck af Gluck, men förenade med
dennes mera uteslutande dramatiska stil äfven de
rent musikaliska fordringarna, så att deraf blef ett
harmoniskt och formfulländadt helt. Denna likhet
är så mycket märkvärdigare, som C., åtminstone då
han skref "Lodoïska", svårligen kunde hafva känt
någon af Mozarts operor. C. mäktade ej åstadkomma
en så fullblodig och lifsvarm karaktersteckning som
Mozart skapade, hvartill kommer, att dennes specifikt
sceniska instinkt och rörlighet är honom främmande,
hvilket, jämte den underhaltiga texten till de flesta
af hans operor, torde vara orsaken till att dessa, med
få undantag, råkat i glömska. Å andra sidan ställer
honom hans jernhårda och storslagna energi i viss mån
närmare Beethoven, hvilken också i sin "Fidelio" och i
sina mässor visar tydliga spår af C:s inflytande. C:s
alltid på det enkla, höga och allvarliga riktade
ande måste helt naturligt få sin egentliga och fullt
passande verkningskrets på den religiösa tonkonstens
område, och hans arbete på detta fält är af den
betydelse, hans förtrogenhet med den äldre italienska
klassikens mästerverk af den fullkomlighet, att
han ej utan skäl blifvit kallad "den siste romaren",
och detta, i trots deraf att man, med eller utan skäl,
lagt honom till last, att han ej försmådde den moderna
harmoniens och instrumentationens mera utvecklade
retelsemedel, genom hvilka hans kyrkomusik skulle vara
"för mycket dramatisk och för litet kyrklig". Vare
dermed huru som hälst, så är exempelvis hans "Credo"
– hufvudsakligen skrifvet i Palestrina-stil – ett
underverk af kontrapunktisk konst, och hans stora
"Requiem" står i helgjuten, enkel sublimitet och
konseqvens alldeles utan motstycke inom den nyare
musikhistorien, Mozarts liknämnda arbete ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
