Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cid, don Rodigro (Ruy) Diaz de Vivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mördad och hans broder don Alfonso uppstigit på tronen
(1072), var C. den förnämste af de tolf riddare,
som af den nye konungen fordrade ed på att han ej
haft någon del i sin broders mord. Detta oaktadt blef
han i början mycket nådigt behandlad af Alfonso, som
t. o. m. gaf honom sin köttsliga kusin Jimena Diaz
till maka. Dock förlorade C. snart Alfonsos ynnest och
blef af honom förvisad från Kastilien. Han begaf sig
då först till Barcelona och sedan till Zaragoza,
der han under den moriske konungen Al-Mutamins
och hans sons regering åtnjöt stort anseende,
särskildt för de många segrar han vann öfver deras
fiender. Don Alfonso, hvilken insåg huru oklokt han
handlat genom att aflägsna en så väldig krigare, hvars
bistånd han behöfde, försonade sig då åter med C.,
öfverhopade honom med ärebetygelser, skänkte honom
åtskilliga slott och länderier samt tillförsäkrade
honom besittningen af alla hans eröfringar. Men då
misshällighet å nyo uppstod dem emellan, fråntog
konungen honom åter alla förläningar, lät kasta hans
maka och barn i fängelse och landsförvisade honom
för andra gången. C. begaf sig då för egen räkning ut
på nya härnadståg emot morerna, af hvilka han gjorde
många skattskyldiga under sig, och bemäktigade sig
Valencia, der han efter upprepade fälttåg både mot
sin konung och de otrogne slutligen, i Juli 1099,
dog af grämelse öfver ett nederlag, som hans trupper
lidit i en strid mot almoraviderna.
Den äldsta kända dikt, hvari C:s stordåd besjungas,
är ett latinskt fragment på sapfisk-adonisk vers, som
man anser vara författadt ej synnerligen långt efter
hjeltens död och för hvilket, efter hvad man tror sig
veta, samtida folksånger på det kastilianska språket
ligga till grund. Från en ej mycket senare tid,
eller från midten af 12:te årh., härstammar sannolikt
äfven det bekanta Poema del Cid, på oregelbundna,
om de gamla franska "chansons de geste" påminnande,
assonerande verser af 10–16 stafvelser. Den
handskrift, som åt oss bevarat detta märkliga epos och
som för första gången utgafs i Madrid 1779 af Sanchez,
i hans "Coleccion de poesias castellanas anteriores
al siglo XV", saknar några blad i början, hvadan
vi ej kunna följa diktens hjelte under första
delen af hans bana, utan först från och med hans
andra landsförvisning. Ehuru den okände författaren
berättar om alla de segerrika härnadståg, hvilka
C. företog mot de otrogne, utgöres dock hufvudinnehållet
i dikten af berättelsen om C:s båda döttrars
giftermål med grefvens af Carrion trolöse söner, de
senares hjertlösa förräderi och slutliga straff samt
döttrarnas nya lyckliga förmälning med infanterna
af Navarra och Aragonien. I trots af sitt sträfva
språk och sin bristfälliga versbildning utgör denna
åldriga dikt en så storartad målning af den äldsta
spanska riddaretiden, att inga, om än aldrig så äkta,
historiska urkunder förmå ersätta densamma. Denna dikt
fullständigas af en annan, likaledes fragmentarisk,
som man benämnt "La legenda de las mocedades de
Rodrigo" (sägnen om Rodrigos ungdomsöden), eller
"Crónica rimada del Cid", i hvilken förnämligast hans
bedrifter under konung Ferdinands regering besjungas.
Hvad som dock mest bidragit till att göra
namnet C. odödligt och namnkunnigt öfver hela den
bildade verlden äro de spanska folksångerna, eller
s. k. romanserna, för hvilka C. utgör det käraste
ämnet. Utan tvifvel började denna folkdiktning
omedelbart efter hjeltens död och fortsattes sedan
under följande århundraden. Dessa romanser kunna
derför, med afseende på såväl tiden för författandet
som tonen och hållningen, indelas i trenne klasser:
1) de ursprungliga, som diktades under omedelbart
inflytande af den lefvande folktraditionen och som
derför också äro de enklaste och mest rörande (dessa
utgöra det minsta antalet, ej fullt 40); 2) de som
stödja sig på ett eller annat kapitel af de prosaiska
krönikorna "Crónica general" eller "Crónica del Cid",
omarbetade i romansform och uppgående till omkr. 60,
samt 3) sådana, som antingen äro helt och hållet
diktade eller i hvilka folktraditionen på sin höjd
begagnats såsom tema för poetiska variationer. Till
det sistnämnda slaget höra alla de öfriga, hvilka
till största delen härstamma från 16:de eller
17:de årh. Till innehållet sönderfalla romanserna
i fyra hufvudafdelningar. Till den första räknas
de, som besjunga C. under Ferdinand den store och
hvilka sålunda motsvara den ofvannämnda "Legenda
de las mocedades de Rodrigo". Dit höra de bekanta
romanserna om Cids hämd på don Gormaz för den skymf
denne tillfogat hans fader samt om C:s kärlek till och
slutliga giftermål med Gormaz’ dotter Jimena. Dessa
romanser gåfvo ämnet till Guillen de Castros båda
dramer "Las mocedades del Cid" (I och II) samt genom
dessa till det ännu mera bekanta dramat "Le Cid"
af P. Corneille. Den andra gruppen handlar om Cid
under konung Sancho den starke, om denne konungs
krig mot sin syster Urracu, om dennas kärlek till
C., om Zamoras belägring och om Sanchos fall för en
lönmördare. Den tredje gruppen omfattar de sånger, i
hvilka det berättas huru C. affordrade konung Alfonso
den tappre värjemålsed i anledning af broderns mord,
samt om C:s trots, C:s och konungens oenighet och den
förres landsflykt. Den fjerde gruppen handlar om C. i
Valencia, Carrions söners förräderi och bestraffning,
C. på dödsbädden samt hans likfärd och hans grift i
Cordoña. Den sista afdelningen motsvarar "Poema del
Cid". Alla dessa romanser bilda sålunda tillsammans
en storartad lyrisk-episk hjeltedikt, hvarmed intet
annat folk har någonting jämförligt. Till formen äro
de affattade på ett (genom dem särskildt utbildadt)
versslag, som består af mest åttastafviga trokéiska
versrader, af hvilka de till nummern jämna äro genom
hela romansen förbundna medelst samma vokal-ljud,
eller s. k. assonans.
Sjungna till guitarren, fortlefde dessa romanser till
en början endast på folkets läppar. Sedermera trycktes
de på flygblad, liksom svenska "visor tryckta i
år". Först i början af 16:de årh. samlade man och
utgaf dem i större eller mindre "cancioneros", eller
"romanceros". De äldre romanserna om C. blefvo, af Don
Juan de Escobar, för första gången särskildt samlade
och utgifna i Alcalá år 1612. Den fullständigaste
samlingen af dem, innehållande 154 stycken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
