Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cilier - Cilli (slovenska Celje) - Cima - Cima, Giambattista - Cimabue, Giovanni - Cimarosa, Domenico - Cimbrer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fina, endast med tillhjelp af stark mikroskopisk
förstoring synbara utskott från protoplasman hos
en del (vanligen nakna) celler. Dessa ciliers
uppgift är att vara ställflyttningsorgan, och
ciliebärande växtceller ega alltid förmåga af
ställflyttning. De allra flesta ciliebärande
växtceller äro fortplantningsceller, antingen så,
att de hvar för sig kunna gro och gifva upphof åt nya
individer – de benämnas då zoosporer eller svärmsporer
– eller så, att två och två eller någon gång flere
förena sig med hvarandra och derefter gro – de kallas
då gameter –, eller slutligen så, att de tjenstgöra
som befruktande celler, hanceller – de benämnas då
anterozoider eller spermatozoider. (Jfr Befruktning,
fig. 1–4 och 7–10.) Cilier hos näringsceller förekomma
hos de alger, som tillhöra grupperna Volvocineae
och Tetrasporeae. Cellerna äro der ej nakna, utan
cilierna skjuta ut genom små öppningar på cellväggen.
V. W.
Cilli (slovenska Celje), stad i nedre Steiermark, vid
Sann, en biflod till Drau. Omkr. 5,000 innev. I och
omkring staden finnas zinkhytta, jernbruk, bly- och
zinkgrufvor, stenkolslager m. m. Betydlig handel. –
C. är den gamla romerska kolonien Claudia Celeja,
som var hufvudorten i mellersta Noricum. Ännu i 12:te
årh. funnos stora ruiner af denna koloni. 1314–1457
tillhörde staden grefvarna af Cilli.
Cima [tji-], Ital., bergspets, brukligt i namnen på
åtskilliga bland de italienska alpernas toppar. –
Cima d’Asta, en i Tridentinska alperna, mellan
Fleims- och Sugana-dalarna belägen, 2,770 m. (9,325
f.) hög topp. – Cima di Lagorei (C. della Cruste),
i Tyrolen, i närheten af Tion och Pinzone, 2,500
m. (8,420 f.) högt, med en under sommaren farbar
bergstig från Val di Non till Val di Sol.
Cima [tji-], Giambattista, italiensk målare, kallad
C. da Conegliano, f. 1460, d. efter 1508, var lärjunge
af Giov. Bellini och en af den äldre venezianska
skolans mera framstående mästare. Namnet C. fick
han deraf att han i sina målningar ofta anbragte sin
hembygds bergspetsar (Ital. cima betyder bergtopp).
Cimabue [tji-], Giovanni, italiensk målare, Giottos
lärare, f. i Florens omkr. 1240, d. kort efter
1302, har blifvit kallad den moderna målarekonstens
fader. Ehuru han visst icke kunde frigöra sig från
bysantinismens konventionella framställningssätt,
var han likväl bland 1200-talets målare den, som
bäst lyckades att med de ärfda traditionerna förena
ett kraftigt natursinne och i de schablonmässiga
figurerna ingjuta något lif och uttryck, ja
t. o. m. skönhet. Hans förnämsta verk äro två stora
madonnor i Florens (den ena i konstakademiens galleri,
den andra, Madonna de’ Rucellai, i kyrkan S. Maria
Novella), hvilka gjorde epok i den kristna konstens
historia, samt de numera af tiden illa åtgångna
freskerna i den öfre delen af kyrkan S. Francesco
i Assisi. Dessa väggmålningar, som framställa
bl. a. scener ur Gamla och Nya testamentet, äro väl
något svaga i teknik och form, men uppfattning och
gruppering äro sådana, att sjelfva Rafael sedermera
kunde i sina bibliska stycken behålla C:s motiv nästan
oförändrade. – De målningar,
som i åtskilliga samlingar betecknas med C:s namn,
äro sannolikt icke af honom. R-n.
Cimarosa [tjimaråsa], Domenico, italiensk
operakomponist, f. 1749, enl. Fetis, men 1755
enl. Gerber, fick i sång undervisning af Manna och
Sacchini, i kontrapunkt af Fenaroli, i dramatisk stil
af Piccinni. Redan hans första opera, Le stravaganze
del conte (1772), rönte ganska stor framgång, och nya
verk (för Neapel, Rom och Venezia): La finta parisina
(1773), L’italiana in Londra (1775), Cajo Mario
(1779), La ballerina amante (1782) samt Giannina e
Bernardone (1788), spredo snart hans rykte öfver
hela Europa. 1787 kallades han af Katarina II till
Petersburg, hvarest han skref flere operor och andra
kompositioner. Ur stånd att fördraga det nordiska
klimatet, mottog han 1792 ett anbud af Leopold II om
hofkapellmästareplatsen i Wien. Sistnämnda år skref
han der sitt mästerverk, operan Il matrimonio segreto
("Hemliga giftermålet", 1800), som första aftonen
gick två gånger öfver tiljan. I Paris undanträngde
den Piccinni, och i Neapel gafs den 70 gånger efter
hvarandra. Äfven i vår tid lefver den på de flesta
operascener. 1793 återvände C. till Italien och
komponerade sedan Le astuzie feminili samt Gli Orazj
e Curiazj m. fl. operor, men invecklades 1799 i de
revolutionära rörelserna i Neapel, blef till följd
deraf fängslad och frigafs endast på uttrycklig förbön
från åtskilliga europeiska hof. Genom sina lidanden i
fängelset förstörd till sin helsa, dog han i Venezia
d. 11 Jan. 1801, under det han var sysselsatt med att
komponera operan Artemisia. – C. betecknar höjdpunkten
af den italienska buffan i 18:de århundradet. Sund
lifslust, glädtigt behag och fin komik tala ur
hans verk af denna art, hvilka i formelt hänseende
utmärka sig genom flödande melodirikedom och lefvande
situationer. De ådagalägga, att förf. hade grundlig
kännedom om fakturen, och röja mästerlig behandling
af sångstämman, hvilken på italienskt vis tager ett
betydligt försteg framför instrumentationen. Ett visst
inflytande af Mozart är omisskänligt. I Stockholm
äro, utom "Hemliga giftermålet", gifna: "Giannina
och Bernardone", "Italienskan i London" samt
"Teaterdirektören" (L’impresario in angustie). A. L.
Cimbrer är namnet på ett talrikt och mäktigt
folk, som fordom var bosatt på "Cimbriska halfön"
(Chersonesus cimbrica, nuv. Jylland), hvilken så
kallades efter detta folk. Huruvida cimbrerna voro
af keltisk eller germansk härkomst är omtvistadt –
det senare är dock sannolikare. Mot slutet af 2:dra
årh. f. Kr. utvandrade större delen af dem med
qvinnor och barn för att i sydligare trakter söka
sig nya bostäder. De vände sig då först mot sydöst
och inföllo i de med romarna förbundne tauriskernas
land (Steiermark och Kärnthen). På uppmaning af
den romerske konsuln Cn. Papirius Carbo beslöto de
draga sig tillbaka, men blefvo vid Noreja försåtligt
öfverfallna af romarna. Dessa straffades dock med
ett blodigt nederlag, som äfven kostade den trolöse
konsuln lifvet. Icke dess mindre lemnade cimbrerna
dessa trakter och vände sig till Gallien, som de
öfversvämmade från norr till söder. Der sammandrabbade
de år 109 f. Kr. med den romerske konsuln M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
