Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claudianus, Claudius - Claudius - Claudius - Claudius, Mathias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skald utmärkte C. sig genom liflig inbillningskraft
och genom förmågan att medelst glänsande skildringar
framkalla läsarens intresse för de ofta nog i sig
sjelfva torra ämnen han behandlade. Hans språk är i
det hela rent och vackert; i öfverensstämmelse med
dåtidens smak hyllade han dock, i alltför hög grad,
frasens makt. Hans förnämsta arbete är den ofulländade
dikten om Proserpinas bortröfvande. Dessutom skildrade
C. samtida krig och andra tilldragelser uti episka
dikter, i hvilka han förhärligade Stilicho och kejsar
Honorius. Han författade jämväl åtskilliga epigram,
bref och idyller. R. Tdh.
Claudius. I Rom funnos tvänne claudiska slägter,
en plebejisk och en patricisk. Till den förra hörde
Marcellerna. Den patriciska slägten invandrade, enligt
traditionen, från sabinska landet till Rom i 3:dje
årh. efter stadens grundläggning. Bland dess medlemmar
märkas följande. 1. Appius C. Sabinus (förut Atta
Clausus), från Regillum i sabinska landet. Omkr. 504
f. Kr. begaf han sig, på inbjudning af P. Valerius
Publicola, till Rom. Han var en afgjord förfäktare
af patriciernas företrädesrättigheter, och det var
han, som genom sitt envisa motstånd mot lagförslagen
om en mildring af de gäldbundnes ställning vållade
plebejernas utvandring till det "heliga berget"
(494 f. Kr.). – 2. Appius C., decemvir, den förres
sonson. Se Appius Claudius. – 3. Appius C. Caecus blef
312 f. Kr. censor och gynnade under sin ämbetstid på
allt sätt de frigifne och proletärerna, bl. a. genom
att i senaten upptaga afkomlingar af frigifna. På
detta sätt skaffade han sig mycket inflytande både i
senaten och i tributkomitierna. Vid ämbetstidens slut
vägrade C. att nedlägga sitt ämbete, och trots den
aemiliska lagen samt tribunernas angrepp beklädde
han det i fulla fem år. Denna tid är minnesvärd
genom byggandet af den stora vattenledningen och
den appiska vägen (via appia). Såsom fältherre var
C. föga lycklig. På ålderdomen blef han blind (deraf
tillnamnet Caecus, "den blinde") och drog sig då från
det offentliga lifvet.
Claudius. 1) Tiberius C. Drusus Nero Germanicus,
romersk kejsare, son af Drusus d. ä. och Antonia. Han
föddes år 10 f. Kr. i Lugdunum (Lyon) och led från sin
tidigaste barndom af sjuklighet. För sin kroppsliga
svaghet och sitt i flere afseenden obehagliga yttre –
hans anletsdrag röjde likväl spår af en viss finhet
och begåfning – blef han föraktad och förbisedd af
sina närmaste, hvilka ansågo honom för ett slags
idiot. Af dessa orsaker fann han sig hänvisad
till opassande och dåligt sällskap, i synnerhet af
frigifna. Hans skaplynne var en förening af grof
sinlighet (C. hängaf sig med ifver åt bordets,
kärlekens och spelets njutningar) och intresse för
andlig verksamhet (han sysselsatte sig t. ex. gerna
med språk- och häfdaforskning), men enär han ej
fick tillfälle att verka för högre uppgifter, så
tog sinligheten öfverhand. Efter mordet på Caligula
(41 e. Kr.) blef han af en soldat framdragen från
en vrå af palatset och af praetorianerna upphöjd på
tronen. Såsom kejsare beherskades C. af sina gemåler
och sina frigifne, "caesarierna". Hans medfödda
rädsla hade tilltagit under Tiberii och i synnerhet
under Caligulas styrelse, då han lefde i ångest
för sin säkerhet. Den begagnades nu skickligt
af hans omgifning, som höll honom i ständig
fruktan för anslag mot hans krona och lif. Till
följd deraf blef han grym, och många oskyldiga,
som gunstlingarna ville störta eller ärfva,
föllo offer för hans misstänksamhet. Han var sina
förtrognes verktyg och hade så litet reda på hvad
som skedde i hans namn, att han till sitt bord
inbjöd senatorer, hvilka kort förut blifvit på
hans befallning afdagatagna. Från hans styrelse
har man dock åtskilligt godt att omtala. Storartade
byggnadsföretag utfördes, nämligen en hamnanläggning
vid Ostia, två vattenledningar från bergstrakterna
till Rom och torrläggning af Fucinsjön. C. var
särdeles road af rättegångsförhandlingar och satt
gerna sjelf till doms, men iakttog vid sådana
tillfällen, liksom i andra fall, ofta icke sin
värdighet, utan bar sig pedantiskt och löjligt
åt. Som talare var han någorlunda lycklig. Ifrig
för språkets rykt och renhet, sökte han införa tre
nya bokstäfver i det latinska alfabetet. Under sin
censur, åt hvars göromål han med förkärlek egnade
sig, utfärdade han en lag, som mildrade slafvarnas
lott. De yttre angelägenheterna sköttes under C:s
regering ej illa, hvilket dock knappt var hans egen
förtjenst. Mauretanien och Britannien lades under
hans tid såsom provinser till det romerska riket, och
äfven i Germanien voro de romerska vapnen segerrika.
C:s gemål, den vällustiga Messalina, som vanärade
kejsaretronen genom tygellösa utsväfningar,
gick slutligen så långt i fräckhet, att hon
firade sitt bröllop med den sköne C. Silius (48
e. Kr.). De frigifne, som i denne fruktade en
medtäflare om makten, förmådde då hennes make
att låta döda de brottslige. Kort derpå gifte
sig C. med sin brorsdotter Agrippina d. y. Denna
fagra, men stolta och hersklystna qvinna utöfvade
sedan ett oinskränkt välde öfver C. och förledde
honom att i stället för hans och Messalinas son,
Britannicus, till tronarfvinge insätta hennes
egen son i ett föregående gifte, Lucius Domitius,
sedan kallad Nero. Då kejsaren sedermera visade
benägenhet att göra denna åtgärd om intet, lät hon
förgifta honom genom en svampanrättning, 54 e. Kr.
R. Tdh.
2) Marcus Aurelius Flavius C. Gothicus, romersk
kejsare, var född uti Illyrien och utmärkte sig för
krigisk duglighet under kejsarna Decius, Valerianus
och Gallienus. Sedan han efter den sistnämndes död
(268) blifvit kejsare, tillbakadref han alemannerna
och slog flere gånger goterna, som framträngt öfver
Donau. C. var en kraftfull styresman. Under sin
regering, som ej varade mer än två år, sökte han
trygga ordning och säkerhet i riket. Han dog af pesten
i Sirmium 270 e. Kr. R. Tdh.
Claudius, Mathias, äfven känd under namnen Asmus
och Der wandsbecker bote, tysk folkskald, föddes
d. 2 Jan. 1743 i Reinfeld i Holstein och bodde
under största delen af sitt lif i Wandsbeck nära
Hamburg. 1787 utnämndes han af danske kronprinsen
Fredrik (Fredrik VI)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
