Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cransac - Cransac-får - Craonne - Crapauds du marais - Crapelet - Crassulaceae - Crassus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenkol, alun, mineral- och vitriolkällor. – Det
närliggande berget Montet är kändt för vulkaniska
företeelser.
Cransac-får [krangsak-], till Larzac-rasen
hörande får, som förekomma inom depart. Aveyron i
södra Frankrike och hafva sitt namn efter köpingen
Cransac. Dessa får hafva ett groft, hornlöst hufvud,
smal bröstkorg, grofva ben och medelmåttigt grof
ull. Tackorna af Larzac-rasen lemna en jämförelsevis
stor mängd mjölk, och deraf beredes den berömda
Roquefort-osten. Man beräknar, att hvarje tacka
lemnar i medeltal 8–9 kilogr. ost årligen.
C. A. L.
Craonne [kran l. kraån], ort i franska depart. Aisne
(Bourgogne), s. ö. om Laon. Den 7 Mars 1814
blef der en del af Blüchers här (ryssar) under
Voronzov slagen af marskalkarna Victor och Ney.
Crapauds du marais [krapå dy marä], Fr.,
"träsk-grodor"’, ett öknamn, som jakobinerna gåfvo
girondisterna. Det var ämnadt att utgöra ett slags
motsvarighet till benämningen Berget.
Crapelet [krapölä]. 1. Charles C., fransk boktryckare,
f. 1762, d. 1809, är berömd för sina praktfulla
upplagor af Lafontaine (1796), Fénelons "Télémaque"
(s. å.), Gessners och Boileaus verk (1797, 1798)
m. m. samt Audeberts "Histoire des grimpereaux et des
oiseaux de paradis" (1802), hvaraf tretton exemplar
trycktes i guld, deribland ett på pergament, något på
den tiden ovanligt. – 2. George Adrien C., den förres
son, boktryckare och författare, f. 1789, d. 1842,
utvidgade betydligt faderns affär. Hans upplagor af
Lafontaine (1814), Montesquieu (1816), Rousseau
(1829), Voltaire (s. å.) och Sismondis "Histoire
des français" (1821–36) äro mästerverk. Genom sin
"Collection des anciens monuments de l’histoire et
de la langue française" (1816–30) gjorde han sig högt
förtjent om den fornfranska literaturen.
Crassulaceae, bot., naturlig växtfamilj af
dikotyledonernas afdelning och nära beslägtad med
gruppen Curvembryeae (se Alsinaceae). Till det
vegetativa systemet utmärka sig dithörande växter
genom sin köttighet, hvaraf familjen fått sitt namn
(af Lat. crassus, tjock). Genom denna egendomlighet
(angående hvars betydelse se Cacteae) påminna de
mycket om fam. Ficoideae och i viss mån äfven om
fam. Cacteae. Det fruktifikativa systemet liknar
alsinacéernas, men skiljer sig från det senare
derigenom, att fruktämnena äro flere. Familjen
innefattar 400–500 arter, af hvilka de flesta
förekomma i gamla verldens tempererade zoner –
omkr. hälften på Kap – der de kunna sägas ersätta
kakteerna. I Sverige finnas 11 arter, tillhörande
4 slägten. Liksom alla suckulenta växter trifvas
crassulacéerna bäst på torra, soliga ställen (klippor
o. d.). Många arter odlas som prydnadsväxter. S. A.
Crassus, Lat, "den tjocke", tillnamn för flere
fornromerska familjer, bland hvilka en gren af den
stora liciniska ätten var den berömdaste.
1. Publius Licinius C. Dives, f. omkr. 250 f. Kr.,
egde en kolossal förmögenhet och tillställde såsom
edil (211) de mest lysande offentliga lekar i Rom. 210
blef han, utan att dessförinnan hafva varit konsul
eller pretor, vald till
censor. 205 valdes han, jämte Scipio d. ä., till
konsul och förde s. å. befälet i kriget mot Hannibal,
men utan framgång. C. var en god talare och grundlig
kännare af lagarna. Död 183 f. Kr.
2. Licinius C., f. 140, d. 91 f. Kr., statsman och
berömd talare i Rom, var utmärkt genom både kraft
och finhet i framställningssättet. Det var han,
som af Cicero skildrades i boken "Om talaren".
3. M. Licinius C. Dives, f. 114 f. Kr., utmärkte
sig först i medborgarekriget under Sulla. Sedermera
fick han befälet mot slafvarna under Spartacus
och slog denne i grund. År 70 blef han konsul
tillika med Pompejus. Den af Sulla införda
författningen undergick nu väsentliga ändringar,
och adelspartiets makt bröts derigenom att Pompejus
och C. ingingo ett slags förbund med folkpartiet.
Men dessa båda mäktiga män voro icke eniga sins
emellan, och den förres inflytande hotade att blifva
öfvervägande. För tillfället åstadkoms en försoning
dem emellan; men Pompeji krigsära och till följd
deraf betydelsefullare ställning gjorde, att C. snart
åter drog sig ifrån honom och slöt sig närmare till
Caesar, hvilken småningom hade blifvit folkpartiets
förnämste ledare. Genom sina omätliga rikedomar
kunde C. lätt förvärfva sig anhängare. Det är icke
osannolikt, att han hade kännedom om och i hemlighet
gynnade Catilinas sammansvärjning. Efter Pompeji
återkomst från österlandet åvägabragtes (år 60)
ett förbund emellan C., Pompejus och Caesar. Detta
förbund – det s. k. triumviratet – förnyades
56 på en sammankomst i Luca, men anledning till
misshälligheter saknades icke. Dock förstod Caesar
att ännu sammanhålla medtäflarna om makten. År 55
var C. åter konsul och fick nu Syrien till provins.
Han ville i denna skaffa sig krigsära och genom ett
krigståg mot parterna stärka sin ställning i staten.
År 53 gick han öfver Eufrat med en här af 7 legioner,
4,000 ryttare och 4,000 slungare, men lät – till en
del genom den arabiske fursten Abgares – förleda
sig att tåga fram genom den mesopotamiska öcknen.
Detta tåg var förenadt med stora svårigheter för
det tungt rustade fotfolket. Snart angreps hären,
vid Karrhae (Harran), på alla sidor af parternas många
ryttareskaror, hvilka förde striden på ett sätt, som
romarna voro föga vana vid. C:i tappre son Publius
fann döden med sina ryttare, och romarna blefvo i
grund slagna. Fältherren försökte ett återtåg till
Armenien, men redan följande dagen, d. 9 Juni 53, blef
han, vid en underhandling med fienderna, nedhuggen.
Sina rikedomar hade C. samlat med begagnande af
allehanda medel, särskildt genom byggnadsföretag
i Rom. Han lär hafva yttrat, att endast den var
rik, som kunde på egen bekostnad underhålla en
krigshär. En gång undfägnade han folket i Rom vid
10,000 bord och lät i tre månader tillhandahålla det
spanmål utan betalning. Han säges hafva efterlemnat
en förmögenhet, som motsvarade omkr. 30 mill. kr. i
svenskt mynt. Såsom statsman var C. föga märkvärdig,
men ärelysten och högtsträfvande. Caesar begagnade
sig skickligt af hans maktbegär och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
