Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell, Oliver - Cromwell, Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgifne medlemmarna (1648). Det sålunda "rensade"
underhuset tillsatte en af independenter bestående
domstol, och denna dömde konungen till döden. Domen
verkställdes d. 31 Jan. 1649. Den mot C. framkastade
anklagelsen att han förorsakade konungens undergång
för att derigenom skaffa sig sjelf makten är alldeles
obestyrkt.
Kort efter Karls död afskaffades konungadömet,
och öfverhuset upphäfdes. Den verkställande makten
uppdrogs åt ett statsråd, bland hvars ledamöter
C. blef den mest inflytelserike. Irländarna och
skottarna reste sig nu till förmån för den aflifvade
konungens äldre son, Karl. C. kufvade först med
ohygglig grymhet resningen på Irland och segrade
derpå öfver den skotska hären vid Dunbar, d. 3
Sept. 1650. Då Karl med en nyuppsatt här bröt in i
England, följde honom C. i hälarna, upphann honom
vid Worcester, nära floden Severn, och slog honom
der i grund (1651), på årsdagen af det nyssnämnda
slaget vid Dunbar. Karl lyckades undkomma till
Frankrike. Skotland och Irland blefvo derefter af
C. fullständigt förenade med England.
C., i spetsen för den segrande hären, var nu Englands
herre. Parlamentet, som genom sitt sega motstånd mot
alla samhällsförbättringar ådragit sig hela nationens
missnöje, blef af C. upplöst, på det sätt att han
lät soldater föra ut medlemmarna ur församlingsrummet
(d. 20 Apr. 1653). C. inkallade derefter (s. å.) ett
nytt parlament, vanligen kalladt "det korta", eller,
efter en af dess ledare, "Barebone’s parlament"; men
detta nedlade snart sin makt i C:s hand, och kort
derefter (Dec. 1653) blef denne af en församling,
bestående af härens officerare, proklamerad
såsom republiken Englands högste styresman,
under titeln "lord protektor". – C. visade nu,
att han egde regentens förmåga i lika hög grad som
härförarens. Hans yttre statskonst gick ut på att
under Englands ledning sammansluta de protestantiska
rikena, såsom en motvigt mot de katolska. Derför slöt
han redan 1654 fred med det protestantiska Holland,
mot hvilket parlamentet två år förut börjat ett
krig. Med de skandinaviska rikena trädde han i nära
förbindelse och sökte försona dem med hvarandra,
på det Karl X Gustaf skulle få fria händer mot det
jesuitiska Polen och det katolska Österrike, men
på samma gång för att, i godt förstånd med Nordens
riken, uttränga holländarna från handelsväldet på
Östersjön. Spanien, som var katolicismens gamla härd
och som för öfrigt vägrade att öppna sina amerikanska
kolonier för Englands handel, anföll han med krig
(1655) och frånryckte det ön Jamaika jämte hamnstaden
Dunkerque. Med kraft och framgång uppträdde han för
protestantiska undersåtar i katolska land. Englands
namn var mera aktadt, än det någonsin förut varit. I
fråga om den inre styrelsen vidmakthöll C. ordning
samt lydnad för lag och öfverhet. Förvaltningen
var mönstergill genom ordning och sparsamhet,
och landet gick raskt framåt i yttre välstånd och
andlig odling. Men denna ljusa tafla hade äfven sin
skuggsida. Stuartarnas vänner och de öfverspände
frihetsifrarna, katolikerna och episkopalkyrkans
anhängare, sökte genom öppet motstånd och hemliga
ränker lägga hinder i vägen för
utförandet af C:s goda afsigter. För att upprätthålla
den bestående ordningen såg han sig då tvungen att
bruka den väpnade styrkan, och han gick dervid till
väga med en stränghet, som ej en gång alltid höll
sig inom laglighetens råmärken. Slutligen började
nationens flertal, uttröttadt vid sabelväldet,
allt ifrigare önska den lagbundna arfmonarkiens
återinförande i stället för protektoratet, som var
endast en tillfällig makt. Parlamentet gjorde sig
till tolk för denna önskan, då det erbjöd protektorn
ärftlig konungavärdighet (1657). C. var villig att
antaga densamma, men afböjde anbudet, när han såg
den republikanskt sinnade härens ovilja mot saken.
C:s sista tid fördystrades genom upprepade
sammansvärjningar mot hans lif och genom husliga
sorger. Han afled den 3 Sept. 1658, årsdagen af hans
största segrar, och begrofs med ståt i konungagriften
uti Westminster abbey. I ett lyckligt äktenskap med
Elisabet Bourchier, som öfverlefde honom, hade han
sju barn.
Knappast någon annan historisk personlighet har
blifvit så grundligt missuppfattad af okunnigheten,
så ihärdigt nedsatt af parti-illviljan som
Oliver C. Det blef vår tids berömde forskare i
Englands historia – Carlyle, Macaulay, Forster och
Guizot – förbehållet att låta rättvisa vederfaras
denne ovanlige mans minne. C. hade en brinnande
ärelystnad. Denna känsla, som i ungdomen dämpades
af en djup religiositet, fick med tiden öfverhand;
men den prägel af gudaktighet, som under hela lifvet
kännetecknade hans handlingar, var ej hyckleri, ty den
religiösa grundtonen i hans väsende utplånades aldrig,
och vid de tillfällen, då det var ärelystnaden, som
bestämde hans handlingar, lefde han sjelf i den fasta
öfvertygelsen att han gick Guds ärenden. Mot slutet
af hans lefnad återfick det religiösa intresset hela
sin ursprungliga makt. Af naturen ingalunda grym eller
hämdlysten, var C. i religiösa och politiska frågor
fördragsam mot olika tänkande, så framt de ej störde
rikets lugn och den bestående ordningen, hvilken han
ansåg sig vara af Gud satt att hägna. Med kraftig hand
räddade han religiös och borgerlig frihet i England
samt beskyddade den i det öfriga Europa. Derjämte
återgaf han England dess förra, under Stuartarna
betydligt försvagade maktställning och utstakade
med klarseende blick dess framtida lysande bana.
J. R. P.
3. Cromwell [kråmoäl], Richard, den förres
son, protektor i den engelska republiken, föddes
1626. Han var till lynnet maklig och fallen för nöjen,
men fick genom faderns inflytande några ämbeten och en
plats i parlamentet. Efter sin faders död blef han,
i Sept. 1658, lord protektor; men emedan han saknade
högre begåfning och kraft samt hade både hären och
parlamentet emot sig, måste hån redan i April 1659
nedlägga sin värdighet. Till 1680 vistades han på
kontinenten, lefde derefter, under namnet Clarke, i
Cheshunt (nära London), i sträng tillbakadragenhet,
och dog bortglömd 1712. – Richards broder Henry
Cromwell, f. 1628, var under faderns sista lefnadsår
ståthållare på Irland, men nedlade sin myndighet
samtidigt med brodern och dog 1673.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
