Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cynomorium - Cynomys, zool. Se Präriehund. - Cynthius - Cyperaceae - Cypern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öar samt tillhör öfre Italien, Spanien och norra
Afrika. Ofvan jordytan uppskjuter en fingertjock,
till en början fjällig, men sedermera slät kolfformig
kropp, som upptill slutar med ett tjockt ax af
tätt sittande blommor. I friskt tillstånd är
hela växten högröd eller blodröd. Det var denna
färg, som enligt läran om "signatura rerum" gaf
anledning till att ifrågavarande växt användes mot
allehanda blodflöden. Såsom drog bär den namnet
fungus melitensis, Maltasvamp, och den förekommer
sönderskuren i oregelbundna stycken, hvilka under
torkningen blifvit skrumpna, bruna och stofthöljda.
Smaken är kärf, saltaktig. Drogen värderas ännu
i sin hemort, men är i andra land bortlagd. O. T. S.
Cynomys, zool. Se Präriehund.
Cynthius och Cynthia (Grek. Kynthios och Kynthia),
Grek. och Rom. mytol., den cynthiske, den cynthiska,
binamn på Apollo och Diana (Artemis), efter deras
födelseort, berget Cynthus (Grek. Kynthos) på
ön Delos.
Cyperaceae, Halfgräs, bot., växtfamilj af
monokotyledonernas afdelning. Dithörande växter äro
örter, som till det yttre likna gräsen, med hvilka
de också vanligen anses närmast beslägtade. Liksom
dessa hafva de oansenligt färgade, i ax sittande
blommor med föga utveckladt eller intet hylle, samt
vanligen tre ståndare. Blommornas färg står i samband
dermed att frömjölet genom vinden öfverföres till
pistillernas märken (se Pollination). Från gräsen
skiljas halfgräsen derigenom att strået skenbart
är oledadt (bestående af en utvecklad och flere
outvecklade mellånleder) samt inuti svampigt (ej
ihåligt), att bladens slidor i regeln äro fullkomligt
slutna och skärmbladsapparaten mycket enklare. – Af
denna stora familj känner man mer än 3,000 arter,
fördelade i öfver 100 slägten. Arterna förekomma
i nästan alla land, men ymnigast i de nordligare,
der de utgöra en betydlig del af växtligheten. Af
skandinaviska växtfamiljer är denna, näst Compositae
(korgblomstriga växter) och Gramineae (gräs), den
talrikaste, med 121 arter, af hvilka 90 tillhöra
slägtet Carex (starr). De flesta växa i kärr och
på våta ställen. Välbekanta äro säfven (Scirpus
lacustris), som kantar stränderna af våra insjöar,
ängsullen (Eriophorum), utmärkt genom de hvita,
långhåriga fruktaxen, och starrarterna, af hvilka
en del utgör det mesta gräset på våra sumpiga
ängar. Stråna och bladen äro kiselrika, saftlösa och
torra samt derför föga lämpliga till foder. Flere
arter, t. ex. jordmandeln (Cyperus esculentus),
hafva underjordiska stamdelar, som innehålla stärkelse
(stundom äfven olja) och nyttjas som näringsämnen. Hos
andra äro de underjordiska stamdelarna officinella. –
Familjen delas i tvänne underafdelningar: Cypereae
(med slägtena Cyperus, Scirpus, Eriophorum, Papyrus
m. fl.), som hafva tvåkönade blommor, samt Cariceae
(Carex m. fl.), som hafva enkönade blommor.
Ldt.
Cypern (Grek. Kypros, Lat. Cyprus, Turk. Kybris),
turkisk ö uti östra delen af Medelhafvet, ifrån 1878
under engelskt beskydd. Arealen 9,526 qv.-kilom. (173
qv.-mil). Omkr.
135,000 innev., hvaraf två tredjedelar äro
greker och en tredjedel turkar, armener eller
maroniter. Ön genomstrykes af tvänne från öster
till vester löpande bergskedjor, af hvilka den
ena, som följer öns norra kust, består af kalk,
hvaremot den andra, som uppfyller södra delen,
är af vulkaniskt ursprung. C:s högsta topp är Oros
Stavros eller Monte Croce, de gamles Olympos, som
är 2,012 m. (6,776 f.) hög. Slätten mellan dessa
bergskedjor vattnas af Pedia (fordom Pediaios),
C:s största flod; de öfriga strömmarna äro små och
vattenfattiga. Sommaren är mycket het, vintern
ovanligt kall; höst och vår saknas. Vintertiden
regnar det ofta under 4–5 veckor, så att bäckar och
floder svämma öfver; April–Okt. faller deremot sällan
en regndroppe. Marken är fruktbar och växtligheten
yppig. På bergssluttningarna frodas skogar af ceder,
cypress, pinje, ek och andra trädslag. På slätterna
växa oliv- och mullbärsträd, vinrankor, hvete,
hirs och majs m. m. Under turkarnas styrelse råkade
likväl den af naturen så härliga ön mer och mer i
förfall. Knappt en femtedel af den odlingsbara jorden
var odlad. Skogarna nedhöggos planlöst. Silkesodlingen
och biskötseln försummades. Getter, får och svin voro
nästan de enda husdjuren. Väldiga gräshoppssvärmar
anställa årligen stora förödelser, och jordbäfningar
åstadkomma mycken skada. Det oaktadt frambringar ön
en stor mängd alster: hvete, korn, oliver, granater,
johannesbröd, krapp, arnica, silke, bomull och ett
ypperligt vin (Cyper-vin). Salt utföres i mängd. Af
andra mineral förekomma guld, silfver, jern och
koppar. Sistnämnda metall har sitt namn efter
ifrågavarande ö, hvars koppar fordom var mycket
berömd. 1870–78 utgjorde C. ett sjelfständigt
turkiskt ejalet, hvars hufvudort var Levkosia
(fordom Nikosia), vid Pedia. Den vigtigaste hamnen
är Larnaka, på öns sydkust.
Bland forntidens folk åtnjöt C. stort anseende för
sitt härliga klimat, sin yppiga växtlighet och sin
rikedom på vin, salt, koppar och bergkristaller
("Pafos’ diamanter"). Ön var helgad åt Afrodite
(Cypria), skönhetsgudinnan, emedan, enligt sägnen,
dess strand var den första, på hvilken denna af
hafvets skum födda gudinna uppsteg. Afrodite hade
många tempel på ön, t. ex. i Salamis, Pafos och
Amathus samt (ett särdeles praktfullt) på Olympos. –
C:s förste innebyggare voro utan tvifvel fenicer;
efter dem kommo invandrare från Grekland och
Egypten. De vigtigaste städerna voro Salamis,
Pafos och Amathus. Dessa utgjorde början till lika
många små fristater, hvilka 850 f. Kr. kommo under
egyptiskt och 525 f. Kr., tillika med Egypten,
under persiskt välde. Efter slaget vid Issus (333
f. Kr.) underkastade C. sig Alexander den store,
och efter hans död utgjorde det ett tvisteämne mellan
Antigonus och Ptolemaeus I, hvilken senare slutligen
lyckades att lägga det under Egypten. 58 f. Kr. blef
ön eröfrad af romarna, och vid Romerska rikets
delning (395 e. Kr.) tillföll den det östromerska
kejsaredömet. Derefter styrdes den af ståthållare,
hvilka utsagos bland medlemmarna af det komneniska
huset. En af dessa, Isak, gjorde sig oafhängig 1182 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
