Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal l. Dalsland. landskap i Götaland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samfärdsmedel var det länge en bland de minst bekanta
delarna af Sverige; men på senare tider har det, genom
sin ovanliga naturskönhet, i allt vidsträcktare mån
tilldragit sig uppmärksamhet. D. är beläget mellan 59°
16’ och 58° 23’ n. hr. samt mellan 29° 43’ och 30° 24’
ö. l. Det gränsar i n. till Värmland, i v. till Norge
och Bohus län, i s. till Bohus län och Vestergötland
samt i ö. till Vänern. Ytinnehållet beräknas utgöra
4,196,34 qv.-kilom. (36,7274 qv.-mil), hvaraf 407,8
qv.-kilom. (3,57 qv.-mil) upptagas af de insjöar och
kärr, hvilka till ett antal af omkr. 400 ingå såsom
ett väsentligt drag i den dalska landskapsbilden.
Till sin fysiska beskaffenhet öfverensstämmer
D. i allmänhet med södra Värmland, särskildt i sin
norra, af omvexlande sjö och berg uppfyllda del,
hvarest enstaka punkter nå 700–800 f. (1 f. =
0,297 m.) höjd öfver hafvet (Gölkullen 774 f.,
Hinsknatten 733 f.). Den tämligen smala, mot söder
något vidgade kuststräckan vid Vänern är ett i
allmänhet ganska fruktbart slättland (Slätt-D.),
som genom en från Värmland nedåt Bohus län löpande
höjdsträckning, söderut kallad Kroppefjäll, skiljes
från en vestligare dalsänkning. Denna är i sin
ordning vesterut begränsad af de mellan Sverige och
Norge belägna bergen och ligger öfver hufvud 200–300
f. högre än sluttningen mot Vänern. Östra D. delas,
af tväråsen Köpmannefjäll, i en nordlig och en sydlig
hälft; jämväl den vestra dalsänkan är på enahanda
sätt tudelad, genom en i vestlig riktning från
längdåsen utskjutande, vid pass milsbred högslätt,
de s. k. Ödskölds-moarna. Detta höjdsystem angifver
sjelfva grunddragen af landskapets administrativa
indelning. Norr om Köpmannefjäll ligger Tössbo
härad, söderut de båda häraden Nordal och Sundal;
Vester-D. omfattar Vedbo härad, i norr, och Valbo
härad, i söder. Endast de vattendrag, som tillhöra
Valbo och sydligaste delen af Vedbo, hafva, genom
Bohus län, sitt naturliga utlopp i hafvet; hela det
öfriga D. tillhör Vänerns vattensystem. Dit strömma
Upperudselfven, som bereder aflopp åt sjöarna
Åklången, Råvarpen, Laxsjön, Lelången, Stora Lee
samt Östra och Vestra Silen m. fl. – följaktligen
hela det vattensystem, hvilket år 1868, genom
öppnandet af Dalslands kanal, vans åt samfärdseln –;
vidare Åmåls-ån, som afleder Dalsjöns, Ömmelns och
Kalfsjöarnas vatten, samt Dalbergs-ån (rättare
Dalaborgs-ån, efter det gamla fäste, der den har
sitt utlopp), hvilken genom sina båda källfloder,
Frändefors-ån, åt s., och Örs-ån, åt n., bereder
aflopp åt de syddalska sjöarna: Hästefjorden, Örsjön
m. fl. Yigtigast bland de bohuslänska tillflödena
äro Qvistrumselfven, i D. kallad Örekils-ån, samt
dess biflod Munkedals-ån, i D. kallad Valbo- eller
Högsäters-ån.
I geologiskt afseende är D. ett af mellersta och södra
Sveriges mest intressanta landskap. Der träffas, utom
vanlig granit och gneis, dels några mindre allmänt
förekommande gneisvarieteter, näml. Kroppefjällsgneis
och Jerbogneis äfvensom euriter och porfyrartade
hälleflintor, dels omvexlande lager af konglomerat,
sandsten, lerskiffrar, grönsten, qvartsit och
gråvackeskiffer, hvilka lager sammanfattas under benämningen
Dal-formationen (se d. o.). Dessutom erbjuder
bergbyggnadens studium ett särskildt intresse för
den mängd storartade böjningar och förkastningar,
som förefinnes inom densamma. På sidorna omgifvas
Dalformationens bergarter af urformationens gneiser
(röd gneis, Kroppefjällsgneis och Jerbogneis)
samt af yngre euriter och hälleflintor (särdeles
i Åmåls-trakten) äfvensom af större och mindre
granitmassiv. I vestra delen af D. utbreder sig,
troligen lagrad ofvanpå Jerbogneisen, en grå,
finskiffrig, med hvit glimmer försedd gneis, som
vidare fortsätter in i Bohus län och Norge. Af de
många malmfyndigheter, för hvilka D. fordom hade en
viss ryktbarhet, är ingen enda under arbete. Alla äro
de belägna inom kustlandet, utmed vestra stranden
af Vänern, på en sträcka af 20 kilom. (2 mil), och
synas hufvudsakligen vara bundna vid der uppträdande
hälleflint- och euritbergarter. Grufvorna hafva
drifvits på silfver, koppar, jern och brunsten. De
bearbetades under 1600- och 1700-talen samt förra
hälften af 1800-talet. De flesta, i synnerhet
silfvermalmerna – dels gediget sifver, dels falerz,
dels silfverhaltig blyglans –, förekommo i ådror eller
gångar af qvarts. I allmänhet voro malmerna rika, men
föga uthålliga, hvarför grufvorna upprepade gånger
nedlades och upptogos. De betydligaste grufvorna äro
Vassvikens silfvergrufva och Vikens jerngrufva,
hvilka äro belägna i Ånimskogs socken, ej långt
från norra stranden af Vassviken. Af glacial-
och postglacial-periodens aflagringar träffas
på D. nästan alla de i Sveriges öfriga provinser
förekommande jordarterna, näml. åtskilliga slag af
lera, grus och sand m. fl. Ler-aflagringarna hafva
sin största utbredning inom den s. k. Dalboslätten,
som upptager de östra och sydöstra delarna af
provinsen. Åkerleran bildar der, öfver ett område
af flere qvadratmil, en nästan sammanhängande
ytbetäckning, ur hvilken dels enstaka, dels mera
samlade berg och hällar äfvensom gruskullar
uppsticka och å hvilka sandaflagringar och
torfbildningar fläckvis förekomma. Inom de öfriga
delarna af provinsen, i hvilka landets höjd öfver
hafvet stundom uppgår till mera än 800 f. (237
m.), är krosstens- och rullstensgrus den allmänna
jordarten. Leraflagringar saknas der nästan helt
och hållet, utom i sjöarnas omgifningar och i
lägre belägna dälder. Anmärkningsvärda bland de
lösa jordaflagringarna äro de sammanhopningar af
hafsmolluskers skal (vanligen med arktiska former),
som under namn af snäckbäddar eller skalgrusbankar
flerstädes anträffas på många hundra fots höjd öfver
den nuvarande hafsytan och som angifva de punkter,
till hvilka glacialtidens haf nådde.
I administrativt hänseende utgör D. en del af
Elfsborgs län. Det är, såsom ofvan anmärkts,
indeladt i 5 härad: Vedbo (17,07 qv.-mil), Tössbo
(4,97), Valbo (6,04), Nordal (3,42) och Sundal
(5,11). De båda förstnämnda bilda Vedbo fögderi,
som har 3 länsmansdistrikt, och de tre sistnämnda
utgöra Sundals fögderi, som har 5 länsmansdistrikt. I
ecklesiastikt hänseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
