Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daluppror - Dalwigk, Karl Friedrich Reinhard, friherre von D. - Dama, zool. Se Dofhjort. - Daman - Damnhur - Damar - Damara - Damaratus, konung i Sparta. Se Demaratus. - Damas, fransk adlig slägt - Damas, Francois Etienne - Damascener-stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem och afgifvit en trohetsförsäkran. Många hade
dessförinnan i de öfverfyllda fängelserna bortryckts
af härjande farsoter. O. A. S. B.
Dalwigk, Karl Friedrich Reinhard, friherre
von D., hessisk statsman, f. 1802, anställdes
1828 i storhertigiig hessisk tjenst samt blef
1850 utnämnd till sändebud vid förbundsdagen
och s. å. till premier- äfvensom till utrikes-
och inrikesminister. Intagen af en synnerlig
förkärlek för det andra franska kejsaredömets
politiska system, införde han officiella
kandidaturer vid riksdagsmannavalen, reformerade
municipalförfattningen efter franskt mönster
och gjorde ämbetsmännen till regeringens lydiga
redskap. Äfven på det kyrkliga området satte
han sig i spetsen för en reaktion. I ekonomiskt
hänseende saknade likväl ej hans styrelse
förtjenster. D. var en afgjord motståndare till
Preussen och förmådde 1866 sin herskare att sluta sig
till Österrike. Efter freden i Nikolsburg s. å. måste
han, under ständiga anfall af de nationalliberale,
genomföra en politik, för hvilken han hyste personlig
motvilja. Den 15 Nov. 1870 afslöt han å sin regerings
vägnar det förbund, genom hvilket storhertigdömet
Hessen-Darmstadt införlifvades med Tyska riket. 1871
utträdde han ur hessiska regeringen.
Dama, zool. Se Dofhjort.
Daman. 1. En till britisk-ostindiska presidentskapet
Bengalen, landskapet Pandjab, hörande, 36 kilom. (5
mil) bred och 440 kilom. (60 mil) lång landsträcka,
mellan Indus och Sulejmanbergen. Den utgör britiska
Ostindiens gränsland mot Afganistan och sträcker
sig från Kalabagkedjan i n. till Sind i s. I den
vestligaste, obevattnade delen består jordmånen
antingen af hård lera, utan ett grässtrå, endast med
enstaka dvärgbuskar, eller af flygsand. Den östra,
längs Indus belägna delen, som kallas Deradsjat och är
väl bevattnad, räknas för en af jordens fruktbaraste
nejder samt har en mängd städer och byar. – 2. Daman
(Damão l. Damaun). Stad i en fruktbar trakt på
vestra indiska halfön, n. om Bombaj. Omkr. 20,000
innev. Staden har ett kastell, flere kristna kyrkor
och en utmärkt hamn för smärre fartyg. Sedan 1558
har den varit portugisisk besittning.
Damanhur, stad i Nedre Egypten, s. ö. om
Alexandria. Omkr. 10,000 innev. Liflig handel.
Damar (Dimar), stad i arabiska landskapet
Jemen. Omkr. 20,000 innev. Hästafvel.
Damara, namaqua-hottentotternas namn på en n. om
deras land belägen landsträcka, mellan 22° 58’ och
19° 30’ s. br. Innebyggarna, hvilka kallas
ova-herero, äro ett rått och kraftigt folk, som bildar
en öfvergångslänk mellan kaffrer och negrer. Landet
är vid kusten vattenfattigt och sandigt, men i det
inre högländt. Det är rikt på koppar, bly, tenn,
guld och elfenben.
Damaratus, konung i Sparta. Se Demaratus.
Damas [-ma], fransk adlig slägt, som redan på 1200-
och 1300-talen egde mycken rikedom och makt. –
1. Joseph François Louis Charles César, hertig de D.,
f. 1758, deltog 1780–81 som Rochambeaus adjutant i
nordamerikanska frihetskriget, fick efter återkomsten
befälet öfver ett dragonregemente och
beordrades 1791 att med detta betäcka Ludvig XVI:s flykt,
men blef med honom fången vid Varennes. 1792 och
1793 stred han i emigranthären mot Frankrike, blef
1795 å nyo fången, just då han ämnade sluta sig
till expeditionen mot Quiberon, men vardt efter
en tids förlopp frigifven. Sedermera, till 1801,
tjenade han i Condés armé, bosatte sig derefter
i Paris och blef efter restaurationen (1814) pär
af Frankrike, generallöjtnant och 1827 hertig. Död
1829. – 2. Roger, grefve de D., den förres broder,
f. 1765, gick i rysk tjenst, deltog i rysk-turkiska
kriget (1787–92) och avancerade derunder till
öfverste. 1791 återkom han till Frankrike, slöt sig
till de kunglige prinsarna och deltog i emigranthärens
alla fälttåg mot republiken. 1801 och 1805 anförde
han en neapolitansk kår mot fransmännen och räddade,
nästan ensam af generalerna, den neapolitanska
vapenäran. Efter restaurationen (1814) utnämndes
han till generallöjtnant och fick 1815 en plats i
deputeradekammaren. Död 1823. – 3. Ange Hyacinthe
Maxence, baron de D., f. 1785. fick sin militära
uppfostran i Ryssland, tjenade ifrån 1805 som
officer i ryska hären mot fransmännen, men blef
efter restaurationen generalmajor i franska armén och
sedermera generallöjtnant. 1823 förde han en division
i spanska fälttåget och blef 1824 krigsminister. Som
han icke gillade förföljelsen mot kejsaredömets
officerare, afgick han i Okt. s. å. från sistnämnda
befattning och öfvertog i stället utrikesportföljen,
som han innehade till 1828. Derefter var han
guvernör för grefven af Chambord och följde honom
(1830) i landsflykten, men återvände senare till
Frankrike. Död 1862.
Damas [-ma], François Etienne, fransk general,
f. 1764, deltog 1792 i den republikanska härens
strider vid Rhen, följde 1798 Napoleon på expeditionen
till Egypten, stannade qvar der och utnämndes af
sin vän Kléber till chef för generalstaben. Förtalad
af Klébers efterträdare, Menou, aflägsnades han ur
tjensten och blef 1804 jämte Moreau häktad. Af
Murat, som befriade honom ur fångenskapen,
gjordes han till högste befälhafvare och statsråd i
storhertigdömet Berg. Ludvig XVIII anförtrodde honom
1814 organisationen af sitt garde och utnämnde honom
1815 till generalinspektör öfver gensdarmeriet,
ehuru D. under de "hundra dagarna" svurit Napoleon
trohet. Död 1828.
Damascener-stål, ett slags stål, som har sitt namn
efter Syriens hufvudstad, Damaskus, der det fordom
tillverkades. Äfven i Persien och Egypten tillverkades
sådant stål under samma namn. Damascenerstålet
är ett s. k. garfstål, d. v. s. ett af flere,
vanligen olika hårda, stycken sammanväldt och
efter hopböjning eller vridning åter sammanväldt
stål. Om ytan af sådan metall renslipas och
poleras samt derefter etsas med mycket svag syra,
t. ex. citronsaft, ättika eller s. k. etsvatten,
framträda mörkare och ljusare band och linier efter
de mångahanda krökningar, som de sammanvällda
stålstyckena undergått vid bearbetning under
hammare, valsar eller pressmaskin. De mörka linierna
tillhöra det hårdare, de ljusa det mjukare stålet.
L. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
