Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättfattligt sätt, kunde han dock ej frigöra sig
från latinska konstruktioner. Hans arbeten, till
och med hans dramatiska dialog, äro uppfyllda af
sådana. Väl har det latinska inflytandet aldrig
någonsin fullkomligt upphört att göra sig gällande,
väl har en dermed likartad högtysk inverkan
förledt mången i öfrigt utmärkt författare till en
invecklad periodbyggnad, med parentetiska afbrott
o. d. (t. ex. Kierkegaard); men på det hela taget
hafva dock de nyare författarna, understödda af
språkets eget skaplynne, bidragit till utbildandet
af en öfver hufvud lätt och klar stil. I detta
hänseende hafva fornspråket och allmogemålen
verkat allra mest, om än de fleste författarna
varit omedvetna om deras inverkan. – En särskild
uppmärksamhet har rättskrifningen väckt. I allmänhet
stod den danska rättskrifningen i början af detta
århundrade på samma punkt som både den danska och
den svenska under 17:de årh.: gotiska bokstäfver,
stora begynnelsebokstäfver för substantiv, å-ljudet
tecknadt med aa och en mängd stumma vokaler för
att uttrycka skiftningar i vokalljuden, i synnerhet
deras längd (t. ex. steen, tiid, huus). Efter sin
hemkomst från Indien tog Rask denna sak om hand och
uppställde ett rättskrifningssystem, som i nyssnämnda
punkter till största delen öfverensstämde med
det svenska. Sedermera utbildades detta system
ytterligare af hans lärjunge N. M. Petersen. (Man
har dock aldrig begagnat sig af konsonantfördubbling
för att uttrycka stafvelsens korthet.) Mellan detta
nya och det gamla systemet har förts en oafbruten
strid, som ännu icke är bragt till slut. Rörelsen går
dock allt jämt fram mot tillämpningen af det svenska
systemet; särskildt är bruket af gotiska bokstäfver i
starkt aftagande, liksom bruket af stumma vokaler är
nästan fullkomligt bortlagdt. Under de senare åren
hafva icke få böcker tryckts, i hvilka de stora
begynnelsebokstäfverna fått vika och å-tecknet
införts. – Bland literaturhistoriska arbeten,
som omfatta hela den danska literaturen, intager
N. M. Petersens "Bidrag til den danske literaturs
historie" (2:dra uppl. 1867–71) främsta rummet. Något
tillfredsställande sammandrag har ännu icke utkommit,
med undantag af K. A. Thortsens "Historisk udsigt över
den danske litteratur indtil aar 1814" (1839, 5:te
uppl. 1858). En särdeles god och ganska fullständig
öfversigt af F. Winkel-Horn är nu (1879) under
tryckning. För öfrigt finnas danska literaturhistorier
af R. Nyerup, K. L. Rahbek, K. Molbech, K. Nyrop
och T. Ström m. fl. Af nyare specialarbeten må
nämnas T. Overskous "Den danske skueplads i dens
historie" (1859–74) och Kr. Arentzens "Baggesen og
Öhlenschläger" (1870–79). C. R.
Den danska pressens historia går tillbaka till
1600-talet. Redan då utgåfvos nyhetsblad. Men ända
till slutet af 1700-talet var "Berlingske tidende"
– i mycket litet format – den enda politiska
tidningen. I början af 19:de årh. uppstod en ny
Köpenhamnstidning, "Dagen", och småningom erhöllo
stifts- och amtsstäderna små lokala blad, som utkommo
en eller ett par gånger i veckan. De politiska
rörelserna på 1830-talet framkallade
"Fädrelandet" (1839), hvilket sedermera varit det
s. k. national-liberala partiets hufvudorgan. Efter
1848 har hvarje politisk fraktion haft sina
särskilda tidningar. Sedan 1851 har "Dagbladet"
varit den liberala bourgeoisiens organ. Under de
senaste årens politiska brytningar har tidningarnas
antal betydligt ökats. Hvarje småstad har nu sin
"högertidning" och sin "venstertidning". Till och
med på landsbygden hafva tidningar uppstått. För
närvarande utgifvas i D. 371 tidningar och
tidskrifter. C. R.
Teater. Från 1500-talets början uppfördes i D. då
och då moraliska skolkomedier (stundom i kyrkorna),
och längre fram gåfvos icke sällan vid hofvets och
de förnämes fester dramatiska föreställningar, med
upptåg, sång och dans. Någon dansk teater kan likväl
icke sägas hafva funnits före 1722. Från 1633 kommo
ofta utländska, i synnerhet tyska, teatersällskap till
Köpenhamn, och från 1669 underhöll hofvet till sitt
nöje främmande teatertrupper (franska skådespelare
och italienska operasångare). 1721 blef en sådan
fransk trupp afskedad; men genom kungligt tillstånd
fick dess "maskinmästare", Capion, rättighet att i
D. spela komedi, och samtidigt öfvertalade Holberg,
Rostgaard m. fl. en af sällskapets medlemmar,
Montaigu, att leda uppförandet af danska
skådespel samt inöfva nya konstnärer. 1721–28
uppfördes bl. a. tjugo af Holbergs lustspel. Men
branden i Köpenhamn 1728 och sedermera den åt
fromleri hängifne Kristian VI:s regering gjorde
slut på denna teatraliska verksamhet. Först 1746
återupptogs den – då, liksom förut, genom Holbergs
initiativ. 1747 grundades "den danske skueplads"
(danska teatern), som 1748 fick en egen byggnad vid
"Kongens nytorv". Länge måste den dock kämpa med de
franska och italienska teatertrupper, som understöddes
af hofvet. Från 1753 var den danska teatern
mycket ofta upplåten åt italienska sångare. 1761
började den få statsunderstöd, och 1772 fick den
benämningen "kongelig", hvarjämte den ställdes
under öfverhofmarskalkens förvaltning. Danska
språket blef dock först 1778 allena herskande på
den nationella skådebanan. Samtidigt öfvertogs
styrelsen af kammarherre Warnstedt, som införde det
framställningssätt, hvilket sedermera karakteriserat
den danska skådespelarekonsten. 1771 uppfördes
Bredals "Tronfölgen i Sidon", den första egentliga
sångpjesen. 1772 upptogs J. N. Bruns sorgespel
"Zarine", 1773 Wessels "Kjärlighed uden strömper"
samt 1779 och 1780 Ewalds "Balders död" och
"Fiskerne". Balletten utvecklades karakteristiskt af
Galeotti. T. Thaarups sångpjeser, P. A. Heibergs,
Todes och Falsens lustspel, Samsöes och Sanders
sorgespel beteckna den dramatiska diktningens
utveckling till 1808, då Öhlenschläger med "Hakon
Jarl" började raden af sina tragedier. Ett nytt
framsteg skedde 1825, då J. L. Heiberg införde
vådevillen. Sedermera har Bournonville skapat en
nationel ballett, i hvilken mimisk framställning,
behag och kyskhet äro lika väsentliga som ren
konstfärdighet. Bland kompositörer, hvilkas arbeten
haft betydelse för teatern, må särskildt nämnas Dupuy
("Ungdom og galskab"), Weyse, Kuhlau och Hartmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
