Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Darwinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enligt hans åsigt åstadkommas förändringarna
hufvudsakligen derigenom att, under förändrade
yttre förhållanden och deraf framkallade nya
behof, vissa organ, som företrädesvis användas,
erhålla en starkare utveckling, under det andra,
som mindre tagas i anspråk, småningom försvagas;
så t. ex. skulle giraffen hafva fått sin långa
hals genom behofvet att sträcka sig efter bladen på
höga träds grenar. Läran om arternas föränderlighet
upptogs af Etienne Geoffroy Saint-Hilaire, hvilken
dock sökte förändringarnas orsak hufvudsakligen i
den omedelbara inverkan af de yttre lifsvilkoren
("le monde ambiant"). Mot Lamarck och Geoffroy
uppträdde Cuvier, som ådagalade, att det nuvarande
Egyptens ibisfoglar och flere andra dess djur till
alla delar öfverensstämma med de djur af samma slag,
hvilka balsamerades för 4,000 år sedan, och enligt
sin samtids mening gick han slutligen (1830) segrande
ur striden. Cuvier ansåg som bevisadt, att arterna
af djur och växter äro konstanta och oföränderliga,
att hvarje fossil art tillika är en förlorad art,
som icke står i något genetiskt samband med någon af
nutidens, emedan hvarje geologisk period afslutats med
en jordytans revolution, som tillintetgjort allt då
lefvande, och att menniskan ej skapades förrän efter
den sista af dessa omhvälfningar. Få år efter Cuviers
död, som inträffade 1832, blef hans geologiska sats
fullständigt vederlagd af Lyell. Vid Liége upptäcktes
kort derefter, af Schmerling, fossila lemningar
af menniskor blandade med utdöda djurarters ben,
och 1859 utkom Darwins bok On the origin of species
by means of natural selection (6:te uppl. 1872; "Om
arternas uppkomst", öfvers. af A. M. Selling 1871),
genom hvilken den dittills herskande föreställningen
att arterna varit samt äro fasta och oföränderliga
skakades i sin innersta grund. Denna skrift följdes
1868 af det utförliga arbetet Variation of animals
and plants under domestication.
Redan under sin resa omkring jorden (1831–36)
började Darwin undersöka frågan om arternas uppkomst,
och efter dess slut fortfor han att samla fakta till
hennes belysning. Han nedskref 1839 sitt första
utkast, utarbetade det vidare 1844, meddelade
det åt botanisten Hooker och lät det sedan hvila,
under det han med rastlös ihärdighet fortsatte sina
forskningar. Men 1858 emottog han från zoologen
A. R. Wallace – hvilken då länge vistats i Malajiska
arkipelagen – ett meddelande om de allmänna slutsatser
rörande arternas uppkomst, till hvilka denne,
obekant med Darwins spekulationer, sjelfständigt
hade kommit. Dessa slutsatser öfverensstämde nästan
fullkomligt med Darwins egna. På yrkande af Hooker och
Lyell, hvilka båda kände hans undersökningar i denna
riktning, offentliggjordes nu samtidigt, d. 1 Juli
1858, både Wallaces uppsats och en kort framställning
af Darwins arbete (i "Journal of Linnean society",
III). Wallace trädde villigt och ädelt tillbaka, och
endast Darwins namn fästes vid den lära, som af honom
fått sin första vetenskapliga grundläggning.
Darwin utgår från det faktum att såväl husdjuren som
de odlade växterna undergått och
ännu undergå betydliga förändringar. Dessa åstadkommas
hos husdjuren derigenom att man till afvelsdjur väljer
sådanar individ, som utmärka sig för någon viss
önskvärd egenskap. Dessa djurs afkomlingar ärfva i
hufvudsak föräldrarnas egenskaper, men förete alltid
större eller mindre individuella variationer. Några
äro mera lika föräldrarna, andra mindre; några ega
deras utmärkande egenskaper i högre mått än andra,
och några i ännu högre grad än föräldrarna sjelfva. Af
dessa påläggas nu de bästa, och af deras afkomlingar
de i samma afseende bäst utrustade, och så vidare,
till dess efter hand, derigenom att små variationer
i den önskade riktningen så att säga hopas, en ras
uppstår, som är mer eller mindre olik den, hvarifrån
den leder sitt ursprung. Samma regel följer man, när
man vill frambringa en ny ras af en kulturväxt. På
detta sätt hafva, t. o. m. inom en jämförelsevis
kort tid, ganska egendomliga raser uppstått. Så
t. ex. vet man, att boskaps- och får-raser bildats
inom en mansålder samt former af kulturväxter på
ännu kortare tid. Under en längre tid åstadkommer
naturligtvis detta urval vida större resultat, och
den förändring, som vissa husdjur och kulturväxter
under menniskans inflytande undergått, är så stor,
att, om man ej kände de olika rasernas slägtskap med
hvarandra och med den ursprungliga formen, man mycket
väl skulle kunna antaga dem för skilda arter, ja
t. o. m. för skilda slägten. Det är genom att begagna
sig af lagarna för ärftlighet och variation, som
menniskan uppnått dessa resultat; men det är klart,
att hennes åtgörande dervid blott i enstaka fall varit
medvetet i den bemärkelsen, att hon afsigtligt försökt
utbilda någon viss ras. I allmänhet har hennes urval
endast åsyftat att åt henne åstadkomma en god och
efter omständigheterna passande stam.
Ungefär på samma sätt som vid rasbildniagen
bland de tama djuren och de odlade växterna, har
det enligt Darwin gått och går det ännu till vid
uppkomsten af arter bland de vildt lefvande djuren
och växterna. Enligt hans åsigt finnes mellan ras och
art endast en gradskilnad. Först bildas raser, och
dessa öfvergå under tidernas lopp till arter. Liksom
bland husdjuren och kulturväxterna de mindre utmärkta
formerna bortrensas af menniskan, så åstadkommes i den
fria naturen en liknande gallring genom striden för
tillvaron. Erfarenheten visar, att endast en ringa
del af de djur som födas och af de frön som bildas
når sin fulla utveckling och lemnar afkomlingar
efter sig. Den ojämförligt större delen faller i
striden för tillvaron: en del i kampen mot ogynsamma
naturförhållanden, men största delen i det "bellum
omnium inter omnes", som eger rum inom hela den
organiska verlden. Denna strid mot andra organismer
är icke endast en strid mot vidt skilda former, såsom
insekternas mot de insektätande djuren, utan äfven,
ej mindre hård, mellan individ af samma art, hvilka
i samma trakt lefva af samma slags näringsämnen.
Striden för tillvaron framträder naturligtvis
starkast, när de omständigheter, under hvilka en djur-
eller växtart lefver, i någon mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
