Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De la Gardie, Pontus - 2. De la Gardie, Jakob Pontusson - 3. De la Gardie, Magnus Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stillestånd, behöllo svenskarna D:s eröfringar. Fältherrens
förtjenster belönades med bl. a. en plats i
riksrådet. I egenskap af svensk ståthållare i
Livland (Estland) och Ingermanland deltog D. 1585
i underhandlingarna om förlängning af det nämnda
stilleståndet. På återfärden från underhandlingsorten
omkom han, genom en olyckshändelse, i Narvaån
i Nov. 1585. – D. blef 1580 gift med Johan
III:s naturliga dotter Sofia Gyllenhjelm.
O. A.
2. De la Gardie [dölagardi], Jakob Pontusson,
den förres son, fältherre, föddes i Reval d. 20 Juni
1583. Redan vid aderton års ålder vann han stor ära,
då han, gemensamt med Karl Karlsson Gyllenhjelm,
på ett hjeltemodigt sätt försvarade det lilla
fästet Wolmar i Livland. Derefter tillbragte han
ej mindre än fyra år i polsk fångenskap. Ändtligen
utvexlad, begaf han sig till Nederländerna för att
under den store Morits af Oranien lära sig krigets
konst. Efter ett års frånvaro återvände han derifrån
till fäderneslandet, i hvars tjenst han snart
fick tillfälle att göra sitt namn frejdadt. Sedan
i Nov. 1608 en öfverenskommelse blifvit träffad,
enligt hvilken Sverige skulle komma ryske tsaren
Vasili till hjelp mot de fiender, som hotade hans
tron, förordnades D., i Dec. s. å., till befälhafvare
öfver hjelphären, och sedan i Febr. 1609 den formliga
förbundstraktaten afslutits, gick han, i slutet
af Mars s. å., öfver ryska gränsen. Hans mål var
Moskva, der tsaren hölls innesluten af en fientlig
här. Men ryssarnas brist på ordhållighet, i förening
med sjelfsvåldet bland de främmande trupperna i
svenska hären, orsakade svårigheter, för hvilkas
öfvervinnande D. behöfde all sin fältherreförmåga,
och det var först ett år efter fälttågets början,
som han kunde hålla sitt intåg i den befriade
hufvudstaden. I Juni 1610 drog han derifrån mot
det af polackerna belägrade Smolensk. På vägen
dit mötte han vid Klutsjino en polsk här, och midt
under den strid, som då uppstod, gingo de varfvade
franska och tyska trupperna inom svenska hären öfver
till fienden. Ryssarna flydde, och D. måste med den
polske fältherren ingå en öfverenskommelse, enligt
hvilken han med den lilla återstoden af sin här –
omkr. 400 man – skulle få fritt tåga tillbaka till
svenska gränsen. Dit återkommen, drog han till sig
förstärkningar och började belägra Keksholm, hvilket,
trots ryske tsarens löften, ej blifvit öfverlemnadt
till Sverige. Slottet eröfrades i Mars 1611, och i
Juli följde eröfringen af Stora Novgorod, som på D:s
yrkande lofvade att erkänna en af konung Karls söner
som tsar och hvars föredöme följdes af hela nordvestra
Ryssland. På detta sätt ville D. tillintetgöra det
polska inflytandet, som, efter slaget vid Klutsjino
och tsar Vasilis fall, hotade att blifva herskande i
Ryssland. Denna hans plan vann dock hvarken i Sverige
eller Ryssland ett bifall, som kunde trygga dess
framgång, och sedan ryssarna 1613 valt sig en inhemsk
tsar (Mikael Romanov), var planens genomförande ej
vidare tänkbart. 1614 anlände Gustaf Adolf sjelf
till krigsskådeplatsen för att, såsom han yttrade,
under den erfarne hjelten D. lära sig kriget. Innan
han förenade sig med honom, hade
D. vunnit framgångarna vid Bronitsi och Staraja
Russa. Vid fälttågets slut följde han konungen. Redan
1613 hade han blifvit utnämnd till riksråd. 1615
blef han grefve, med Leckö som grefskap, och 1617,
efter Stolbova-freden, som i så väsentlig mån var en
frukt af hans fältherreskicklighet och hvilken han i
egenskap af svenska kronans ombud afslöt, blef han,
vid Gustaf Adolfs kröning, slagen till riddare
och s. å. utnämnd till riksmarsk. I det följande
kriget i Livland deltog han såsom befälhafvare
under konungen; men han synes ej varit "egnad att
i en underordnad plats utmärka sig" och fick, såsom
"i sina consilier och handlingar något trög så ock
mycket blöt i sitt commando", uppbära förebråelser af
Gustaf Adolf. Från sin befälhafvareplats flyttades
han 1628 till Riga såsom guvernör öfver Livland,
och såsom riksmarsk förordnades han 1630 att vara
ordförande i det då inrättade krigskollegiet. I denna
egenskap blef han ock efter konungens död en af rikets
fem styresmän. "Utan djupare insigter på det civila
området, egde han dock stort inflytande i rådet;
ty ett sundt, oförvilladt omdöme och en oförställd
uppriktighet gåfvo vigt och eftertryck åt hans
träffande yttranden." Hos drottning Kristina lär han
hafva åtnjutit stort anseende, hvartill hans öppna,
redliga karakter ej mindre än hans stora erfarenhet
gjorde honom berättigad. Under sina sista år var han
blind, men han deltog dock vid vigtigare tillfällen
i rådets förhandlingar. Han dog d. 12 Aug. 1652 och
öfverlefdes af sin maka, Ebba Brahe, med hvilken han
förmäldes 1618. O. A.
3. De la Gardie [dölagardi], Magnus Gabriel, den
förres son, grefve till Leckö och Arensburg, friherre
till Ekholmen, herre till Hapsal, Helmet, Höjentorp,
Käggleholm, Magnusberg (nu Karlberg), Mariedal och
Venngarn, föddes i Reval d. 15 Okt. 1622. Han erhöll
en grundlig undervisning af den ryktbare Mattias
Biörenklou och förvärfvade sig derigenom en bildning,
som, efter hand förökad, slutligen måhända kunde
nämnas med lärdomens namn. I slutet af 1639 blef han
vald till rector illustris vid Upsala universitet,
och året derefter begaf han sig på utländska resor,
under hvilka han länge uppehöll sig i Holland och
Frankrike. Underrättelsen om utbrottet af kriget
med Danmark (1643) kallade honom hem, och sin
första fälttjenst gjorde han under Gustaf Horn. 1645
befordrades han till öfverste vid Lifgardet. Vid samma
tid gjorde han sitt inträde vid Kristinas hof, der
han genom sin skönhet, sina vidsträckta kunskaper och
sin fina belefvenhet snart blef den mest firade och
af sin drottning omfattades med en ynnest, i hvilken
samtiden, kanske med orätt, såg tecken till en djupare
böjelse. Genom Kristinas eget inflytande förlofvades
han inom kort med prinsessan Maria Eufrosyna, Karl
Gustafs syster, och i egenskap af utomordentligt
sändebud afgick han 1646 till Frankrike. Hans bröllop
firades på Stockholms slott d. 7 Mars 1647. Under
de följande åren tycktes han stiga ännu mer i sin
drottnings ynnest och öfverhopades med utmärkelser,
som voro nog stora och brådstörtade för att öka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
