Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desinfektion - Desinfektionskalk, kem. Se Klorkalk. - Desinfektionsmedel och Desinfektionsugnar, med. Se Desinfektion. - Desinficiera - Desintegrator - Desintressera - Désirade - Desjardins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af denna förmåga kallas de ofta desodoriserande
medel.
Vid infektionssjukdomarna finnes smittämnet antagligen
till största mängden å de delar af kroppen, i
hvilka sjukdomsprocessen tydligast uppträder. Deraf
följer, att man vid desinfektionen särskildt bör
fästa uppmärksamhet vid dessa kroppsdelar, eller
rättare – enär patienten sjelf ej kan verksamt
desinficieras – vid deras afsöndringar. Sålunda har
man att, vid kolera och tyfoidfeber, med kraftiga
kemiska desinfektionsmedel behandla uttömningarna
från tarmkanalen; vid skarlakansfeber, mässling och
smittkoppor – under hvilka sjukdomar antagligen huden
och dess afsöndringar innehålla det mesta smittämnet,
och detta säkerligen kan upptagas af luften – bör man
anordna en så god ventilation som möjligt och tillika,
för att söka hindra smittämnenas förflyktigande,
från utslagets början allt emellanåt ingnida den
sjukes kropp med fett eller olja; vid fläcktyfus
bör man använda samma medel, framför allt en riklig
ventilation. Tid alla dessa sjukdomar böra den sjukes
linnepersedlar och sängkläder m. m. genast efter
bruket utsättas för torr hetta, om så sig göra låter;
men i annat fall böra de för upphettning lämpliga
föremålen läggas i kokande vatten, försatt med lut,
karbolsyra, klorzink e. d. Sjukrummet kan aldrig
verksamt desinficieras, så länge den sjuke vistas
der, emedan luften då skulle blifva omöjlig att
inandas. Det är emellertid ett bruk att låta någon
gasart – af gammalt använder man dertill i synnerhet
klor; på senare tider har man äfven nyttjat karbolsyra
– i ringare mängd utveckla sig i sjukrummet. Men
nyttan deraf är tvifvelaktig. Stundom söker man
rena luften i sjukrum genom att på lämpliga ställen
placera kärl, innehållande kolstybb, en lösning af
öfvermangansyradt kali eller något annat ämne, som
kan uppsuga stinkande utdunstningar. Detta förfarande
är naturligtvis oskadligt, och likasom det nyss
förut nämnda kan det hjelpa till att dölja bristfällig
luftvexling; men det kan aldrig ersätta en sådan. –
Sjukrummet bör, sedan patienten, såsom lefvande eller
död, lemnat detsamma, rökas med någon af förut nämnda
gaser, kanske hälst svafvelsyrlighet, hvarefter det
ställes på vädring och omsorgsfullt renas.
Mot förruttnelseprocessen och dess produkter användas
desinfektionsmedlen i många olika former. Ej endast
de ofvan omtalade kemiska medlen, utan mångfaldiga
sammansättningar af dem och af andra ämnen utbjudas
för detta ändamål i handeln, företrädesvis i
England. Inom kirurgien användes mest karbolsyra,
men äfven salicylsyra, terpentin, öfvermangansyradt
kali m. m. Af samma vigt som inom folkmedicinen är
desinfektionen vid husdjurens infektionssjukdomar,
och den användes vid dessa i mycket stor skala. För
att utrota dessa sjukdomar tvingas man dock ofta att
nedslagta enskilda djur eller djur i massa.
Desinfektionens värde inses ännu ej af den stora
allmänheten, och der annorlunda är förhållandet,
tillämpas den oftast ofullständigt. Man fruktar ännu
frisk luft i sjukrummet, och upphettningens bruk som
desinfektionsmedel är icke
synnerligen allmänt. Af de kemiska medlen tagas
merendels för små qvantiteter, och man skiljer ej så
noga mellan desinfektionsmedel och desodoriserande
medel. – Väl utförd är desinfektionen af stor
vigt. Den kan i det enskilda sjukdomsfallet
väsentligen bidraga till förhindrande af sjukdomens
spridning, och, i rätta ögonblicket verkställd,
kan den, i förening med isolering af den sjuke,
säkerligen qväfva en eller annan farsot i dess
linda. Våra sociala förhållanden äro dess värre
ännu och skola länge förblifva sådana, att en
desinfektion i stort ej kan nöjaktigt genomföras,
och emot allt det sociala onda: nöd, öfverbefolkning,
bristfällig enskild och allmän renhållning m. m.,
som är farsoternas hufvudsakligaste källa,
kräfvas helt andra medel än desinfektion.
E. Ö-n.
Desinfektionskalk, kem. Se Klorkalk.
Desinfektionsmedel och Desinfektionsugnar, med. Se
Desinfektion.
Desinficiera (af Fr. dés, ifrån, bort, och
Lat. inficere, smitta), aflägsna smittämnen, rensa
luften i bostäder, fabriker o. d. Jfr Desinfektion.
Desintegrator (af Fr. dés, ifrån, bort, och
Lat. integer, hel, ren), benämning på en af Carr i
Birmingham uppfunnen qvarn, som förnämligast består
af två parallella och i motsatt riktning roterande
jernskifvor, från hvilka ett stort antal stålbultar
framskjuta mot hvarandra. Skifvorna rotera med stor
hastighet. Det ämne, som skall krossas, anbringas
mellan dem och underkastas en följd af stötar mot
stålbultarna. Desintegratorn är särdeles lämplig
för krossning af kol, men kan begagnas jämväl för
flere andra ändamål, äfven för målning af säd.
G. R. D.
Desintressera (Fr. désintéresser), utlösa meddelegare
ur ett bolag eller ett arf, göra skadeslös, utbetala
någons andel.
Désirade [-sirad], liten fransk ö bland Små
Antillerna, ö. om Guadeloupe. Omkr. 1,200 innev.,
mest fiskare. Ön upptäcktes 1493 af Columbus. Den
är genomdragen af en vulkanisk bergskedja, och den
starkt sandhaltiga marken frambringar endast bomull.
Desjardins (dåsjardäng]. 1. Abel D., fransk
historieskrifvare, f. 1814, professor i historia i
Douai sedan 1857, har bl. a. författat Etudes sur
saint Bernard (1849), Vie de Jeanne d’Arc (1854),
L’esclavage dans l’antiquité (1857) och Charles
IX (1874) samt utgifvit handlingar rörande den
diplomatiska förbindelsen mellan Frankrike och
Toskana i 15:de och 16:de årh. (1859). –
2. Ernest D., den förres broder, fransk historieskrifvare
och geograf, född d. 30 Sept. 1823, blef 1861
professor (maître de conférences) i geografi
vid lärareseminariet i Paris och 1875 ledamot af
Académie des inscriptions, för hvars handlingar han
sedermera blef hufvudredaktör. De vigtigaste bland
hans många arbeten äro: Voyage d’Horace à Brindes
(1855), Le Pérou avant la conquête espagnole (1858),
Alesia (1859), Le grand Corneille historien (1861),
Aperçu historique sur les embouchures du Rhône (1867),
Les Antonins, d’après les documents épigraphiques
(1875) och Géographie historique et administrative
de la Gaule romaine (1876–78).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
