Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Determinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Determinism (Med. Lat. determinismus, af
Lat. determinare, begränsa, bestämma), den åsigt,
enligt hvilken den menskliga viljan saknar frihet,
i betydelsen af en förmåga af val mellan olika
möjliga bestämningsgrunder (motiv), samt i alla
möjliga fall är med teoretisk (ofri) nödvändighet
förutbestämd till att i sin verksamhet fortgå i
en viss riktning. Denna nödvändighet kan fattas
antingen såsom beroende på viljans gifna motiv,
och i sådan måtto såsom en inre, eller ock såsom af
motiven oberoende, och således en yttre. Den förra
åsigten kallas determinism i inskränkt bemärkelse, den
senare fatalism (se d. o.). Af determinism i inskränkt
bemärkelse gifves det olika former, hvilkas uppkomst
beror derpå att man gjort sig olika föreställningar om
det motiv, till hvars val viljan är med nödvändighet
bestämd. Enligt några (Plato, Leibniz m. fl.) utgöres
detta motiv af den klara begreppsinsigten, så
att den, som vet det rätta, också gör det rätta,
hvaremot ett oriktigt handlingssätt visar brist i
insigten. Erfarenhetens obestridliga vittnesbörd
om den makt, som drifterna och begären hafva öfver
menniskan, derigenom att de ega en större rikedom på
innehåll än det abstrakta begreppet, har emellertid,
särdeles i nyare tider, fört andra till den läran att
det är det i allmänhet starkaste och med viljans egen
natur mest öfverensstämmande motivet, det må framträda
såsom medveten grundsats eller såsom begär, till
hvars val viljan är med nödvändighet bestämd. Denna
art af determinism kan visserligen tillerkänna viljan
en viss sjelfständighet i förhållande till de för
henne gifna motiven, så till vida som beslutet icke
uteslutande beror på dessa, utan jämväl på viljans
egen individuella beskaffenhet, så att olika viljor,
om de utsättas för sollicitation af samma motiv, kunna
fatta olika beslut. Karakteren bestämmes då af det
större eller mindre värde de olika motiven hafva för
viljan. Något egentligt val mellan dessa motiv antages
dock icke, endast en utredning af hvilket bland de
gifna motiven, som för tillfället mest öfverensstämmer
med naturen hos viljan. Kände man, mena denna åsigts
anhängare, en menniskas medfödda anlag och tendenser
samt de för henne i hvarje tidsmoment gifna motiven,
så kunde man på förhand beräkna hennes handlingssätt
under hela lifvet.
Sina anledningar eger determinismen dels i en
låg uppfattning af menniskan och hennes vilja,
dels i vissa förutsättningar om den verld, inom
hvilken den menskliga viljans verksamhet faller. I
förra afseendet stannar man vid determinism,
så länge man föreställer sig menniskan såsom en
mekaniskt verkande maskin e. d. eller endast såsom
en naturvarelse, låt vara en organisk sådan. Den
antropologiska förutsättningen för fasthållandet af
den menskliga viljans frihet måste ligga deri att
menniskan uppfattas såsom till sjelfva sitt väsende
någonting mer än naturvarelse. Vidkommande den
verld, inom hvilken viljans fria verksamhet faller,
måste friheten konseqvent förnekas af panteismen. Den
sjelfständighet, som är nödvändig för att en menniska
skall kunna sjelf bestämma gången af sin utveckling,
kan ej tillerkännas menniskan, under
den förutsättningen att hon såsom ändligt väsende är
en försvinnande modifikation af det absoluta. (Jfr
Panteism.) Men äfven under antagande af
en individuel och personlig gud stannar man vid
determinism, om man föreställer sig förhållandet
mellan gud och menniskan såsom ett yttre, mekaniskt
förhållande. Denna determinism, den i egentlig mening
religiösa, anser gud vara den verkande orsaken till
den menskliga viljans bestämmelser. Den eger sitt
berättigande såsom ett omedelbart uttryck för en
religiös känsla, sådan den uttalar sig t. ex. hos
Luther i "De servo arbitrio" (Om den bundna viljan)
eller i Schleiermachers "känsla af absolut beroende af
Gud". Men den kan ock antaga en dogmatisk form, såsom
i Augustini och Calvins predestinationslära, hvilken
är determinismens starkaste uttryck inom den kristna
kyrkan. Ju mera mekaniskt denna Guds inverkan på
menniskan fattas, dess närmare kommer man fatalismen,
hvilken renast framträder i muhammedanismen, men äfven
i kristenheten ofta påträftas såsom folktro. Den äkta
kristendomen löser konflikten mellan den gudomliga
och den menskliga viljan derigenom att den fattar
förhållandet mellan Gud och menniskan såsom ett
personligt, bestämdt af kärlekens makt. Enligt denna
åsigt är menniskan i högsta mening fri, när hon helt
hängifver sig åt den gudomliga nådens inverkan. –
Aflägsnar man alla panteistiska förutsättningar och
jämväl hvarje antagande af ett mekaniskt förhållande
mellan Gud och menniskan, så äro de teologiska och de
metafysiska förutsättningarna gifna för fasthållandet
af den menskliga viljans frihet i betydelsen af
en valförmåga.
Historiskt har determinismen äfven framträdt i
anledning af gifna felaktiga uppfattningar af
den menskliga viljans frihet, dess omfattning och
betydelse. En sådan oriktig uppfattning är t. ex. den
åsigt, som utsträcker friheten äfven till de områden,
hvilka befinna sig nedom menniskans egentliga
viljelif, till hennes drifter och begär. Då en sådan
åsigt får sin vederläggning af erfarenheten, kan den
lätt leda till sin motsats, frihetens fullständiga
förnekande. Så har man t. ex. mot friheten åberopat
vissa statistiska fakta, som tyckas lägga i dagen en
viss konstans i menniskornas görande och låtande på
detta område. Men dels ådagalägga dessa fakta endast,
att menniskor under liknande förhållanden göra
ungefär samma bruk af sin frihet, dels tillhöra de
det område af lifvet, inom hvilket man ej kan säga
menniskan vara fri i egentlig mening. – En annan
lära om friheten är den att friheten ej är ett val
mellan gifna motiv, utan ett val, som är oberoende
af alla motiv, hvarigenom sjelfva motiven skulle
liksom skapas eller frambringas. Friheten vore då,
såsom en creatio ex nihilo, ett någots uppkomst ur
intet, alldeles orimlig. Man måste tvärtom fasthålla,
att det fria valet ej är någonting annat än en
aktualisationsprocess af ett innehåll, som redan förut
under en lägre aktualitetsgrad, ehuru på ett i viss
mån medvetet sätt, blifvit till för menniskan och
ur någon synpunkt för henne presenterar sig såsom
ett godt. Såsom en reaktion mot dessa ensidiga
uppfattningssätt af friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
