Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diana - Diana af Poitiers, den franske konungen Henrik II:s älskarinna - Diana-orden - Diandrae - Diandria - Dianthus, Nejlika - Dianus, Rom. mytol. Se Diana och Janus. - Diapason - Diapente - Diar - Diarbekr - Diarium - Diarki, dubbelvälde. Se Biarki och Monarki. - Diarré, utsot, "durklopp". Se Tarmkatarr. - Dias, Bartolommeo, protugisisk sjöfarare. Se Diaz. - Dias, Antonio Gonvcalves, brasiliansk skald - Diaspor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställningen sammansmälte D. sedermera med
den helleniska Artemis och dyrkades äfven
gemensamt med Apollo, särskildt såsom Lucina eller
barnsbördsgudinna. R. Tdh.
Diana af Poitiers [påatie], den franske konungen
Henrik II:s älskarinna, f. 1499, var dotter till
en fransk adelsman, Jean de Poitiers. Helt ung
bortgiftes hon med Louis de Brezé, storseneschall
af Normandie. Efter sin mans död (1531) lyckades
den snillrika D., som förut lär hafva stått i ömt
förhållande till Frans I, att vid sig fängsla dennes
son Henrik, hvilken var nära tjugo år yngre än hon,
och efter hans tronbestigning (1547) utöfvade
hon stort inflytande på styrelsen, bl. a. vid
kättareförföljelserna. 1548 upphöjdes hon till
hertiginna af Valentinois. Efter Henriks död (1559)
aflägsnades hon från hofvet och lefde sedan på sitt
slott Anet. Död 1566. – D. är en af hjältinnorna i
A. Dumas d. ä:s roman "Les deux Dianes" (1846–47).
Diana-orden, en orden, som vid de stora jagtfesterna
(Diana-festerna) under medeltiden utdelades till de
riddare och damer, hvilka mest utmärkt sig i jagtens
idrotter. Orden bestod af en guld- eller silfvermedalj
med gudinnan Dianas bild. Af damerna bars den i en
rosett på venstra sidan af bröstet, af riddarna i
ett band omkring halsen.
Diandrae (af Grek. dis, två gånger, och andreios,
manlig), bot., en till afd. Sympetalae hörande
växtgrupp, som utmärker sig derigenom att ståndare och
pistillblad alltid äro endast två, hvilka regelbundet
alternera med hvarandra. Dit höra familjerna Oleaceae
och Jasmineae. Gruppen benämnes af några författare
Ligustrinae. V. W.
Diandria l. Diandria (af Grek. dis, två gånger,
och andreios, manlig), bot. 1. Andra klassen
i Linnés sexualsystem. Dit höra de växter, som
hafva tvåkönade blommor, med två fria ståndare i
hvarje blomma. – 2. Ordning inom kl. 20–22 i Linnés
sexualsystem. Dithörande växter hafva tvänne ståndare
i hvarje med hanorgan försedd blomma. – Diandrisk,
blomma med tvänne ståndare. – Diandrist, växt, som har
tvänne ståndare i hvarje med han organ försedd blomma;
till andra klassen i Linnés sexualsystem hörande växt.
Dianthus, Nejlika, bot., växtslägte af
nat. fam. Silenaceae, kl. Decandria L., utmärker
sig i synnerhet derigenom att blommorna hafva
endast två stift och vid basen omslutas af en
s. k. foderholk, som är bildad af skärmblad,
hvilka genom blomställningens reduktion blifvit
hopade under blomman. Blomställningen, egentligen
ett vanligt dikotomiskt knippe, har nämligen, såsom
ofta är händelsen hos storblommiga växter, blifvit
starkt reducerad, i det blomskaftens öfre internodier
sammandragits och grenarna från skärmbladens veck
felslagit. Till ifrågavarande slägte höra många
arter, hvilka mest förekomma på torra, sandiga
ställen. I Sverige äro tre bland dem vilda, bl. a. den
välbekanta, täcka ängsnejlikan (D. deltoides). Emedan
de flesta arternas blommor äro särdeles vackra och
många dessutom välluktande, odlas många arter som
prydnadsväxter, t. ex. den vanliga
fönsternejlikan (D. caryophyllus) och
borstnejlikan (D. barbatus).
S. A.
Dianus, Rom. mytol. Se Diana och Janus.
Diapason, Grek. ("genom alla strängar"), hos antikens
och medeltidens musici benämning på oktaven samt
hos franska instrumentmakare namn på tabeller öfver
instrumentens delar och mensur, hvaraf uppkom
betydelsen af tonomfång i allmänhet. – D. normal,
normaloktav, stämgaffel, normal stämhöjd, sådan den
sedan 1858 allmänt antagits efter Frankrikes föredöme,
nämligen med 870 enkla svängningar för ettstrukna a.
A. L.
Diapente l. Dioxia, Grek., hos antikens och
medeltidens musici namn på qvinten. A. L.
Díar (måhända beslägtadt med grek. theos, gud),
ett fornnordiskt ord, som egentligen betyder gudar,
men som af Snorre Sturlasson, i enlighet med hans
euhemeristiska åsigter, användes som benämning på
tempelföreståndare. Jfr Drotten, Gode och Hofgode.
Diarbekr l. Djarbekr, Arab. ("Bekrs
gårdar"). 1. Turkisk-asiatiskt ejalet (Kurdistan),
Arealen 97,500 qv.-kilom. (1,770 qv.-mil). Omkr,
700,000 innev. – 2. (Lat. Amida, Turk. Kara Amid,
"Svarta Amid".) Hufvudstad i nämnda ejalet,
på en basaltklippa, vid Tigris. 1750 uppgick
innevånareantalet till omkr. 400,000; men till
följd af krig, pest och hungersnöd förminskades det
ofantligt under senare hälften af 1700-talet, och
1873 utgjorde det ej mer än omkr. 50,000. D. är säte
för en kaldeisk och en jakobitisk patriark samt för
en grekisk biskop. Staden är cirkelformigt byggd och
omgifven af tjocka basaltmurar, försedda med omkr. 70
torn och 4 portar. Den har äfven ett citadell. Gatorna
äro ytterst trånga och husen låga. Konstfliten är
i nedgående.
Diarium, Lat. (af dies, dag), egentl. det dagliga,
daglig kost; dagbok, köpmanskladd; en bok, som
innehåller efter tidsföljd uppgjorda anteckningar
öfver till ett ämbetsverk inkomna mål och ärenden.
Diarki (af Grek. dis, tvåfaldt, och arche, välde),
dubbelvälde. Se Biarki och Monarki.
Diarré (Fr. diarrhé, Grek. diarrhoia, af dia, genom,
och rhein, flyta), utsot, "durklopp". Se Tarmkatarr.
Dias, Bartolommeo, portugisisk sjöfarare. Se Diaz.
Dias, Antonio Gonçalves, brasiliansk skald, f. 1823,
var först advokat, sedermera journalist och fick
1851 en plats i utrikesministeriet. Åren 1855–58
och 1862–64 tillbragte han i Europa. På återfärden
derifrån afled han 1864. Genom sina Cantos, hvaraf
en samlad upplaga utkom 1857 (4:de uppl. 1865),
bidrog D. att gifva den nya brasilianska poesien en
nationel riktning. De vigtigaste af hans öfriga verk
äro dramerna Boabdil, Beatrice Cenci och Patkul,
ett ofullbordadt epos med titeln Os Tymbiras
(1857) och Diccionario da lingua Tupy (1858).
Diaspor (af Grek. diaspeirein, sprida, förskingra),
miner., ett sällsynt mineral, som någon gång
förekommer kristalliseradt. Det består af lerjord
och vatten samt är genomskinligt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
