Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Differentiation
- Differentiel diagnos, med. Se Diagnos
- Differera
- Difessions-ed
- Difficil (Fr. difficile, Lat. difficilis), svår, oåtkomlig, svår att behandla
- Difform
- Diffraktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökt visa, att utvecklingen, i dess nu antydda
begreppsbestämning, omfattar ej allenast det
organiska lifsområdet, utan äfven det oorganiska
och det "öfver-organiska", m. a. o. att lagen
för det organiska framåtskridandet är lagen för
allt framåtskridande. Vare sig att fråga är om
solsystemets, jordklotets, växt- eller djurrikets,
det menskliga själslifvets, samhällslifvets
eller odlingens mångsidigt förgrenade utveckling –
öfverallt åvägabringas denna samma utveckling, enligt
Spencer, genom ett sådant ordnande af förhållandet
mellan materien och rörelsen, som har till följd
"differentiationen", det obestämda, osammanhängande
likartades öfvergående till ett bestämdt,
sammanhängande, olikartadt, i hvilken process
framåtskridandet väsentligen består. (Jfr Spencer, H.)
C. v. B.
Differentiel diagnos, med. Se Diagnos.
Differera (Fr. différer, Lat. differre), vara
olik, skilja sig ifrån, afvika; underkänna (i en
kunskapspröfning). Jfr Differens. – Differtur,
Lat., underkännes.
Difessions-ed (Lat. diffessio, förnekande, af
diffiteri, förneka), jur., en ed, hvarmed, enligt den
romersk-tyska processen, den, som nekar äktheten utaf
en af motparten företedd handling, skall bekräfta
sitt nekande. Aflägges denna ed, anses handlingen
såsom falsk; vägrar den, som skall aflägga eden, att
gå densamma, anses handlingens äkthet bevisad. För den
svenska processen är diffessionseden främmande. L. A.
Difficil (Fr. difficile, Lat. difficilis), svår,
oåtkomlig, svår att behandla.
Difform (Fr. difforme), vanskaplig, oformlig,
vanställd, ful. – Difformitet, vanskaplighet,
oformlighet, fulhet.
Diffraktion (Lat. diffraictio, af diffringere,
sönderbryta), fys., ljusets böjning. Om parallelt
 |
Fig. 1. |
ljus får falla på en öppning i en ogenomskinlig vägg,
komma strålarna att breda ut sig, så att den bild
af öppningen, som uppfångas på en skärm, är större
än den skulle vara, om strålarna fortplantade sig
fullt rätlinigt. På samma sätt är skuggan af en
ogenomskinlig kropp, uppställd i ett ljusknippe,
som infaller i ett mörkt rum, större än den skulle
vara, om ljuset ostördt fortplantades i rätlinig
riktning. Det förefaller således,
som om ljusstrålarna skulle undergå en böjning vid
kanterna af öppningen eller af den skuggifvande
kroppen. Förklaringen af detta fenomen hemtas ur
vågteorien. Låt ab (se fig. 1) vara en
mångfaldigt förstorad öppning, genom hvilken
parallella ljusstrålar infalla i ett mörkt rum. Då,
såsom här är fallet, öppningen utgöres af en
mycket smal springa, ligga de särskilda punkterna
i densamma ungefär lika långt från ljuskällan
och måste följaktligen befinna sig i nästan samma
svängningstillstånd eller tillsammans bilda delar
af samma ljusvåg. Men enligt den s. k. Huyghens’
princip (se d. o.) kan hvarje partikel inom en ljusvåg
betraktas såsom medelpunkt för ett nytt vågsystem,
utsändande strålar i alla riktningar, och strålar utgå
således från hvarje punkt i öppningen ab. Punkten c,
som ligger på den mot ab vinkelräta midtlinien de,
är symmetriskt belägen, så att en stråle genom c på
ena sidan om cd motsvaras på andra sidan af en dylik,
som tillryggalagt lika lång väg från utgångspunkten
och således måste befinna sig i samma fas eller
svängningstillstånd samt följaktligen förstärka
den förstnämnda strålen. I punkten c måste alltså
strålarna parvis understödja hvarandra, så att ett
intensivt ljus uppkommer, vare sig att det uppfångas
på en skärm, YZ, eller i fokus af en tub. På sidan om
c blir förhållandet helt annat. Om t. ex. i punkten n
skilnaden mellan de yttersta strålarna, an - bn = aq,
är en hel ljusvågs längd, så skilja sig strålarna
an och dn med en half våglängd och utsläcka derför
hvarandra. Hvarje från en punkt på ad och i riktning
mot n utgående stråle upphäfves på samma sätt af en
från motsvarande punkt på db utgående. Till följd
deraf blir punkten n mörk. Utanför n börjar ljuset
åter att framträda och tilltager ända till en punkt
m, så belägen, att skilnaden mellan de yttersta
strålarna, am – bm, är tre halfva ljusvågslängder. I
punkten n’, der skilnaden, an’ – bn’, är två hela
ljusvågslängder, inträder åter mörker, af samma
skäl som vid n, o. s. v. Ljusminima uppstå således
i alla punkter, der vägskilnaden mellan de yttersta
strålarna är en hel ljusvågslängd eller en mångfald
deraf; maxima deremot uppstå emellan minima på de
ställen, der den nämnda skilnaden är en udda multipel
af en half våglängd. Att dessa maxima måste förete
en åt sidorna aftagande intensitet torde kunna inses
af hvad som nyss nämnts. I t. ex. punkten m, der
skilnaden mellan de yttersta strålarna antogs vara
tre halfva våglängder, upphäfva, inom två tredjedelar
af strålknippet, strålarna hvarandra parvis, så att
 |
Fig. 2. |
endast den återstående tredjedelen kan verka; i nästa
ljusmaximum, med fas-skilnaden fem halfva våglängder,
blir den verksamma delen endast en femtedel, o. s. v.
(se Fig. 2.) Har öppningen en annan form, uppstå andra figurer. Är
den rektangulär, blir naturligtvis bilden en
kombination af två sådana som den afbildade, lagda
vinkelrätt öfver hvarandra. En rund öppning ger i
midten en ljus fläck, omgifven af omvexlande mörka
och ljusa koncentriska ringar.
Det ofvan anförda gäller endast under den
förutsättningen att det infallande ljuset är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:23:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfac/0601.html