- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1285-1286

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djamnotri (Dschemnotri, Jumnotri) - Djamu (Jamu) - Djapara (Japara) - Djarbekr, ejalet och stad i Asiatiska Turkiet. Se Diarbekr - Djasalmir (Jesulmere, Dschessalmer) - Djater - Djauhari, Imâm Abû Nasr Ismail ben Hammâd - Djaunpur (Jounpore, Dschavanpur) - Djayadeva - Djebeil (Djebel l. Dsjebail) - Djebel l. Dschebel, Arab., berg, förekommer i en mängd bergsnamn - Djebel-esch-sjech, arabiskt namn på berget Hermon. Se Antilibanon - Djedda (Dschidda) - Djefvul

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härkomst); tre af hinduerna helighållna bergspetsar
i britisk-ostindiska vasallstaten Garhval,
i Nordvestprovinserna, nära Djamnas källor. På
bergsluttningen finnas varma källor, ända till 80° C.,
hvilka på 3,000 meters (10,000 fots) höjd framtränga
genom snön ur bergets granitmassa.

Djamu (Jamu), fruktbar provins i konungariket
Kaschmir, på Himalajas södra sluttning och på gränsen
till britisk-ostindiska prov. Pandjab.

Djapara (Japara). 1. Holländskt residentskap
på norra kusten af ön Java, öster om Samarang. 5,170
qv.-kilom. (94 qv.-mil). 803,238 innev. (1869),
nästan uteslutande malajer. – 2. Hufvudstad i
nämnda residentskap. Den var fordom en blomstrande
handelsplats, men är nu obetydlig.

Djarbekr, ejalet och stad i Asiatiska Turkiet. Se
Diarbekr.

Djasalmir (Jesulmere, Dschessalmer), britisk-ostindisk
skyddsstat i vestra delen af Radschputana. Arealen
31,660 qv.-kilom. (575 qv.-mil). Omkr. 75,000
innev. D. är vattenfattigt och ofruktbart. Hirs är
den vigtigaste odlade växten. Vilda djur finnas i
stor mängd.

Djater (Eng. Jauts l. Jats), en i främre Indien bosatt
folkstam, sannolikt af ariskt ursprung. I Pandjab
och Radschputana utgöra djaterna hufvudbeståndsdelen
af befolkningen. De fleste af dem äro åkerbrukare.

Djauhari, Imâm Abû Nasr Ismail ben Hammâd, arabisk
lexikograf på 900-talet, död i Nisjapur, utgaf
Sihâh, ett lexikon öfver den klassiska arabiskan,
hvilket ännu gäller såsom en af hufvudkällorna för
den arabiska lexikografien. Detta verk har blifvit
öfversatt till turkiska och persiska.

Djaunpur (Jounpore, Dschavanpur). 1) Distrikt i
britisk-ostindiska Nordvestprovinserna. Arealen 4,024
qv.-kilom. (73 qv.-mil). 1,025,869 innev. (1872).
Sockerproduktion. – 2) Hufvudstad i nämnda
distrikt, vid den segelbara floden Gumti. 25,530
innev. (1872). Fordom mycket betydande.

Djayadeva, indisk skald, anses såsom författare till
den berömda lyriska dikten Gita Govinda (utgifven af
Kr. Lassen 1836; en mästerlig tysk öfversättning, af
Rückert, 1837) och det retoriska verket Chandrâloka.

Djebell (Djebel l. Dsjebail), liten stad vid
Medelhafvet, i syriska ejaletet Saida. Se Byblos.

Djebel l. Dschebel, Arab., berg, förekommer i en
mängd bergsnamn.

Djebel-esch-sjech, arabiskt namn på berget Hermon. Se
Antilibanon.

Djedda (Dschidda), befäst och välbyggd stad i
arabiska prov. Hedjas, vid Röda hafvet, två dagsresor
v. om Mekka, hvars hamnstad det är. Omkr. 20,000
innev., af alla orientens folkslag. D. förmedlar
Arabiens handel med Abessinien, Egypten och Kina,
hvarjämte det är station för de tusentals pilgrimer,
hvilka sjöledes färdas till Mekka, äfvensom för
alla de handelsskepp och ångbåtar, som befara Röda
hafvet. Exportartiklar äro koraller, kaffe, dadlar,
bomull och Mekka-balsam m. m.

Djefvul (Grek. diabolos, förtalare, anklagare),
afgrundsande. Indernas urgamla religion antager
tillvaron af en väldig skara demoner, hvilka
ursprungligen icke betraktades ur moralisk synpunkt
och derför endast så till vida kunde kallas goda
eller onda, som man tillskref dem ett godt eller
ett ondt inflytande på menniskorna. Siva, den
indiska mytens förstörande makt, är en sinnebild af
naturkrafterna, som göra än väl, än illa, och derför
kan denna makt erhålla moralisk betydelse, endast
om den uppträder belönande eller straffande. Tron
på onda andar utbreddes först genom Zoroaster,
hvilken antog en i grunden ond makt, Ahriman,
för att kunna förklara det ondas tillvaro och dess
strid mot det goda, Ormusd. Mindre strängt skiljer
den grekiska myten på de moraliska motsatserna. Dess
titaner kämpade visserligen mot gudarna, men dessa
ega icke sjelfva någon sedlig fullkomlighet. Den
grekiska religionsfilosofiens kakodemoner,
t. ex. furierna, uppträdde snarare straffande än
afsigtligt skadande. Deremot närma sig Hekate,
underjordens gudinna, och lamierna, hexorna, mer det
djefvulska. Tyfon, som delar titanernas öde, tillhör
egentligen den egyptiska myten, der han uppträder
som upphofsmannen till allt ondt. Det verkliga
djefvulsbegreppet utvecklade sig egentligen hos
judarna, hvilka under den babyloniska fångenskapen
hemtade detsamma från kaldéerna. En efterbild af
Ahriman är den i Palestina efter exilen uppkomne
Satan, helvetets furste, hvilken ej är att förblanda
med den straffängel, som under samma namn förekommer
i Jobs bok och som var utsänd af Jehova för att
utforska och bestraffa menniskornas synder och
fel. De förkristliga begreppen om kakodemonerna,
den orene anden Belzebub, helvetesfursten Belial,
förföraren Samael samt Lucifer, djeflarnas öfverste,
och Asmodeus, äktenskapsdjefvulen, öfvergingo
hos judarna, före Kristi tid, till en utbildad
lära om de onda änglarna och deras öfverhufvud. Nya
testamentets författare beskrifva djefvulen och
demonerna såsom fallna änglar, hvilka oaflåtligen
söka motverka Guds anstalter till menniskoslägtets
frälsning. Den äldsta kristna dogmatiken framställde
djefvulen som en rebell, hvilken är upphofsmannen
till allt ondt och i hvars våld alla befinna sig,
som icke blifvit döpta. Deraf uppstod den vid dopet
förekommande besvärjelsen (exorcismen), hvilken jämte
det inflytande, som djefvulsläran genom densamma vann
under medeltiden, småningom gjorde djefvulen till
ett i folktron synnerligen mäktigt väsende, hvilket
man särskildt tillegnade ett väldigt inflytande
på naturen, men som efter hand kom att förblandas
med gamla hedniska föreställningar om hexor, féer,
elementarandar, elfvor och troll. På detta sätt
började djefvulen småningom i folkföreställningen
förlora den ena fruktansvärda egenskapen efter den
andra och vardt slutligen, t. ex. i medeltidens
skådespel, en "lustig person". Den ortodoxa
teologien blef emellertid under medeltiden oberörd
af folkfantasiens skapelser och vidhöll den äldsta
kristna dogmatikens uppfattning af djefvulen. Luther
var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 5 23:23:10 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free