Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur (Lat. Animalia), Djurriket (Lat. Regnum animale), zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning att fasthålla den åsigten att djurens och
växternas känselförmåga är af samma natur, om än olika
utvecklad. Förmådde man med klarare blick skåda in
i naturens hemligheter, skulle man utan tvifvel kunna
utsträcka detta antagande ännu längre. Man skulle då
inse, att lif ingenstädes kan finnas utan förnimmelse
(känsel) eller åtminstone icke utan medel att på något
(om än aldrig så obetydligt och för oss omärkbart)
sätt återverka på den verld, af hvilken intryck
mottagits. Det är visserligen sant, att växterna
sakna nervsystem, men detta är fallet äfven med en
mängd lågt stående djur.
Växterna sakna, som bekant, mun, mage och tarmkanal;
men äfven en mängd lägre djurformer sakna dessa
organ. Det lilla amoeba-djuret, hvars högst
egendomliga utseende närmast är att likna vid ett
stycke gelé eller segt slem, har ingen tillstymmelse
till skilda lemmar och vexlar oupphörligt till sin
form. Kommer en liten partikel af något fastare ämne
i beröring med detta djurs kropp, så omsluter denna
sin fångst eller flyter bokstafligen tillsammans
rundtomkring densamma, qvarhållande den, till dess den
blifvit upplöst och förtärd. Men grundad anledning
finnes ock till det antagandet att den under namnet
"trollsmör" bekanta svamparten och flere bland dess
samslägtingar förfara på alldeles lika sätt. Äfven
bland de högre växterna finnas exempel på ett dylikt
beteende. Dionaea och Drosera fånga bägge med sina
blad flugor, myggor och andra små djur, hvilka de
först omsluta och sedermera upplösa och förtära.
Man vet, att djuren inandas syre och aflemna
kolsyra samt att ett motsatt förhållande eger rum
med växterna. Men äfven från denna regel finnas
undantag. Botanisten lärer oss nämligen, att i hvart
och ett blad – det må tillhöra det högsta träd eller
den anspråkslösaste mossa – en liflig verksamhet
eger rum, i det att inuti bladets cellväfnad kolsyra
sönderdelas i sina beståndsdelar: kol och syre, af
hvilka kolet bibehålies för att tjena växten till
näring, hvaremot syret frigöres och lemnas tillbaka
till luften, der det kommer djuren till godo. Men
botanisten upplyser äfven derom att dagsljus och
bladgrönt äro nödvändiga vilkor, för att detta
kemiska förhållande skall kunna ega rum. Beröfvar
man nämligen växten dagsljuset, skulle den, i
likhet med djuret, i stället inandas syre och aflemna
kolsyra. Man ser sålunda, att äfven andningsprocessen
under vissa förhållanden kan vara lika inom växtriket
och djurriket. Men icke en gång alla växter hafva
ju klorofyll, och utan denna beståndsdel kan växten
ej förbruka kolsyra. Detta är också orsaken hvarför
t. ex. svamparna – vare sig att de lefva i ljus eller
i mörker – inandas syre under aflemnande af kolsyra,
alldeles som djuren.
Af det sagda torde lätteligen framgå huru svårt,
ja rent af omöjligt, det är att uppgifva en bestämd
skilnad mellan växter och djur. Också finnes det
organismer, om hvilkas rätta plats i systemet man
än i dag sväfvar i okunnighet. Några naturforskare
hafva derför sökt en nödhjelp i att antaga ett
"regnum protisticum", ett de lägsta organismernas
(eller
förstlingsväsendenas) rike, som skulle omfatta alla de bildningar,
om hvilka man ännu ej mäktat afgöra huruvida de
äro växter eller djur; men i allmänhet har man icke
velat tillerkänna vetenskapligt berättigande åt ett
dylikt "okunnighetens gömställe", utan i stället
öppet erkänt den brist, som i afseende på dessa små
organismer ty värr ännu vidlåder vårt vetande.
Den vetenskap, som har djuren till sitt föremål,
kallas zoologi. Som grundläggaren af densamma torde
Aristoteles böra betraktas. Genom en mängd anatomiska
undersökningar hade han kommit till ett mått
af insigt i djurens organisation, hvilket under de
följande femton århundradena knappast någon förmådde
öfverskrida. Genom hans (numera förkastade) indelning
af djuren i sådana som hafva och sådana som sakna blod
– hvarvid den röda färgen antages såsom ett väsentligt
kännetecken för blodet – kommo faktiskt ryggradsdjuren
att uppställas gent emot de ryggradslösa.
Aristoteles’ system:
I. Bloddjur: däggdjur, reptilier, foglar, hvalfiskar
och fiskar.
II. Blodlösa djur: blötdjur, kräftdjur, skaldjur
och insekter.
Äfven Plinius d. ä. och andra författare under den
gamla tiden och medeltiden gjorde sig ganska högt
förtjenta om zoologien. Det var dock först i slutet
af 15:de, under det 16:de och, i synnerhet, under
loppet af det 17:de årh., som denna vetenskap började
bedrifvas med större framgång. Harvey upptäckte
blodets kretslopp, Aselli lymfkärlen, Malpighi egnade
sig åt insekternas studium, och Leuwenhoek var
den förste, som varseblef och sysselsatte sig med
infusorierna. I 18:de årh. gjorde det systematiska
ordnandet stora framsteg genom Karl v. Linné, denne
väldige reformator och grundläggare af den zoologiska
systematiken och nomenklaturen, liksom inom det
naturhistoriska området i allmänhet. Linnés system:
I. Djur med 2 hjertkammare, 2 hjertförmak och varmt,
rödt blod.
1. Djur, som föda lefvande ungar: däggdjur.
2. Djur, som lägga ägg: foglar.
II. Djur med 1 hjertkammare, 1 hjertförmak och kallt,
rödt blod.
3. Djur, som andas med lungor och gälar: amfibier.
4. Djur, som andas med gälar: fiskar.
III. Djur med 1 hjertkammare, utan hjertförmak och
med kall, gulaktig blodvätska.
5. Djur med känselhorn (antenner): insekter.
6. Djur med känseltrådar (tentakler): maskar.
Hvar och en af dessa sex klasser delade Linné vidare
i ordningar, familjer, slägten och arter samt angaf
deras mest i ögonen fallande, men icke derför mest
väsentliga kännetecken. Hvarje djur fick tvänne
latinska namn; ett slägt- och ett artnamn. På detta
sätt uppkom ett s. k. konstgjordt (artificielt)
system, som på sin tid väckte stort uppseende och
onekligen var af högt värde, ehuru det genom sina
ofta godtyckliga och ytliga indelningsgrunder icke
sällan gaf anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
