Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djurelektricitet kallas de elektriska företeelser, som blifvit iakttagna hos lefvande djurorganismer - Djurepos, Djurfabel, poetisk bearbetning af djursagan (se d. o.) - Djurfång, jagtv., har samma syfte som egentlig jagt, nämligen att bringa vilda däggdjur eller foglar i menniskans våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
galvanometern till tvärsnittet, d. v. s. längdsnittet
förhåller sig positivt elektriskt emot tvärsnittet. Då
det undersökta organets lif fullständigt utslocknat,
upphör ock denna elektromotoriska verksamhet. Utom
genom galvanometern eller andra dylika instrument
kan denna verksamhets tillvaro (i synnerhet hos
muskler) ådagaläggas äfven medelst det "strömpröfvande
grodbenet", d. v. s. ett från en lefvande groda nyss
prepareradt bakben med vidhängande nerv. Bringas
nämligen denna nerv plötsligt i beröring med
muskelns längd- och tvärsnitt, så urladdar sig
den elektriska spänningen genom nerven, hvilken
derigenom retas och framkallar en ryckning i benets
muskler. – Till förklaring af musklernas och nervernas
elektriska egenskaper hafva flere hypoteser blifvit
framställda, bland hvilka den af E. Du Bois-Reymond
angifna molekylarhypotesen torde räknat de fleste
anhängarna. Enligt denna är hvarje muskel och hvarje
nerv sammansatt af ett oändligt antal elektromotoriskt
verksamma smådelar (molekyler), hvar och en med
en positivt och en negativt elektrisk pol, samt
ordnade så, att de vända sina liknämnda poler mot
hvarandra ("dipolära elektriska molekyler i peripolar
anordning"). Enligt en annan, af Hermann uppställd,
hypotes ("alterationshypotesen") finnes den nämnda
elektriska verksamheten alls icke hos fullt normala,
i orubbadt sammanhang med omgifvande delar befintliga
muskler och nerver, utan framkallas genom sjelfva
preparationen och särskildt genom anläggandet af
tvärsnittet. Genom detta blottas muskelns och nervens
inre, ytterst lätt föränderliga delar, hvilka till
följd deraf dö bort, och det är den kemiska olikheten
mellan den friska och den småningom afdöende muskel-
eller nervsubstansen, som utgör orsaken till den
elektriska spänningen.
Sitt hufvudsakliga intresse vinna emellertid
dessa hos de overksamma (hvilande) musklerna och
nerverna iakttagna företeelser deraf att nämnda
organs funktionella verksamhet går hand i hand med
en förändring ("fluktuation") i deras elektriska
tillstånd, nämligen så, att den elektriska spänningen
mellan längdsnitt och tvärsnitt plötsligt förminskas
("negativ fluktuation"). Denna medelst galvanometern
eller andra tillräckligt känsliga redskap skönjbara
fluktuation är den enda objektiva yttringen af
en nervs verksamhet och till följd deraf, såsom
lätt inses, utomordentligt vigtig för studiet af
dessa organs lifsföreteelser. Hos musklerna föregår
den sjelfva sammandragningen och angifver således
tillvaron af en förändring i muskelsubstansen under
en period, då ännu ingen verksamhet i denna kan
ådagaläggas genom något annat medel. Vår uppfattning
af orsaken till denna elektriska fluktuation måste
naturligtvis väsentligen bestämmas af föreställningen
om den hvilande muskelns eller nervens elektriska
ström. I fall alterationshypotesen antages såsom
den rätta och, i enlighet dermed, hviloströmmen
icke anses finnas till i fullt normala, orubbade
muskler och nerver, uppfattas den "negativa
fluktuationen" såsom en sjelfständig, för organets
funktionella verksamhetstillstånd karakteristisk
elektricitetsutveckling, som i sådant fall benämnes
"aktionsström".
Läran om djurelektriciteten spelade förr en mycket
vigtigare rol än nu, ty då i slutet af 18:de årh. de
första upptäckterna på detta område gjordes (af
Galvani 1786), var man benägen att tillskrifva
elektriciteten en genomgripande betydelse för
lifsverksamheten i allmänhet. Många af den tidens
mest framstående forskare antogo t. o. m., att
nervkraften ej är någonting annat än elektricitet,
ja en mängd fysiologer trodde sig nästan hafva funnit
den gåtlika lifskraft, om hvilken de så länge drömt,
och läkarna ansågo sig hafva fått ett allsmäktigt
botemedel mot sjukdomar och krämpor. Men oppositionen
lät icke länge vänta på sig. Dess fana höjdes af
Volta. Striden mellan Galvani och Volta är en af de
märkvärdigaste i naturforskningens historia – mindre
kanske för de resultat i fysiologiskt hänseende,
hvilka den direkt medförde, än för det lifliga
intresse, hvarmed den följdes i hela Europa, och
framför allt för de ytterst vigtiga upptäckter på
den rent fysikaliska elektricitetslärans område,
till hvilka den gaf anledning. Dessa upptäckter
fängslade snart så uppmärksamheten, att den animala
elektriciteten allt mera trädde i skuggan, hvilket
dock äfven berodde derpå att den kom i händerna på
charlataner och öfverspända fantaster, som ej kunde
bidraga att höja dess anseende. Sin närvarande form
har läran om djurkroppens elektriska företeelser
väsentligen erhållit genom de mästerliga och
outtröttliga undersökningarna af E. Du Bois-Reymond
i Berlin. C. L.
Djurepos, Djurfabel, poetisk bearbetning af
djursagan (se d. o.).
Djurfång, jagtv., har samma syfte som egentlig
jagt, nämligen att bringa vilda däggdjur eller foglar i
menniskans våld. Skilnaden ligger hufvudsakligen deri
att jagt utöfvas medelst sådana redskap (vapen), som
för tillfallet handteras, hvaremot djurfång försiggår
medelst utställda redskap eller i marken gjorda
anstalter. I fråga om fängen (anstalter eller redskap,
som användas att fånga med) har uppfinningsgåfvan,
ledd af iakttagelser om djurens lefnadsvanor, visat
sig ganska verksam. De i Sverige brukliga fängena
– hvilka hafva sina motsvarigheter i andra land
– kunna ordnas under följande slag: grop och gård,
sax, giller, snara och nät. De flesta af dessa
anstalter eller redskap fånga djuren lefvande; men en
del döda, på samma gång som de fånga. Till djurfång
räknas ock djurs dödande medelst förgiftade åtlar. –
Djurfång, liksom jagt, idkas fortfarande i alla land.
Men ju mer, vid tilltagande välstånd, jagten räknas
till "de glada behofven" eller idkas för nöjes
skull, dess mer träder djurfånget i bakgrunden,
och detta får då sin egentliga användning i fråga
om skadedjur. I de glest bebyggda nordliga
landsträckorna af Europa användes dock fångandet
rätt ofta äfven i fråga om matnyttigt villebråd,
hvarjämte den olofliga jagten med förkärlek anlitar
fångningsredskapen. Enligt nu gällande svensk lag
få vissa för menniskor eller husdjur vådabringande
fangen antingen alls icke brukas eller endast under
iakttagande af föreskrifna försigtighetsmått. Finare
giller och snaror till fångande af mindre villebråd
få ej begagnas annanstädes än i Norrland och Dalarna.
J. W. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
