Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dongola - Donets - Don gratuit - Donizetti, Gaëtano, italiensk kompositör - Donjon - Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör en 220 kilom. (30 mil) lång, jämn och fruktbar
dalsträcka på båda sidor om Nilen. Alster äro durra,
dadlar, bomull, majs och indigo. De ouppodlade
trakterna vimla af hyenor, lejon och gaseller. I
floden finnas krokodiler och flodhästar. Hästar och
får äro de vigtigaste husdjuren. – Innebyggarna,
hvilkas antal uppgår till omkr. 60,000, lefva i
största fattigdom, ehuru jorden årligen gifver tvänne
skördar. D., som under medeltiden utgjorde ett mäktigt
rike, störtades i 14:de årh. af araberna. 1820 togs
det i besittning af den egyptiske vice-konungen. –
2. (D. Makarah, "Nya D."). Stad i nämnda provins,
vid Nilen. Omkr. 6,000 innev. Liflig handel. –
114,2 kilom. (15,7 mil) ofvanför D. ligger D. Agusa,
"gamla D.", fordom en vigtig stad, nu en eländig by.
Donets, Dons största biflod, genomflyter de ryska
guvern. Kursk, Charkov, Jekaterinoslav och Donska
kosackernas land. Från Isjum, i guvern. Charkov,
är denna flod segelbar. Dess vatten är dåligt och
ohelsosamt.
Don gratuit [dång gratui], Fr. (Lat. donum gratuitum),
frivillig gåfva; afgift, som de privilegierade
stånden i Frankrike före revolutionen vid
utomordentliga tillfällen erlade till statskassan.
Donizetti, Gaëtano, italiensk kompositör, föddes
d. 25 Sept. 1797 i Bergamo. Han studerade under Simon
Mayr och pater Mattei samt egnade sig till en början
åt den stränga kyrkstilen, men öfvergick, lockad af
Rossinis triumfer, snart till operakompositionen. 1818
bragte han sin första opera, Enrico di Borgogna, till
uppförande i Venezia. Med Zoraide di Granada (Rom
1822) och ännu mer med Esule di Roma (Neapel 1828)
lyckades han vinna rykte, och med Anna Bolena (Milano
1831, "Anna Boleyn", 1844) stegrade sig detta rykte
till ett europeiskt. Vidare skref han bl. a. L’elisire
d’amore (1832, "Kärleksdrycken", 1840) och Lucrezia
Borgia (1834, "Lucrezia Borgia", 1853). 1834
blef han kapellmästare och lärare i komposition
vid konservatoriet i Neapel, kort derefter äfven
professor i kontrapunkt och slutligen direktör. Med
Marino Faliero (1835) sökte D. förgäfves att i Paris
slå Bellini ur brädet, men efter denne mästares död
(s. å.) blef han obestridt den italienska operans
banérförare, i synnerhet när de samtidiga, för Venezia
och Neapel skrifna Lucia di Lammermoor (1835, "Lucie
eller Bruden från Lammermoor", 1840) och Belisario
(1836) med ofantligt bifall upptagits på de flesta
operascener. I Paris uppträdde han 1840 å nyo, med Les
martyrs, La favorite ("Leonora", 1850) och La fille
du régiment ("Regementets dotter", 1845), i hvilka
han visade sig hafva, till fördel för det dramatiska
uttrycket, studerat franska mönster. För Wien –
hvarest han utnämndes till kejs. hofkapellmästare
– skref han Linda di Chamounix (1842, "Linda",
1855), för Paris bl. a. Don Pasquale (1843) och Don
Sébastien (s. å.). Utmattad af öfveransträngning och
utsväfningar, försjönk han derefter i en sinnesslöhet,
som ej kunde botas på dårhuset i Ivry och som 1848
orsakade hans död. – Om D., trots en förvånande
fruktbarhet och melodirikedom, saknade egentlig nyhet
i uppfinningen, var han dock
onekligen mycket skicklig i att sammansmälta eget
och lånadt samt i det hela åstadkomma en angenäm
verkan. Han var en sannskyldig italienare och
fullföljde den riktning, som banades af Rossini,
men var ej i besittning af dennes originella lif och
karakteristik. D. lade största vigten på tilltalande
melodier, men bekymrade sig ej synnerligen om vare sig
sanning i skildringen af en dramatisk situation eller
sorgfällighet i utarbetandet af ett partitur. Sålunda
finner man i hans arbeten väl enskilda genialiska,
öfverraskande äfvensom musikaliskt genomgenomförda
och formelt afrundade delar, men sällan verklig
stil och helgjutenhet. Dessa anmärkningar träffa
dock mest de från hans egentliga begåfning fjärran
liggande seriösa operorna, bland hvilka "Lucia" blef
den mest omtyckta, hvaremot "La favorite" torde vara
den bästa. Sitt namn af repertoar-operor kunna väl
dessa, såväl som "Lucrezia", numera försvara endast
i fall de uppbäras af någon stor musikalisk-dramatisk
sångförmåga. Deremot äro D:s komiska operor fulla af
dramatiskt lif, friskhet och behag, och hans ännu i
oförminskad ungdomlighet strålande "Don Pasquale",
"L’elisire d’amore" och "La fille du régiment"
höra utan tvifvel till de yppersta alstren af
den italienska buffan, om också den sist nämnda
operan ej saknar en lindrig fransk anstrykning.
A. L.
Donjon [dångsjång], Fr., befästningsk., bombfast,
hvälfd, flere våningar hög kasemattbyggnad,
hvarifrån man eger ett vidsträckt skjutfält. Sådana
byggnader förekomma i äldre fästningar, utförda
efter Montalemberts (1714–1800) principer,
dels såsom slutvärn (i landfästningar) och dels
såsom sjelfständigt verk (vid sjöfästningar,
t. ex. Waxholm). I moderna fästningar förekomma de
ej, emedan murverket lätt nedskjutes, om det utsättes
för det refflade artilleriets eld. G. U.
Don Juan ("herr Johan"), en i spanska sagor
förekommande personlighet, som genom demoniskt trots
mot alla religionens och sedlighetens lagar störtade
sig i evigt förderf. Förebilden till denna gestalt
var en spansk ädling, Don Juan Tenorio, hvilken stod
i en mycket förtrolig beröring med Pedro den grymme
af Kastilien samt genom sin delaktighet i konungens
utsväfningar och grymheter blef föremål för en mängd
vidunderliga och hemska berättelser. Historien
förtäljer intet om hans slut. Sagan deremot, som
uppehåller sig särskildt vid hans undergång, berättar
derom följande. Don Juan sökte förföra Giralda, dotter
till guvernören i Sevilla, och råkade till följd deraf
i tvekamp med hennes fader samt dödade honom. Någon
tid derefter besökte han den mördade mannens graf,
i kyrkan San Francesco, och inbjöd dervid med fräckt
trots guvernörens bildstod till supé. "Stengästen"
infann sig och bortförde den hädiske tviflaren till
helvetet. (Med denna saga förblandades i en senare tid
sägnen om Don Juan de Maraña, hvilken förskref sig
till djefvulen och begick en mängd skändliga dåd, men
räddades genom de mässor hans mor lät föranstalta.)
Don-Juans-sagan har ofta blifvit behandlad
för scenen. Som dramatisk typ är Don Juan en
personifikation af den skepticism, som härrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
