Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1461-1462 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Droppar - Droppbarhet - Droppe - Droppsten - Droschka, ett slags åkdon. Se Droska. - Drosera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hafva formen af stympade koner (se fig.),

samt de tre gånger sex
(vanligtvis cylinderformiga) knappar, som pryda den
undre sidan af den doriska gesimsens mutuler. Se
Pelare-ordning.

Droppbarhet, fys., den egenskapen hos en vätska att
den icke allenast bibehåller sig i flytande form, utan
ock låter fördela sig i droppar. (Se Droppe.)

Droppe. 1. Fys. En för sig bestående, eller för sig
betraktad, sammansluten, större eller mindre mängd af
en vätska. I fritt tillstånd, d. v. s. skilda från
hvarje yttre inverkan, bilda dropparna fullkomliga
sferer, emedan alla partiklarna på ytan endast
då kunna befinna sig i jämnvigt, när de äro lika
långt från medelpunkten och sålunda påverkas af
samma hydrostatiska tryck. I luftfyldt rum fallande
droppar, t. ex. regndroppar eller det smälta blyet
vid hagelfabrikationen, kunna ej bibehålla den
fullständigt sferiska formen, utan droppens vertikala
meridianer bilda en kurva, som representerar det
minsta motståndet. Vid fall i lufttomt rum finnes
naturligtvis ingen orsak till afvikelse från den
sferiska formen. – Om en droppe hvilar på ett fast
underlag, måste tydligtvis jämte kohesionen mellan
droppens molekyler, äfven tyngden, hvilken åstadkommer
ett från underlaget vertikalt utgående tryck, samt
adhesionen till underlaget åstadkomma afvikelse från
den sferiska formen. – Då droppar hänga eller falla
ned från en fast kropp, beror deras storlek af flere
omständigheter, såsom kohesionen mellan vätskans egna
delar, dennas fluiditet och specifika vigt, den fasta
kroppens form och adhesionskraft samt temperaturen. En
droppe destilleradt vatten af vanlig storlek kan
skattas till 1/20 gram. – 2. Byggnadsk. Se Droppar.
L. A. F.

Droppsten. 1. Geol. Namn på de hufvudsakligast
af kolsyrad kalk bestående bildningar, som i
kalkstensgrottor dels likt istappar nedhänga från
taket, s. k. stalaktiter, dels i form af kullriga
upphöjningar eller pelare resa sig från grottans golf,
s. k. stalagmiter. Droppstenar bildas derigenom att
vatten, som genom sprickor och håligheter sipprar
ned i kalkstensbergen, under vägen, till följd af sin
kolsyrehalt, upplöser en liten del af den passerade
kalkstenen, men vid inträdet i grottan och beröring
med dervarande luft afgifver en del af sin till
hälften bundna kolsyra samt afdunstar, hvarvid den
kolsyrade kalken icke längre kan förblifva upplöst i
vattnet, utan afsätter sig i fast form. Första början
till hvarje stalaktit är ett litet ihåligt, tunt rör,
uppkommet på det sättet att den i taket hängande
droppen, å hvars yta en del kalk efter hand afsätter
sig, vid nedfallandet (som orsakas af tillflytande
vatten och derigenom ökad tyngd) lössliter den å
droppens underdel befintliga tunna kalkskorpan,
hvarvid en kort ring uppstår, hvilken småningom,
emedan samma process upprepas vid hvarje ny droppe,
växer ut till ett rör. Med tiden blir det lilla röret
äfven fyldt med kalkspat, och vattnet sipprar då ned

utefter dess yta, allt mera förstorande den sålunda
bildade droppstenen. De nedfallande dropparna
innehålla ännu en del kolsyrad kalk, som afsätter
sig på bottnen och der bildar stalagmiter. Stundom
mötas och förenas sammanhörande stalaktit
och stalagmit, eller sammanväxa närliggande
sådana, hvarigenom pelare och förhänge-liknande
partier af de mest vexlande och fantastiska former
uppstå. Adelsberggrottan är berömd för sin mångfald
af vackra droppstenspartier. Droppstensbildningarna
äro merendels hvita, stundom till en viss grad
genomlysande, och till strukturen kristalliniskt
korniga. Sverige har ej några sådana bildningar. I
smått kan man dock iakttaga dylika under bro-
och källarehvalf, hvarest det är kalken hos det i
fogningarna befintliga murbruket, som fått släppa
till materialet. – 2. Byggnadsk. I den muhammedanska
byggnadskonsten förekommer en egendomlig,
inkonstruktiv takbildning i hvalfform, som utgöres af
idel små, i trä eller gips formade och vid hvarandra
fogade kupolstycken med framträdande hörn. Dessa
små kupolstycken, påminnande om vaxcellerna i en
bikupa, bilda ett helt, som med sina många ofvanifrån
nedhängande spetsar och kanter gifver hvälfningen
utseende af en droppstensbildning, hvadan sådana hvalf
också fått namnet droppstens- eller stalaktithvalf.
E. E.         R-n.

Droschka, ett slags åkdon. Se Droska.

Drosera, Daggört, bot., växtslägte
af nat. fam. Droseraceae, kl. Pentandria
L. Drosera-arterna växa i kärr o. d., hälst bland
hvitmossa (Sphagnum), och utmärka sig genom ett
högst egendomligt utseende. Bladen (som hos de
svenska arterna sitta i rosett vid stängelns bas)
äro tätt besatta med ett slags hårlika bildningar,
hvilkas uppsvällda spetsar alstra ett ymnigt,
segt slem. Blommorna, som äro små och hvita,
sitta i ensidigt, klaselikt, i spetsen inrulladt
knippe. Genom undersökningar af Darwin och
andra har blifvit ådagalagdt, att daggörterna äro
insektätande växter (se d. o.). Insekterna fastna
i hårens sega slem, hvarpå en egendomlig rörelse af
håren börjar. Först böjer sig det eller de hår, vid
hvilka insekten fastnat, ned mot bladets midt. Denna
rörelse fortplantar sig till de andra håren, så att
äfven de böja sig ned åt samma håll. Derigenom blir
insekten nedklämd mot ytan af bladet, hvars kanter
samtidigt bukta sig uppåt. Han kommer således
att ligga liksom i en skål, der han genom den
ökade afsöndringen blir helt och hållet inbäddad i
slem. Uti detta undergå de mjuka delarna hastigt en
upplösningsprocess, så att efter en kort tid endast
vingar, hud o. s. v. återstå. Håren resa sig då å
nyo och äro snart redo till en ny fångst. – Alldeles
samma rörelsefenomen framkallas af en vätska, om den
är qväfvehaltig, men ej om den är qväfvefri.

Man har förvissat sig om att bladen uppsuga vätskor,
som befinna sig på deras yta. Men är detta ett
verkligt upptagande af näring? Alla iakttagelser
tyda på att så verkligen förhåller sig. Odlingsförsök
hafva visat, att fruktsättningen blir mycket sparsam,
om växten ej är i tillfälle att fånga insekter eller
på annat sätt förses

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>