Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dualistiska teorien - Duar - Duarte - Duban, Jacques Félix, fransk arkitekt - Du Barry, Marie Jeanne Vanbernier, grefvinna, den franske konungen Ludvig XV:s älskarinna - Du Bartas, Guillaume de Salluste, fransk skald - Dubb, Per, läkare - Dubb, Paul Johan Kristoffer, skolman och läroboksförfattare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likformigt fördelade båda slagen af elektricitet
och att, om de elektriska fluida skiljas, kroppen
visar sig positivt elektrisk på hvarje punkt, der
det positiva fluidet är öfvervägande, och negativt
elektrisk på de ställen, der det motsatta slaget
är herskande. Af Symmer uttalades äfven den satsen
att de särskilda partiklarna inom ett och samma
elektriska fluidum repellera hvarandra, under det att
en motsatt verkan eger rum mellan partiklar af olika
fluida. Den dualistiska teorien har anhängare ännu i
våra dagar. Dess motsats är den unitariska teorien.
L. A. F.
Duar, Arab., kallas i norra Afrika, i synnerhet i
Alger, ett arabiskt tältläger, som består af tio
eller flere tält. (Jfr Smahla.)
Duarte, den portugisiska formen af namnet Edvard
(se d. o.).
Duban [dyba’ng], Jacques Felix, fransk arkitekt,
f. 1797, d. 1871, gjorde sina studier i Paris och
Italien, var 1848–54 Louvrens arkitekt samt blef 1854
medlem af Franska institutet och generalinspektör för
de civila byggnaderna i Frankrike. Han förvärfvade
sin ryktbarhet hufvudsakligen genom den i ädlaste
renaissance-stil hållna Ecole des beaux-arts (ett af
de skönaste moderna byggnadsverken i Paris, börjadt af
hans lärare Debret och från 1834 fortsatt af D. efter
en alldeles ny plan) samt restaurationen af Slottet i
Blois (1845). D. gjorde sig bemärkt äfven som målare.
Du Barry l. Dubarry [dybarri], Marie Jeanne Vaubernier,
grefvinna, den franske konungen Ludvig XV:s
älskarinna, föddes i Vaucouleurs d. 19 Aug. 1746
(enligt någras uppgift 1744), i ett fattigt hem. Som
helt ung kom hon till Paris och fick der plats som
bodmamsell i en modehandel. Genom sin skönhet och sitt
lifliga lynne blef hon sedermera ett gifvande lockbete
i den beryktade fru Gourdons hand, och längre fram
gjorde hon les honneurs i grefve Jean Du Barrys hem,
som var ett tillhåll för högättade spelare. (Grefve
Du Barry blef guillotinerad d. 17 Jan. 1793.). Der
lärde Ludvig XV:s kammartjenare och "skaffare"
Lebel känna henne och förde henne till den då nära
sextioårige monarken. Denne blef häftigt betagen i
hennes retande yttre, arrangerade (Sept. 1768) ett
giftermål mellan henne och en afsigkommen grefve,
Guillaume Du Barry, en broder till Jean D., och lät
1769, till den kongl. familjens fasa, presentera henne
på hofvet såsom grefvinna D. Genom sitt obegränsade
välde öfver den svage och vällustige konungen, som hon
duade och tilltalade med smekordet "La France", fick
hon ett mäktigt inflytande på statens styrelse. Sin
makt utöfvade hon likväl mera som verktyg i andras
händer än af begär att herska, och hon skilde sig
deruti från m:me de Maintenon och markisinnan
de Pompadour, hvilka hon var mycket underlägsen
i bildning och förstånd. Det var hufvudsakligen
det af Choiseul undanträngda jesuitvänliga och
absolutistiska hofpartiet, som flockade sig kring
henne. Första följden af denna koalition blef, att
Choiseul, som icke ville böja sig för henne, föll
(redan 1770) och att de Maupeou och d’Aiguillon
(hennes gynnade älskare) kommo til styret. Genom sitt
våldsamma uppträdande mot
parlamentet åsamkade de sistnämnde henne folkets
hat. Efter Ludvig XV:s död (1774) förvisades
grefvinnan för en tid till Pont-aux-dames, nära
Meaux, men lefde sedan på sitt vid Marly belägna
slott, Louveciennes, som Ludvig XV låtit uppföra åt
henne. 1792 reste hon öfver till England för att
sätta sin förmögenhet (hon hade plundrat Frankrike
på millioner) i säkert förvar. Hon misstänktes för
att understödja emigranterna – något som hon också
verkligen gjorde –, och Robespierre lät derför d. 8
Dec. 1793 guillotinera henne. Vid afrättningen
gaf hon ett då för tiden ovanligt exempel på
feghet. Ända in i sista stunden tiggde hon bödeln om
ett ögonblicks uppskof ("De grâce, encore un moment,
monsieur le bourreau!"). – De under D:s namn utgifna
"Mémoires (1829–30) och "Lettres" äro understuckna.
J. Th. W.
Du Bartas [dy barta], Guillaume de Salluste, fransk
skald, f. 1544, var anställd vid Henriks af Navarra
(sedermera Henrik IV:s) hof och användes i åtskilliga
beskickningar till Danmark, Skotland och England. 1590
sårades han dödligt, i slaget vid Ivry. D. är mest
bekant genom dikten La sepmaine, ou la création en
sept journées (1579), hvilken inom sex år upplefde
mer än trettio upplagor och framkallade åtskilliga
efterbildningar, bl. a. i Danmark "Hexaëmeron"
(1661) af Arrebo, hvilket i sin ordning utgör
förebilden till H. Spegels "Guds verk och hvila"
(1705).
Dubb, Per, läkare, f. 1750 i Mariestad, blef
1768 student i Upsala, 1778 med. doktor, 1781
amiralitets-medikus i Göteborg och 1782 derjämte
läkare vid och styresman öfver Sahlgrenska
sjukhuset derstädes, till hvars organisation han
uppgjort planen. Under krigsåren 1788, 1801 och
1808 tjenstgjorde han som förste fältmedikus
vid de arméer, som på rikets vestra gräns
sammandrogos mot danskarna. 1795 blef han ledamot af
Vetenskapsakademien, 1804 utnämndes han till medlem af
kommissionen för ordnandet af en karantänsinrättning
vid Känsö, och 1810 blef han ledamot af den komité,
som var tillsatt för att utarbeta förslag till
en allmän fattigvård i riket. Död i Göteborg
1834. – D. var Göteborgs ypperste kommunalman på
sin tid. I nästan hvarje öfverläggning angående
allmänt vigtiga ärenden var han själen. Framför
allt var det fattigvården och uppfostringsväsendet,
som lågo honom om hjertat. Skrifter: Samling af
rön och upptäckter i medicin, landthushållning,
fysik m. m. (1781–85), Om sillfisket i Bohus län
(1817) och Om quarantänanstalten på Känsö (1818)
m. fl. Äfven som praktiserande läkare var han mycket
verksam och i åtnjutande af stort förtroende.
Dubb, Paul Johan Kristoffer, skolman och
läroboksförfattare, f. i Malmö d. 8 Febr. 1822,
blef 1839 student i Lund, 1844 filos. doktor och 1852
docent i moderna språk samt 1859 lektor i franska och
engelska språken vid Lunds elementarläroverk. Död
d. 6 Febr. 1879. D. var en skicklig lärare och en af
de förste skolmän, som använde en på vetenskaplig
insigt grundad metod vid undervisningen i moderna
språk. Han utgaf tvänne digra antologier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
