Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duell - Duellant - Duellona, romarnas krigsgudinna. Se Bellona. - Duellsplakat, förordning rörande dueller. Se Duell. - Duenna - Dueodden - Duern - Duero, flod på Pyreneiska halfön. Se Douro. - Duero, Manuel de la Concha, markis af D., spansk general. Se Concha. - Duett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antaga en utmaning, sakna alla begrepp om heder, så
framt han icke "tillfredsställer hederns fordringar"
genom att bedja den förolämpade om ursäkt. Hur
förkastligt duellväsendet än måste anses vara inför
den moderna uppfattningen af staten såsom all rätts
källa och den enskildes beskyddare, så har det likväl
t. o. m. i vår tid sina förespråkare. Ehuru i nästan
alla land dueller äro i lag förbjudna, förekomma de
dock flerstädes ganska ofta, synnerligast i Frankrike,
Tyskland, Spanien och Italien. Frankrike, der envig
af detta slag först blefvo moderna, på 1500-talet,
har städse varit det land, der de mest förekommit,
och det i trots af de många och stränga edikt,
som alltifrån midten af 1500-talet utfärdats emot
dem. Ehuru under de sista fyratio åren duellen, enligt
de franska domstolarnas tolkning, ansetts för en
till den allmänna strafflagen hänförlig förbrytelse,
förekommer den likväl, i synnerhet bland officerare,
publicister och statsmän, och vid flere af det
nya Frankrikes mest lysande namn (E. de Girardin,
Lamartine, Thiers, Gambetta m. fl.) häftar minnet af
en duell. Tyska riksstrafflagen stadgar för duellanter
i allmänhet fästningsstraff på längre eller kortare
tid, allt efter stridens utgång, men innehåller
lindrigare straffbestämmelser för duellerande
officerare. Student-dueller (och sådana äro de
vanligaste) af ej alltför svår art bestraffas endast
såsom disciplinarförbrytelser. Österrikiska, belgiska
och italienska strafflagarna innehålla detaljerade
straffbestämmelser och stadga straff äfven för
vittnena. I England, der duellväsendet började florera
först på 1600-talet, hafva alltifrån Elisabets dagar
de ypperste rättslärde betraktat dödande genom duell
alldeles som vanligt mord; men den allmänna meningen
har gått i en annan riktning, och juryerna hafva haft
svårt att sätta sådana duellanter som t. ex. Pitt,
Fox, Canning, Castlereagh och O’Connel i linie med
vanliga mördare. Officer, som deltagit i eller främjat
en duell, ställes enligt de engelska krigsartiklarna
inför en generalkrigsrätt, som eger ådöma böter
eller annat straff. Äfven i Schweiz har duellen varit
föremål för en särskild lagstiftningsåtgärd. Hollands
lag innehåller icke något specielt stadgande
rörande duell. I Spanien grundade Madrids samtlige
journalister 1855 en hedersdomstol till förekommande
af det då öfverhandtagande duellerandet. Den danska
lagstiftningen, som före 1866 stadgade strängare
straff för duell än för andra våldshandlingar,
har sedan dess gått i en motsatt riktning. I
Sverige förekommo dueller i midten af 1600-talet
så ofta, att behofvet af en särskild lag mot dem
blef oafvisligt. Straff för dylika förbrytelser
stadgades i en kongl. förordning af d. 23 Dec. 1662
och i det s. k. duellsplakatet, eller "Kongl. May:tz
stränge och alfwarlige förbudh angående dueller
och slagsmål", af d. 22 Aug. 1682. Nämnda plakat
innehåller straffbestämmelser mot envig och utmaning
dertill samt mot sådana injurier, som enligt tidsandan
nästan tvungo till utmaning. Det gällde endast adel,
krigsbefäl och deras vederlikar; öfriga duellanter
dömdes enligt allmän lag. Duellsplakatet upphäfdes
genom k. förordn. d. 29 Jan. 1861 angående mord,
dråp
och annan misshandel, hvilken förordning innehöll
allmänna, för alla gällande stadganden rörande
envig och utmaning dertill. Dessa stadganden
inflöto sedermera i 14 kap. af 1864 års strafflag,
hvilken påbjuder straff (fängelse och straffarbete)
för såväl deltagande i som utmaning till duell. 1868
års strafflag för krigsmakten stadgar, i 7:de kap.,
6:te §, att officer eller underofficer, som med
anledning af något förhållande i tjensten utmanar
förman till envig, skall afsättas och sedermera dömas
enligt allmän lag.
Ett eget slags duell är den s. k. amerikanska duellen,
hvarvid de bägge kämparna kasta lott om lifvet och den
tappande förpligtar sig att inom en viss bestämd tid
döda sig sjelf. I Japan har duellen uppträdt under en
ännu märkvärdigare form: de tvistande öfverenskomma
om att upprista magen på sig, och den, som först
hinner fullborda operationen, anses hafva segrat.
Den moderna duellen kan betraktas såsom en
fortsättning af medeltidens envig inför rätta,
hvilket användes såsom bevisningsmedel i mål af såväl
kriminel som civil natur (jfr Ordalier). Enviget är
antagligen af forngermanskt ursprung och var redan
i äldsta tider brukligt i Norden, der det i sagorna
omtalas under flere olika benämningar, bl. a.
holmgång. Såsom lagligt bevisningsmedel stadgades
det först i det gammalburgundiska rikets, af konung
Gundobad (470–516) utgifna, lag. Exemplet följdes
af Karl den store, och den barbariska lagstiftning,
som trodde sig i stridens utgång se Guds dom, gjorde
sig sedermera gällande i alla feodalsamhällen. Jfr
E. F. Cauchy, "Du duel" (2:dra uppl. 1863), och
E. L. Colombey, "Hist. anecdot. du duel" (1861).
K. J. Th. W.
Duellant, en som aktivt deltager i en duell. –
Duellera, aktivt deltaga i en duell. Se Duell.
Duellona (jfr Duell), romarnas krigsgudinna. Se
Bellona.
Duellsplakat, förordning rörande dueller. Se Duell.
Duenna (Sp. dueña, en biform till donna, af
Lat. domina), bedagad qvinna, som har uppsigt
öfver ett ungt fruntimmer; kyskhetsväktarinna;
sällskapsdam. Jfr Chaperon, Dame och Donna.
Dueodden ("Dufudden"), namn på den danska ön Bornholms
sydligaste udde.
Duern (af Lat. duo, två), boktryckaret., dubbelark,
två folioark, af hvilka det ena är lagdt inuti
det andra.
Duero, flod på Pyreneiska halfön. Se Douro.
Duero, Manuel de la Concha, markis af D., spansk
general. Se Concha.
Duett (Ital. duetto, Fr. duo, af Lat duo, två),
musikt., tonstycke för två obligata sångstämmor
eller instrument, med eller utan ackompanjemang. I
formen har sångduetten anslutit sig till arians och
romansens, instrumentalduetten (som oftare kallas duo)
till sonatens utveckling. Mattheson skilde på sin tid
(1737) mellan tre arter af sångduett, hvilka man sedan
med v. Dommer kallat den enkla tvåstämmiga sången,
den dialogiserande duetten och den kontrapunktiskt
genomarbetade kammarduetten. I det sistnämnda slaget
glänste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
