Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Och krigsman han kastar sina åror till att ro;
Skön jungfrun lilla vrider sina händer uti blod:
"Och trösta den, som skall komma till det
hedniska landet att förödas!"
Här är icke så litet att ifylla för att erhålla
en normal berättelse. En flicka – synes det
– är, följd af en "krigsman", på väg till stranden,
der en båt väntar dem. Under deras gång berättar hon
sin sorgliga historia; men den beveker icke mannen,
hvilken under hela förloppet är stum och förblifver
känslolös, tills omsider en öfverväldigande lösen gifves.
Skalden inbjuder med dylika sammandragningar sina
åhörare att blifva hans medarbetare, att ur sin egen
fantasi fylla tomrummen; och han gör dem mera uppmärksamma,
då han fordrar, att de ur sammanhanget, från det föregående
eller det efterföljande, skola taga hvad som behöfves att
ifylla med. Icke sällan likna dessa sammandragningar
yttringar af en förfinad konst, såsom när i visan om
"Drottning Damma" (Arwidsson: "Svenska fornsånger",
2; n:o 154) konung Valdemars snabba ridt sålunda
skildras:
14. Konungen han rider från Skåneborgs slott,
Honom fölgde 500 svenner,
När som han til Redby kom fram,
Så rider då den Herren allena.
När deremot rena obegripligheter följa af
sammandragningarna, hafva dessa merendels – man
kunde nästan säga alltid – uppkommit genom någon
återgifvares försumlighet.
Ett fjerde kännetecken är skaldens anonymitet.
Han diktar icke för att göra sig ett namn, utan drifven
af ett själens behof; hans omgifning fäster sig icke
mycket vid att han är författaren, och åhörarna
i andra och tredje led bry sig ännu mindre om
det. För öfrigt skulle ett författarnamn föga eller
intet betyda, då folkvisan icke egentligen blifvit
författad, utan genomgått en lång bildningsprocess,
innan den blifvit hvad den är. Folkvisorna
förskrifva sig icke från vitterlekare till yrket,
utan från allahanda godt folk, gesäller och djeknar,
munkar och soldater o. s. v., den eller den visan
måhända från någon, som blott en gång i sitt lif
var skald. Emellertid händer det, att skalden i sista
strofen – ej sällan med en skälmsk vändning – omtalar
hvilken som "visan hafver gjort"; men efter regeln
förblifver den verklige folkvisdiktaren obemärkt. –
Såsom ett femte kännemärke må nämnas: upprepanden
af enstaka uttryck eller hela verser i en och
samma dikt och typiska vändningar, som återkomma
i många olika visor. I den nyss anförda visan,
"Den bortsålda", upprepas fem gånger orden "och kära
min krigsman, ni vänten liten stund!"; flickans tal
till sin fader m. m. och slutligen till sin fästman
äro alla formulerade på samma sätt, liksom också
frändernas svar. I flerfaldiga visor heter det,
att han eller hon "klappade på dörren med fingrarna
små", "mitt halfva kungarike det vill jag gifva dig"
o. s. v. Något af "naturens sparsamhetslag", enligt
hvilken hon med så få medel som möjligt åstadkommer
sina verkningar, synes återfinnas hos folkdikten. –
Ett sjette kännemärke är en viss otymplighet
eller, efter Geijers ord, "en rörande oskicklighet"
i uttryck, rim och meter, hvilken, hälst hvad de
två senare angår, emellertid ej särdeles framträder,
när visan sjunges, och, såsom man anmärkt, ofta förenas
med en naturlig välklang. Äfven folkskalden vill hafva
stafvelsemått och rim, men han låter sig leda blott af
sitt gehör och besväras icke af en stafvelse för mycket
eller för litet. Finner han icke ett godt rim, nöjer han
sig med ett mindre godt, t. ex. ett, som blott har samma
vokal (strand och sam), och i nödfall kan han
undvara rim. Rytm och assonans äro äldre än meter och rim,
och understundom träffas blott de förra. Med uttryckens
oriktigheter försonar man sig lätt nog; de kunna t. o. m.
hafva sin poetiska betydelse, såsom "ta mig fram" i följande
visa – fragment från Upland –:
Lycklig är den ungdom, som slipper ut och tjena,
Men som får vara hemma hos sin hulda far och mor;
Men jag är en af dem,
Som sjelf får ta mig fram –
Gud låte mig med äran få bära mitt namn!
Sångaren synes här så upptagen af sin personliga öfvergifvenhet,
att han släpper den allmänna reflexion, som skulle
ligga i ett "ta sig fram", och kastar sig in på
sitt eget öde. I allmänhet bruka folkvisorna
"följa med sin tid"; men i enstaka uttryck
qvarstannar en viss ålderdomlighet, som ej alltid är
språkenlig. Öfver hufvud hafva de sitt minsta värde
som språkliga minnesmärken.
Dessa kännetecken, hvilka för öfrigt icke alltid
finnas förenade hos hvarje äkta folkvisa, kunna
likväl mer eller mindre eftergöras, hvarför ej sällan
händt, att dikter af konstskalder fått gälla för
folkvisor. Den bekanta lilla visan "Fjorton år va’
ja’ i Felpesta", hvilkens melodi är från Tyrolen,
och som till författare har Henrik Lilljebjörn (enligt
hans uppgift i "Ett och annat", 1873), brukar sålunda
kallas "svensk folkvisa". Flere svenska skalder hafva
förträffligt lyckats dikta i folkvisans tonarter,
t. ex. Atterbom ("De lindar stå under borgatorn"),
Hedborn ("Den lilla skön jungfrun hon drömmer en
dröm") och Sehlstedt ("Och far min salig, han var
en skeppare, han, han"). Det finnes dikter af kända
författare, som blifvit folkvisor.
Omqväde (refräng) är icke uteslutande karakteristiskt
för folkvisorna, enär det ej sällan saknas i dem och
ofta finnes i konstpoesi. Men väl hemmastadt är det i
folkpoesien och detta ej endast i den germanska. Dess
uppgift synes vara att lemna den reciterande tid att
besinna sig på det följande samt att genom symboliska
antydningar gifva en poetisk-musikalisk relief åt den
visa, som föredrages. Omqvädet är antingen dubbelt,
det ena inuti strofen, det andra vid dess slut,
eller enkelt, i strofens slut.
Folkvisornas meter företer en ganska rik
omvexling, och den konstpoesiens föryngring, som följde
af den före Percys och Herders framträdande försmådda
folkpoesiens literära erkännande, visade sig bland
annat äfven i de mera lyriskt musikaliska versformer,
som snart derefter började klinga. Jamben ([tecken][tecken]) är
i den germanska folkdikten förherskande, mera sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
