Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fontane, Theodor - Fontanell - Fontanelle, Jean Gaspard Dubois - Fontanell-papper, farm. med. - Fontanell-salva - Fontanes, Louis de - Fontange, Fr., l. Fontang - Fontanges l. Fontange, Marie Angélique de Scoraille de Rousille - Fontanini, Giusto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fontane, Theodor, tysk författare, f. 1819
i Neu-Ruppin, vistades länge i England, var
1860–70 medarbetare i "Neue preussische zeitung"
och 1870–71 korrespondent från den fransk-tyska
krigsskådeplatsen. Han har utgifvit några samlingar
dikter, som utmärka sig för innerlighet i känslan,
samt åtskilliga intressanta arbeten om de sista tyska
krigen äfvensom goda reseskildringar från England
och Brandenburg.
Fontanell (Ital. fontanella, dimin. af fontana,
brunn, källa; Lat. fonticulus). 1. Anat., namn på de
rutformiga luckor, som finnas i hufvudskålens takhvalf
hos späda barn. De platta ben och bendelar, som hos
den fullvuxna menniskan i en sammanhängande, om än
icke hopvuxen, skifva bilda hufvudskålens takhvalf,
utvecklas ur en fibrös massa på det sätt att deri,
på vissa, från hvarandra skilda punkter, uppstår
benväf, hvilken från dessa utbreder sig åt alla håll i
hvalfplanet. Vid barnets födelse är denna utväxt icke
hunnen så långt, att de sig bildande benskifvornas
kanter nått och stödja mot hvarandra, en sak af stor
betydelse för födselakten, enär derigenom hufvudet,
vid tryckning derå, kan vexla form. Synnerligt
ofullständig är benutväxten åt skifvornas hörn, hvilka
icke på långt när nå hvarandra. Det är de mellan
dem befintliga luckorna i benmassan, hvilka kallas
fontaneller. De äro till antalet sex; den största
af dem (stora fontanellen) finnes å främre delen af
hjessan, der hörnen af pann- och hjessbenen skola
mötas. Fontanellerna fyllas regelbundet af ben, men på
vexlande tid hos olika individer; vanligen i andra och
tredje året. – 2. Kir., ett litet, rundadt sår, som
åstadkommes antingen medelst snitt med en knif genom
den i ett veck upplyfta huden eller genom användning
af en liten bit frätsten (kalihydrat) af högst 3
mm. genomskärning eller (dock mindre ändamålsenligt)
genom en liten spansk fluga. Då varbildningen kommit
i gång, underhåller man densamma vanligast genom
att i såret inlägga och dagligen ombyta en ärta,
som qvarhålles med häftplåster. Om varbildningen
minskas, kan den förökas genom att ärtan bestrykes
med fontanellsalva (se d. o.). Oftast anbringas
fontaneller å öfverarmarna, just i den grunda
fördjupning, som finnes vid delta-muskelns fäste,
men de upptagas äfven å lårens insida något ofvan
den inre lårbensknölen. Fontaneller nyttjades förr
mera än nu såsom "afledande" medel vid nervsmärtor,
giktvärk o. s. v. 1. G. v. D. 2. O. T. S.
Fontanelle [-näll], Jean Gaspard Dubois, fransk
skriftställare, f. 1737, d. 1812, uppträdde först i
Frérons tidskrift L’année littéraire och medverkade
sedermera till flere samlingsarbeten. Han skref
åtskilliga literärhistoriska och filosofiska
arbeten (Vie de P. Arétin et de Tassoni, Cours de
belles-lettres, Contes philosophiques et moraux
m. fl.) och flere medelmåttiga teaterpjeser,
bl. a. Ericie ou la vestale (1768), som var riktad
mot klostren och derför blef undertryckt, samt utgaf
en öfversättning af Ovidius’ metamorfoser.
Fontanell-papper (Lat. charta ad fonticulos),
farm. med., beredes enligt Ph. Suec. Ed. VII
genom att i vattenbad smälta tillsammans 20
delar tjock terpentin, 40 d. skirad talg, 60
d. gult vax och 120 d. gult harts samt i den
ännu varma massan inmänga 5 d. pulveriserad
ättiksyrad kopparoxid (renad, "kristalliserad
spanskgröna"). Blandningen silas och med densamma
indränkas blad af tunnare, starkare, hvitt papper
("postpapper"). Dylikt grönt fontanell-papper
begagnas såsom ett retande medel å s. k. fontaneller,
O. T. S.
Fontanell-salva (Lat. unguentum ad fonticulos),
farm. med., beredes genom att digerera 80 delar
silad spanskflugsalva (unguent. cantharidum
colatum) med 4 d. spanskgröna (aerugo, acetas
cupricus crudus), som förut blifvit väl utrifven
med olivolja. Sedan spanskgrönan blifvit väl löst
och inmängd i salvan, silas denna. Fontanellsalvan
har intensivt grön färg. Hon nyttjas på fontaneller
och, utblandad med basilik-salva, till att förbinda
(under några få timmar) såren efter spanska flugor,
då de börja läkas, men man likväl önskar ännu längre
vidmakthålla varafsöndringen från en sådan "fluga".
O. T. S.
Fontanes [fångtan], Louis de, markis, fransk statsman
och skald, f. 1757, d. 1821 som chef för Frankrikes
undervisningsväsende, ledamot af Institutet och
senaten m. m., prisade varmt Napoleon I och höll sig
derefter i ynnest hos bourbonerna. F:s lyriska och
didaktiska skaldestycken äro mönster af korrekthet
och elegans. Hans samlade arbeten utgåfvos af
Sainte-Beuve 1839.
Fontange [fångtansj], Fr., l. Fontang, en hög,
terrassformigt uppstigande fruntimmershårklädsel
af spetsar eller flor. Den började nyttjas i Paris
omkr. år 1670, men bestod då ännu endast af en
tämligen hög bandrosett framtill på håret, hvilket
var upprulladt i lockar. Denna prydnad växte hastigt i
höjd och var under 1600-talets sista årtionde dubbelt
högre än hufvudet. Fontangen fortfor att vara modern
i nära femtio år, naturligtvis äfven i andra land
än Frankrike. Uppfinningen af densamma tillskrifvas
Ludvig XIV:s älskarinna hertiginnan de Fontanges,
hvilken denna hårklädsel likväl endast har att tacka
för sitt namn.
Fontanges l. Fontange [fångtansj], Marie Angélique
de Scoraille de Rousille, hertiginna af F., en
af Ludvig XIV:s älskarinnor, f. 1661, blef vid
sjutton års ålder hoffröken hos enkedrottningen
och förstod snart att fängsla konungen, hvilken
tröttnat på Montespans hersklystna och nyckfulla
lynne. Sedan hon efter en nedkomst mist sin skönhet,
blef hon förskjuten och dog i klostret Port-Royal i
Paris d. 28 Juni 1681. Efter henne fick ett slags
fruntimmershårklädsel sitt namn. Se Fontange.
Fontanini, Giusto, italiensk prest och skriftställare,
f. 1666, d. 1736, gjorde sig först känd som kritiker
genom ett försvar för Tassos "Aminta". Senare
förvärfvade han sig genom lärda arbeten inom den
kyrkliga paleografien den heliga stolens ynnest. Han
erhöll flere befordringar och vardt slutligen biskop
in partibus i Ancyra, men var vid sin död beröfvad
alla sina värdigheter, sedan han på grund af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
