Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornlemningar - Fornlågfrankiska. Se Frankiska - Fornminnesföreningar - Fornnordiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som de s. k. kungshögarna vid Gamla Upsala, än
knappast märkbara förhöjningar öfver marken;
vidare högresta stenar, samlade i grupper,
eller, ehuru mera sällan, enstaka; slutligen
s. k. skeppssättningar, stenar ordnade i spetsigt
oval form. och s. k. domareringar, runda eller
aflånga stensättningar. Det sistnämnda slaget af
fornlemningar har antagligen haft en gudstjenstlig
bestämmelse. Till fornlemningar från jernåldern
måste äfven räknas ett antal af våra runstenar
och s. k. elfqvarnar l. elfstenar, större
stenblock med skålformiga fördjupningar, samt på
bergstoppar uppförda befästningar af kullerstensmurar.
A. B. B.
Fornlågfrankiska. Se Frankiska.
Fornminnesföreningar, föreningar af enskilda
personer för att bevara och bekantgöra ett lands
eller ett landskaps fornminnen. I Sverige finnas
flere sådana landskaps-föreningar, af hvilka
den äldsta är Föreningen för Nerikes folkspråk
och fornminnen, stiftad 1856. De öfriga äro,
i den ordning de tillkommit: Helsinglands
fornminnesällskap, Södermanlands, Vestmanlands,
Gestriklands och Dalarnas fornminnesföreningar,
Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening,
Vestergötlands och Östergötlands fornminnesföreningar,
Föreningen för Skånes fornminnen och historia samt
Hallands fornminnesförening (dessa två äro numera
förenade under namn af De skånska landskapens
historiska och arkeologiska förening), Uplands,
Kalmar läns, Dalslands, Blekings och Kristianstads
läns fornminnesföreningar. Flere af dessa föreningar
hafva verkat genom utgifvande af tidskrifter. I Bohus
län finnes ingen fornminnesförening, men länets
Hushållnings-sällskap har sedan flere år bekostat
utgifvandet af "Bidrag till kännedom om Göteborgs
och Bohus läns fornminnen och historia". Dessutom
äro föreningar under namn af Gotlands fornvänner
och Vesternorrlands läns museisällskap bildade för
tillvaratagande af dessa trakters fornminnen. År 1869
stiftades Svenska forminnesföreningen, hvilken verkat
genom möten, hållna i olika delar af landet, genom
bekostande af undersökningar och forskningsresor
samt genom utgifvande af en tidskrift och andra
arbeten. – I Norge stiftades 1844 Föreningen
til norske fortidsmindesmerkers bevaring. Finska
fornminnesföreningen stiftades 1870. Äfven i Tyskland,
England, Frankrike, Italien och andra land finnas
fornminnesföreningar. O. M.
Fornnordiska literaturen innehåller de skrifter,
som under medeltiden (12:te–15:de årh.) upptecknades
på det gamla för Norge och Island fordom gemensamma
tungomålet eller norrönaspråket (se Fornnordiska
språket). Då Island både i frambringande och
förvarande af dessa alster samt i deras uppteckning
har en ojämförligt större förtjenst än moderlandet
Norge, plägar hela denna bokskatt också ofta kallas
isländska literaturen. Den lämpligaste, ehuru
i Sverige mindre ofta använda benämningen torde
emellertid växa norrönaliteraturen. – Att Island
blifvit denna literaturs egentliga hemland härrör
af de för literär verksamhet egendomligt gynsamma
förhållanden, som
voro rådande på denna ö under de första seklen af
hennes bebyggande. Nybyggarna voro nämligen till
större delen storättade odalmän, som med stolthet
räknade sina anor från forntidens ypperste konungar
och hjeltar samt med trogen omvårdnad förvarade
och fortplantade den gamla odlingens sång och saga,
gudatro och tempeltjenst, rätt och sed. Med denna
kärlek för forntidens minnen förenades ett lika
vaket sinne för hugfästandet af samtida händelser,
och sällan har hos något folk insigter i skaldskap,
historia och lagkunskap varit så allmänt spridda
som hos de gamle isländarna. Icke ens kristendomens
införande på Island (1000) vållade någon väsentlig
förändring i detta afseende. Der fanns icke samma
skarpa åtskilnad i bildning mellan presterskap och
lekmän som på de flesta andra ställen. Prestadöme
och höfdingaskap läto sig lika väl förena under
den kristna som under den hedna tiden, och de
andlige voro med få undantag landets egna barn,
uppfödda och fastvuxna i sitt folks minnesgoda
traditioner. Dessutom medgaf öns afskilda läge en
friare utveckling icke blott af kyrkoväsendet, utan af
den andliga odlingen i allmänhet. Dessa förhållanden
kunna förklara, att antagandet af en ny troslära
icke på Island medförde ett fanatiskt utplånande
af hedendomens minnen, och många vittnesbörd om
våra förfäders bildningsgrad och lifsåskådning hade
utan denna lyckliga omständighet gått ohjelpligen
förlorade. Genom sin ursprunglighet, sitt inre värde
och icke obetydliga omfång är denna fornliteratur
af stor betydelse, i synnerhet för de skandiska
folken, hvilka i densamma hafva en ständigt flödande
käll-åder, som äfven åt den nutida bildningen kan
medföra ett friskt och folklynnestroget tillflöde. –
Bland denna literaturs alster äro de från heden tid
bevarade guda- och hjeltesångerna de äldsta med
afseende på tillkomsten, ehuru de visserligen först
i en jämförelsevis senare tid blifvit skriftligen
upptecknade. Dessa qväden äro till största delen
inrymda i den samling, som fått namnet Sæmundsedda
(se Edda). Ehuru tämligen skiftande såväl till stil
och versmål som till innehåll samt tvifvelsutan af
ganska olika ålder, kunna dock de nämnda dikterna
lämpligen sammanföras i en hufvudgrupp, emedan
de alla tillhöra den förhistoriska tiden och äro
alster af en folkdiktning, som icke har att uppvisa
några författarenamn och genom sin enkelhet bildar
en motsättning till den derur sedermera utvecklade,
allt mera konstmässiga skaldediktningen af namngifna
upphofsmän. I några af eddans gudasånger, t. ex. i
"Vegtamskvida", "Vaftrudnesmål" och "Grimnesmål",
är Oden hufvudpersonen. Till Torsmyten äro
andra qväden att hänföra, såsom "Trymskvida"
(Hammarhemtningen), "Hymeskvida", "Allvismål"
och "Harbardssången". Sången "Skirnesmål" skildrar
guden Frös kärlek till Gerd. Lokes förhållande till
gudaverlden framstår tydligast i qvädet "Lokasenna"
(Lokes träta). I "Rigsmål" hänföres de olika ståndens
(konungar och jarlar, friborne odalmän, trälar) upphof
till Hemdall. "Hyndlas sång" lemnar en redogörelse
för hjelteätternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
