Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnordiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
versmål, båda diktade till Haralds ära och vittnande
om stor poetisk begåfning. Af okänd författare är
"Eriksmål", ett" skönt grafqväde, diktadt på uppmaning
af Gunhild konungamoder till minne af hennes gemål
Erik Blodyx (d. 950). Vidtfräjdad är Övind (Eyvind)
Skáldaspillir ("skaldefördunklaren") för sin berömda
minnessång öfver Håkan den gode (Hákonarmál); han
författade äfven ett ätteqväde, benämndt "Háleygjatal"
och diktadt till Håkan Jarls ära. Efter Övinds tid
tystnade de norske skaldernas sång, men diktarten
öfverfördes till Island, der den utvecklades och
blomstrade. Främst bland Islands många skalder
bör nämnas Egil Skallagrimsson, en af forntidens
ypperste diktare, af hvars qväden de märkligaste äro
"Höfuðlausn", en till ära för Erik Blodyx i runhenda
affattad sång, hvarmed Egil frälste sitt lif ur denne
sin dödsfiendes våld, "Arinbjörnsdråpa", diktad
för att hedra en vän, och slutligen "Sonartorrek"
(sonförlusten), der han i bittert smärtfulla ord
uttalar den sorg och harm, som genom hans sons död
blifvit honom och hans ätt tillfogad af vredgade
gudar. De vigtigaste af den följande tidens isländska
skalder äro Glum Gerason, författare till en "arfdråpa"
öfver Harald Gråfäll; Kormak Agmundsson, som i många
visor skildrade sin olyckliga kärlek; Enar (Einar)
Skålaglam, Håkan jarls hirdskald och författare
till dråpan "Vellekla"; Hallfred Vandraedaskald, Olof
Tryggessons man, som till denne konungs ära diktat
flere vackra dråpor; Gunnlög Ormtunga och Skald-Rafn,
kända för sina kärleksvisor och sin strid om Helga
den fagra; Elif (Eilif) Gudrunsson, som författade
en af konstlade omskrifningar uppfylld mytisk dikt,
benämnd "Torsdråpa"; Ulf Uggesson, hvilken i
"Husdråpa" likaledes skildrade mytiska ämnen; Sigvat
Tordsson, Olof Helges hirdskald, författare till
bl. a. "Nesjavisur" samt till en i toglag affattad
"dråpa om Knut den store i Danmark" äfvensom till
"Bersöglisvisur" (frispråksvisor), hvilka innehålla
öppenhjertiga råd till Magnus den gode; Tormod
Kolbrunarskald, som stupade med Olof Helge i slaget
vid Stiklastad; Amor Jarlaskald, den ypperste diktaren
på Harald Hårdrådes tid, samt den med dessa samtida
Hallar-Sten, författare till den helt bevarade dråpan
"Rekstefja" om Olof Tryggesson. Den länge förstummade
norska dikten fick åter en egen tolk i konung Harald
Hårdråde, men för öfrigt var det alltjämt isländska
skalder, som ända till slutet af 1200-talet läto sina
sånger ljuda i kungahallen eller kämpasalen. Bland de
många diktarna efter Haralds tid må här endast nämnas
Snorre Sturlasson, som författade en omfångsrik dråpa
("Háttatal") i 102 strofer, på olika versmål, till
konung Håkan Håkanssons och Skule jarls ära, samt
Snorres brorsöner Olof Tordsson Hvita-skald och
Sturla Tordsson, af hvilka den sistnämnde om konung Håkan
Håkansson skref flere utmärkta qväden ("Hákonarkviða",
"Hrafnsmál") och var den, som slutade de egentliga
isländske hirdskaldernas rad. – Äfven i Norges andra
nybyggen framträdde skalder, som tillhörde denna
riktning, såsom t. ex. Ragnvald Jarl på
Orkenöarna, äfvenledes författare till ett "Háttatal",
samt Orkenö-biskopen Bjarne Kolbensson, hvilken
skref en ännu bevarad "Jomsvikingadråpa". – I alla
dessa äredikter, der krigarens bragder i främsta
rummet förhärligas, spårar man jämförelsevis föga af
den förändring, som införandet af en ny troslära för
öfrigt måste framkalla i seder och tänkesätt. Äfven
i de dråpor, som tillhöra den kristna tiden,
användas ständigt omskrifningar, bilder och talesätt,
hvilka hemta sin förklaring ur den hedna myten och
hjeltesagan. Men å andra sidan är det klart, att den
nya religionen nödvändigt skulle förr eller senare
tillföra dikten äfven ett nytt innehåll. Märkligast
i detta afseende är den sköna "Solsången", hvilken
härrör från sjelfva brytningen mellan heden och
kristen tid, och som är uppfylld af hedna minnen,
men meddelar syner från himmel, skärseld och
helvete. Det låg ock nära till hands att öfverflytta
lofqvädet på det religiösa området. Kristus och
helgonen uppfattades såsom hjeltar och stridsmän
och voro såsom sådana värda att besjungas. Redan
Hallfred Vandraedaskald diktade en numera förlorad
"Uppståndelsedråpa", der säkerligen Kristi nedstigande
till helvetet och besegrande af mörkrets makter
utgjorde hufvudtemat. Olof den helige, på samma gång
krigare och helgon, fick sin skald i Enar (Einar)
Skulesson, som omkr. 1152 i Trondhjems domkyrka
uppläste den ännu bevarade religiösa dråpan "Geisli",
i hvilken alla helgonets underverk omnämnas. Till
samma riktning höra äfven "Placidus-dråpan", efter
en gammal legend diktad af okänd författare, kaniken
Gamles dikt "Harmsol" (sol i sorgen), framställande
ångerns makt, "Leiðarvisan", af Brand, afhandlande
söndagens helgd, och många andra liknande qväden. Den
sista och mest berömda af hit hörande dikter är Östen
Åsgrimssons omkr. 1360 författade sång "Lilja", till
frälsarens och jungfru Marias ära. Qvädet (100 strofer
i en välklingande versart, som efter detsamma fått
benämningen liljulag) var af författarens samtida högt
beundradt och saknar ingalunda poetisk förtjenst. –
Från denna tid undanträngdes den gamla skaldesången
af rimur, ett slags i olika variationer af runhenda
affattade ballader med ämnen från myten, legenden,
historien, äfventyrssägnen eller riddareromanen. Den
äldsta kända dikten af detta slag är Enar Gilssons
"Olofsríma" (om Olof Helge), från midten af 14:de
årh. "Skidaríma", sannolikt författad af Enar Fostre,
skald hos Björn Jorsalafare, är märklig till sitt
innehåll, emedan den gamla guda- och hjelteverlden der
göres till föremål för satiriskt löje. "Trymlur" äro
en omdiktning af Trymskvida, liksom "Völsungsrímur"
af Eddans hjeltesånger. "Skald-Helga-rímur",
"Áns rímur", "Fridthjofsrímur" samt många andra äro
rimmade omarbetningar af gamla sagor; "Skikkju-rímur",
"Filipó-rímur’, "Konradsrímur", "Herburtsrímur",
"Rollantsrímur" o. s. v. hemta sina ämnen från den
allt mera omtyckta riddareromanen. Största delen af
dessa dikter äro ännu outgifna.
Såväl i hjeltesångerna som i skaldediktningen finner
man yttringar af norrönastammens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
