Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnordiska språket - Fornovo di Taro, by uti italienska prov. Parma - Fornpersiska. Se Ariska språk och Persiska - Fornsachsiska - Fornskriftsällskapet, Svenska - Fornyrdalag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig från de icke-skandiska germanspråken
hufvudsakligen genom en vidt gående konsonantisk
och vokalisk assimilation; en genomgripande
användning af omljud, förorsakadt såväl af i (j)
som ock af u eller v; en stor förkärlek för
suffix (suffixnegationer, suffixartikeln och den
genom suffigering af reflexivpronomen bildade
passiv- eller medial-formen) samt en lika stor
obenägenhet för prefix; vidare genom förkortning
af aflednings- och böjnings-vokaler,
bortkastande af ursprungligt j i framljudet och af h
i midljud och slutljud äfvensom af slutljudande
n i infinitiver, m. m. Äfven på det syntaktiska
området finnas vissa nordiska egendomligheter,
bland hvilka företrädesvis må anmärkas ett
vidsträcktare bruk af dativen och af opersonliga
konstruktioner. – Språkets grammatik var
redan i 12:te årh. delvis föremål för de gamle
isländarnas forskning, men erhöll först genom
E. Rask (1811) och Jakob Grimm (1819) en
vetenskaplig grundval. Bland de många
grammatiska arbeten, som på detta område utkommit
i senare tider, förtjena i synnerhet nämnas L.
F. A. Wimmers "Fornnordisk formlära" (1874)
samt G. F. V. Lunds "Oldnordisk ordföjningsläre"
(1862). – Den första någorlunda brukbara
ordboken författades af isländaren Björn
Haldorsson och utgafs 1814. Synnerligen
förtjenstfulla äro Sveinbjörn Egilssons "Lexicon
poëticum antiquæ linguæ septentrionalis"
(1860), Joh. Fritzners "Ordbog over det gamle
norske sprog" (1867) samt Th. Möbius’
"Altnordisches glossar" (1866). – Vidlyftigast
är ordförrådet upptecknadt af R. Cleasby och G.
Vigfusson uti "An icelandic-english dictionary"
(1869–74).
Th. W.
Fornovo di Taro, by uti italienska prov.
Parma, vid floden Taro. Den 6 Juli 1495 vann
Karl VIII af Frankrike en seger derstädes
öfver den förenade venezianska och påfliga hären.
Fornpersiska. Se Ariska språk och Persiska.
Fornsachsiska, det språk, som talades af den
tyska stammen sachsare under den äldsta
period, från hvilken detsamma är kändt (700–1200).
Från och med 1200-talet, då detta språk
började allt mer och mer röna inflytande från
högtyskan, kallas det vanligen lågtyska eller
plattyska. – Man kan inom fornsachsiskan
urskilja två från hvarandra föga skiljaktiga
hufvud-dialekter, den westfaliska (i nuvarande
Westfalen och vestra Hannover) och den
ostfaliska (i östra Hannover, Braunschweig och
provinsen Sachsen). – Från de närmast
beslägtade språken, (forn)högtyska och (forn)lågfrankiska,
skiljer sig fornsachsiskan hufvudsaksakligen
genom den konseqventa förenklingen af
diftongerna ai och au till è och ô, t. ex. stèn
(T. stein), drôm (T. traum), samt genom
bortfallandet af n före s, ð, f, t. ex. ús (T. uns), múð
(T. mund), sáfto (T. sanft), yngre sachte, hvaraf
Sv. sakta är lånadt. – Bland de fåtaliga
literaturalstren, som nästan uteslutande tillhöra
den westfaliska dialekten, är att märka ett mycket
framstående verk, en evangelieharmoni, som
bär namnet Héliand (Frälsaren), ett större
originalarbete i allitererande versform och författadt
på 800-talet (förf. okänd). Öfriga skrifter
äro såväl till innehåll som omfång obetydliga.
Dessutom har man funnit några runinskrifter (å
lösa föremål), i hvilka språket med all sannolikhet
är att anse som fornsachsiska. – Någon
fullt nöjaktig och tidsenlig behandling af
fornsachsiskans grammatik finnes ej. Fullständigast
är M. Heynes "Kleine altsächsische und
altniederfränkische grammatik (1873.)
Ad. N-n.
Fornskriftsällskapet, Svenska, har till föremål
att utgifva alla sådana äldre svenska arbeten,
företrädesvis medeltidsskrifter, som med hänsyn
till språk eller innehåll äro egnade att sprida
något ljus öfver modersmålets, literaturens eller
den allmänna odlingens historia. Från sällskapets
verksamhet äro likväl undantagna de fornsvenska
lagarna, hvilka blifvit utgifna af H. S. Collin
och C. J. Schlyter. Svenska Fornskriftsällskapet
stiftades den 1 December 1843 på föranledande af
prof. G. Stephens och G. O. Hyltén-Cavallius,
hvilka då tjenstgjorde vid k. biblioteket i
Stockholm. Dessa jämte dåv. k. bibliotekarien
A. I. Arwidsson inlade den största förtjensten om
sällskapets bringande till stånd. Det har alltifrån
sin stiftelse utvecklat en liflig verksamhet, och
dess publikationer stå i högt anseende för den på
desamma nedlagda omsorgen och noggrannheten samt
den stränga troheten mot handskrifterna. Bland
sällskapets skrifter är en stor mängd för första
gången utgifven af detsamma; andra, som förut blifvit
offentliggjorda, men endast finnas i föråldrade,
opålitliga eller svårt tillgängliga upplagor, hafva
genom sällskapets försorg framträdt i en forntrognare
drägt. 1844–81 har sällskapet utgifvit 77 häften af
större eller mindre omfång. Bland medeltidsskrifterna
i bunden stil må särskildt nämnas de under namn
af "Drottning Eufemias visor" kända rimverken om
"Flores och Blanzeflor", "Herr Ivan Lejonriddaren"
och "Hertig Fredrik af Normandie"; den bekanta dikten
om "Konung Alexander" samt de för svenska historien
vigtiga "Rimkrönikorna". Bland prosaliteraturens
alster möta oss "Sagan om Didrik af Bern", "Heliga
Birgittas uppenbarelser", ett omfångsrikt "Fornsvenskt
legendarium", "Svenska medeltidens bibelarbeten",
"Bonaventuras betraktelser öfver Kristi lefverne",
"Gregorius af Armenien", "Helige Bernhards skrifter",
"Susos gudeliga snilles väckare", "Själens
tröst", "Klosterläsning", "Medeltidspostillor"
med flere skrifter af till större delen religiöst
innehåll. Konungen är sällskapets höge beskyddare,
och till främjande af dess fosterländska syfte har
riksdagen lemnat bidrag, som på sista tiden uppgått
till 2,000 kr. årligen. Enligt senaste årsberättelsen
(1881) räknade sällskapet 222 ledamöter. Bland
utgifvarna af sällskapets skrifter intages
främsta rummet af G. E. Klemming, hvilken ensam
offentliggjort 12 bland arbetena. Öfrige utgifvare
äro bl. a. G. Stephens, G. O. Hyltén-Cavallius,
F. A. Dahlgren, J. A. Ahlstrand, R. Bergström och H. Wieselgren.
Th. W.
Fornyrdalag nämnes af Snorre Sturlasson i
hans verslära såsom en varietet bland de gamla
versmått, på hvilka den norröna poesiens äldsta
qväden och särskildt de, som tillhöra den mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
