Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foscolo, Ugo Niccolò - Fosen, ett fogderi i Söndre-Trondhjems amt i Norge - Fosfat (se Fosfor). 1. Kem., ett gemensamt namn för fosforsyrans salter - Fosfat. 2. Landtbr. Fosfat begagnas numera i stor mängd - Fosfor (se Fosforos), kem., ett i naturen mycket allmänt utbredt och högst vigtigt grundämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sepolcri" (Grafvarna), en af den italienska
literaturens perlor, är på samma gång en satir,
ett högstämdt ode och en elegi, hvari författaren
förhärligar såväl det antika Greklands som det moderna
Italiens stora minnen samt visar huru vördnaden för
grafvarna, gagnlös för de döda, är af betydelse för de
lefvande, och huru de store hädangångnas minnesvårdar
mana till dygd och ädel sjelfuppoffring. – Genom
sina studier öfver Dante gjorde F. slut på de
urartade filologiska glosstriderna och pånyttfödde
den literära kritiken. Af särskild betydelse för
kännedomen om F:s personlighet äro hans af Mayer och
Orlandini i tre delar samlade bref, "Epistolario
di Ugo Foscolo" (1854). Bland de många upplagorna
af F:s arbeten må särskildt nämnas den af Orlandini
ombesörjda, af Felice Le Monnier. i Florens på
1850-talet utgifna. Biografier öfver F. finnas
af G. Pecchio, Luigi Carrer och G. Caleffi.
Hj. Sdg.
Fosen, ett fogderi i Söndre-Trondhjems amt i
Norge, bestående hufvudsakligen af halfön mellan
Trondhjems-fjorden och Atlantiska hafvet. På dess
kust, som är omgärdad af en vidsträckt skärgård,
drifves ett vigtigt fiske.
Fosfat (se Fosfor). 1. Kem., ett gemensamt namn
för fosforsyrans salter. – 2. Landtbr. Fosfat
begagnas numera i stor mängd för att fabriksmässigt
framställa s. k. superfosfat, eller artificiella
gödningsämnen för landtbrukets behof. Dessa i
mineralriket förekommande fosfat äro mer eller mindre
uppblandade med andra mineralier, såsom kolsyrad kalk,
fluorcalcium, qvarts, fältspat o. s. v. Dessutom
äro fosfaten af flere slag, såsom fosforsyrad kalk,
lerjord och jernoxid m. fl. I Sverige förekomma
visserligen dylika mineraliska fosfat på åtskilliga
ställen, såsom vid Grängesberget och i Boda socken i
Dalarna, på åtskilliga ställen i Vestergötland och
Skåne o. s. v., men de äro vanligen så uppblandade
med främmande ämnen, att de ej lämpa sig rätt
väl för framställning af superfosfat i vanlig
mening. Emellertid kunna dessa råfosfat på annat
sätt för jordbrukets ändamål tillgodogöras, i det
de finpulveriseras och uppblandas med förruttnande
organiska ämnen i komposter eller tillsammans
med ladugårdsspillning. Likaledes begagnas de
såsom jordförbättringsmedel, i synnerhet på torf-
och dyjordarter, hvarvid de utföras i stora massor
på fälten och då visa en god verkan under flere
år. De för superfosfatfabrikernas behof till Sverige
allmännast importerade råfosfaten erhållas från
Norge (apatit), Spanien (Estremadurafosfat),
Frankrike och Tyskland. Andra fosfat inkomma från mera
aflägsna trakter och bestå delvis af guanofosfat,
t, ex. Koprolitfosfat, Mejillonesguanofosfat,
Bakerguanofosfat, Curaçaofosfat o. s. v. I
superfosfatfabrikerna blifva samtliga dessa råfosfat
finpulveriserade och siktade eller krossade till ett
ytterst fint pulver, hvarefter de behandlas med
svafvelsyra, hvarigenom den i fosfaten befintliga
fosforsyran öfvergår i en lättlöslig förening eller
frigöres, hvilket har till följd att den sedermera
kan hastigt lösas med tillhjelp af endast vatten
(se Superfosfat). –
Fosforsyran upptages af växterna i jorden alltid såsom
fosfat, d. v. s. under formen af ett fosforsyradt
salt, hvilket emellertid genom växtrötternas egen
verksamhet måste lösas för att kunna assimileras. I
de vanliga åkerjordarterna finnas naturligtvis alltid
åtskilliga fosfat närvarande, enär jorden eljest icke
skulle kunna vara fruktbärande. Men dessa fosfat
lösas icke af vattnet ensamt och blifva alltså ej
borttvättade eller urlakade ur jorden, då regn faller
på densamma. Deremot kunna de fina växtrötterna,
hvarhälst de framtränga i jorden, förmedelst de
vätskor eller safter, som dessa organ afsöndra,
lösa fosfaten och tillgodogöra sig desamma. En stor
mängd försök har visat, att fosfaten höra till de
växtnäringsämnen, som ovilkorligen måste finnas
tillgängliga i jorden, för att en kulturväxt skall
kunna utvecklas och bringas till mognad. För att de
på jorden utförda fosfaten skola fullständigare och
bättre kunna spridas och fördelas samt för öfrigt
med lätthet upptagas af växterna, har man slagit
sig på tillverkningar af superfosfat, hvilka äro
ett kraftigt medel i detta hänseende. Sålunda har
man lyckats att till jordbrukets gagn öfverföra
en mängd i naturen förekommande fosfat, hvilka
förut varit alldeles obegagnade och utan värde.
C. E. B.
Fosfor (se Fosforos), kem., ett i naturen mycket
allmänt utbredt och högst vigtigt grundämne,
framstäldt första gången 1669 af Brand (i Hamburg),
hvilken beredde fosfor af urin. Gahn upptäckte, att
den förekommer i ben, hvarur den bereddes af Scheele
1775. Fosfor framställes numera nästan uteslutande af
ben, som hvitbrännas, då benaska eller kalciumfosfat
återstår. Genom dess behandling med svafvelsyra
i afpassad mängd fås gips och surt kalciumfosfat,
hvilket senare genom häftig glödgning med kol gifver
fosfor, som i den höga temperaturen åfskiljes i
gasform. Genom att gasen inledes i vatten förtätas
fosforn. Den renas sedermera genom smältning och
pressning genom sämsk under vatten. I rent tillstånd
är fosforn vaxgul, vid vanlig temperatur mjuk,
i köld spröd. Fosfor smälter vid 44° C. och kokar
vid 290°. I luften syrsattes fosforn och utbreder
dervid en egendomlig lukt samt i mörkret ett blåaktigt
sken. Till följd af sin syrsättlighet förvaras fosfor
under vatten. Vid 40° C. tänder sig fosforn i luften
och förbrinner under stark ljusutvecklirig till
fosforsyra, hvilken i luften sprider sig som en tjock,
hvit rök. Fosfor löses icke i vatten; deremot löses
den lätt i kolsvafla och äfven, fastän mindre lätt,
i benzin och terpentinolja. Fosfor är ett mycket
farligt gift. Upphettas fosfor utan lufttillträde
till 160°–250°, förvandlas den till en allotropisk
modifikation, kallad röd fosfor, hvilken har helt
andra egenskaper än vanlig fosfor. Den är mörkröd,
oxideras icke i luften, är ej giftig, löses ej i
kolsvafla och antändes först vid 260°. Vid samma
temperatur förvandlas den röda fosforn till vanlig
fosfor. Såväl den förra som den senare har stor
användning i tändsticksindustrien. I kemiskt
hänseende hör fosforn till de negativa elementen
och metalloiderna. I sina föreningsförhållanden är
den, liksom sina närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
