Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fot, längdmått - Fotangel, befästningsk. - Fotartilleri. Se Artilleri - Fotbad, ett lokalbad, användt på fötterna (och smalbenen) - Fotbjudning. Se Förlossning - Fotblock, sjöv. - Fotbåll, ett engelskt bållspel - Foteviken, en vik af Östersjön - Fotfolk l. infanteri, krigsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadgan d. 31 Jan. 1855. De vanligast förekommande
utländska fotmåtten äro paris-fot, engelsk fot
och rhenländsk l. preussisk fot. En sv. fot är lika
med 0,29690 m., 0,91393 par. f., 0,9741 eng. f. och
0,9460 rehnl. f. En paris-fot (pied de roi) var
lika med 0,32484 m. och indelades i 12 tum (pouces)
à 12 linier (lignes) à 12 punkter (points) eller,
vid geometriska mätningar, i 12 tum à 10 linier à
10 punkter. Den engelska foten (foot), tredjedelen
af en yard, är lika med 0,30479 m. och indelas i
12 tum (inches) à 10 linier (lines) eller 12 linier
à 12 sekunder (seconds) à 12 tertser (thirds). Med
den engelska foten öfverensstämma den ryska och den
nord-amerikanska. Den rhenländska l. preussiska foten,
med hvilken den danska öfverensstämmer, är lika med
0,31385 m. och indelas i 12 tum à 12 linier. Den
norska foten är något mindre än den rhenländska
eller lika med 0,3137 m. – Äfven greker och romare
använde fot såsom längdmått. Den grekiska foten (=
0,3083 m.) delades i 4 paläster (palaistai) l. 16
daktyler; 600 f. utgjorde ett stadion. Den romerska
foten var lika med 0,2957 m. och indelades i 4 palmi
och 16 digiti; 5 fot utgjorde en passus, 120 f. en
actus, 625 f. ett stadium och 5,000 f. en romersk mil
(1,478,7 m.).
Fotangel, befästningsk., fyra sammansmidda
jernspetsar, hvar och en af omkring 6 cm. längd,
sammanställda så, att huru instrumentet än kastas
på marken, det alltid hvilar på trenne spetsar och
vänder den fjerde rätt uppåt. Fotanglar användes
förr såsom stormhinder framför skansar, i pass
o. d., i det de i stor mängd utströddes på marken,
hälst i högt gräs, der de voro svåra att upptäcka och
bortplocka. De voro lätta att anbringa och utgjorde,
synnerligast mot kavalleri, ett kraftigt hinder,
men tyngde mycket på trossen, hvarför de icke ingå
i en nyare skanstygsutrustning. O. A. B.
Fotartilleri. Se Artilleri.
Fotbad, ett lokalbad (se Bad), användt på fötterna
(och smalbenen). Det kan tagas varmt (+ 35 till
38° C.) eller kallt (+ 6, + 10, + 15° C.) med
vanligt vatten eller med tillsats af något hudretande
medel, t. ex. senap, pottaska, lut o. d. Fotbad
användas mest som derivantia, d. v. s. för
att draga blodet nedåt. Stundom nyttjas de varma
för att påskynda och befordra menstruation, men
oftare användas de kalla för att vid hufvudvärk,
kongestion till hufvudet med kalla fötter, draga
blodet från detsamma. De kalla fotbaden tagas helt
hastigt under en half minut till ett par minuter. De
böra efterföljas af stark frottering af fötterna,
hvarefter varm fotbeklädnad anlägges och, om möjligt,
en stark promenad tages. Den, som icke lyckas att
på detta sätt få fötterna varma snart efter badet,
tål ej vid det och bör afhålla sig från detsamma.
F. B.
Fotbjudning. Se Förlossning.
Fotblock, sjöv., nära däck fästa block, genom
hvilka "löpande ändar" ledas ("skäras"), för att
dessa skola kunna halas längs däcket. O. E. G. N.
Fotbåll, Eng. football, ett engelskt bållspel,
hvilket, såsom namnet antyder, karakteriseras deraf
att bållen sättes i rörelse med foten allena.
Spelets historia går i Stor-Britannien tillbaka till
1100-talet, och det anses till och med leda sina
anor från det grekiska spelet episkyros. F. spelas
mellan två partier, och personer af båda könen, såväl
gamla som unga, deltaga deri. Det är framför allt ett
omtyckt vinternöje, som under tiden från Mikelsmässan
(d. 29 Sept.) till Vårfrudag (d. 25 Mars) intager
crickets plats. Det har sin egen lilla sjelfständiga
literatur.
Foteviken (D. Fodvig), en vik af Östersjön, i
Malmöhus län, Stora Hammars socken, historiskt märklig
genom den strid, som der utkämpades, d. 4 Juni 1134,
mellan danske konungen Nils och dennes son, Magnus,
Knut Lavards mördare, å ena sidan, samt den mördades
broder Erik Emune, å den andra. Magnus stupade och
Nils måste ny. Viken är namnkunnig för sin rika
tillgång på svaner.
Fotfolk l. infanteri, krigsv., är af de tre
vapenslagen det, som strider till fots. Fotfolket är
väpnadt med bakladdningsgevär, som är försedt med
bajonett, och det kan strida såväl anfallsvis som
försvarsvis, såväl på afstånd, med eldvapen, som på
nära håll, med bajonetten. Det kan således på egen
hand utkämpa en strid och är det enda sjelfständiga
vapnet; det kan uppträda i all mark, der en menniska
kommer fram; det är lättast att anskaffa, utrusta,
utbilda och underhålla, hvarför det äfven är
det talrikaste och förnämsta vapnet. I de stora
arméerna finnes, jämte det vanliga fotfolket,
en mindre del lättare utrustadt och i skjutning
synnerligen utbildadt fotfolk, såsom jägare, skyttar
o. s. v. Fotfolkets taktiska enhet är bataljonen,
som vanligen fördelas i fyra kompanier och på
krigsfot räknar 800–1000 man. Tre eller fyra
(undantagsvis två) bataljoner förenas till ett
regemente, två (undantagsvis tre) regementen till
en brigad, och två eller (någon gång) tre brigader
till en division (fördelning). I Sverige finnes i
fredstid ingen enhet mellan regementet och divisionen
(militärdistriktet). – Fotfolket var sedan äldsta
tider antingen tungt eller lätt. Det förra bar vapen,
afsedda hufvudsakligen för handgemäng, såsom svärd
och spjut, hade skyddsvapen, såsom hjelm, harnesk och
sköld, samt uppställdes i djupa slaghopar, då deremot
det senare förde kastvapen, såsom båge, kastspjut
och slunga, saknade skyddsvapen, eller hade endast
obetydliga sådana, samt svärmade framför de tunga
slaghoparna och inledde striden. Det tunga fotfolket,
som hade största anseendet, rekryterades af de frie
medborgarena (såsom i Grekland; jfr Falang) eller af
det äldre manskapet (såsom i Rom; jfr Legion), medan
det lätta sammansattes af slafvar eller af de yngste
medborgarena. Under hela forntiden var fotfolket
härens egentliga styrka; men under medeltiden
förlorade det sin betydelse i jämförelse med
rytteriet, hvilket under riddareväsendets dagar helt
och hållet fällde utslaget på stridsfälten. Eldvapnens
införande återskänkte infanteriet öfvervigten, och
dess betydelse har allt sedan nyare tidens början
varit i stigande. Det bestod äfven då af två slag:
tungt, pikenerare, väpnadt med rustning och blanka
vapen samt uppstäldt i stora qvadrater, och lätt,
musketerare, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
