Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franck (Franckenius), Johan - Franck, Johann - Franck, Adolphe - Franck, Maria Kristina, skådespelerska. Se Ruckman, M. K. - Francke, August Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Död i Upsala d. 16 Okt. 1661. F. var en utmärkt
man, men med många egenheter både i sitt lif och
sina åsigter. Han beskrifves af samtida såsom en
man af "gamla verlden, lång, torr och bister". Han
var en beundrare af Paracelsus och var homöopat
(ett och ett halft århundrade före Hahnemann),
hvilket bevisas af hans disputation De nobili illa
qitaestione an contraria contrariis vel similia
similibus curantur (1641). Han var äfven Sveriges
förste praktiske botaniker, och slägtet Franckenia
har blifvit uppkalladt efter honom. Utom det redan
nämnda arbetet skref F. Signatur d. i. gründliche und
wahrhaflige beschreibung der von Gott und von natur
gebildeten und gezeichneten gewächsen o. s. v. (1618),
Speculum botanicum (1638; ny uppl. 1639); Colloquium
philosophicum cum diis montanis: Thet är ett lustigt
och liuflighit samtal emillan the förnembsta och
edelste berg-gudar, och een högförfaren philosopho,
Zamolxides benämnd (1651; jfr "Ur en antecknares
samlingar", 1868–73). F:s föreläsningar i botanologi
utgåfvos första gången 1877 af R. F. Fristedt i
"Nova acta regiae soc. scient. Ups." ("Joh. Franckenii
botanologia nunc primum edita, praefatione historica,
annotationibus criticis, nomenclatura Linnaeana
illustrata").
Franck, Johann, tysk psalmdiktare, f. 1618,
blef 1661 borgmästare i Guben och dog 1677 såsom
"landes-ältester" i Niederlausitz. Hans bästa sånger
finnas i hans verk: Geistliches Sion (1674), der
han visar frändskap med P. Gerhardt, men är mindre
innerlig och folkligt enfaldig än denne. Fullständiga
upplagor af hans Deutsche gedichte utkommo 1674 och
1846. Psalmerna 112, 137, 216 och 268 i den svenska
psalmboken af 1819 (af hvilka de båda senare: "Jesus
är min hägnad" samt "Hela verlden fröjdes Herran"
höra till de mera allmänt kända och begagnade) äro
författade af F.
Franck, Adolphe, fransk filosof, född 1809 af
israelitiska föräldrar, blef 1840 anställd vid
College Charlemagne i Paris. 1854 förordnades han
att föreläsa natur- och folkrätt vid Collége de
France, och 1856 blef han ordinarie professor vid
detta läroverk. Såsom tänkare tillhör F. en afgjordt
teistisk riktning. Han erkänner en personlig Gud
och själens odödlighet, tillerkänner förnuftet
förmågan att bevisa Guds tillvaro, men betonar,
att menniskan endast genom känslan kan komma i en
innerligare gemenskap med honom. Han ställer sig
lika mycket i motsats till mysticismen, hvilken
"uppoffrar förnuftet för känslan, menniskan för
Gud", som till panteismen, hvilken "frånkänner
Gud t. o. m. menniskans fullkomligheter". Bland
F:s skrifter må nämnas: De la certitude (1847);
La philosophie mystique en France à la fin du XVIII:e
siècle (1866); Philosophie et religion (1867–69);
Moralistes et philosophes (1871). Dessutom har F.,
med biträde af flere vetenskapsmän, utgifvit en
"Dictionnaire des sciences philosophiques (1844–52;
2:dra uppl. 1875).
Franck, Maria Kristina, skådespelerska. Se Ruckman,
M. K.
Francke, August Hermann, tysk teolog och pedagog,
föddes i Lübeck d. 22 Mars 1663,
studerade vid universiteten i Erfurt, Kiel och Leipzig
samt grundade, 1686, i sistnämnda stad ett "Collegium
philobiblicum" för öfning i bibelns filologiska
och praktiska tolkning. Det religiösa intrycket var
hos F. tidigt det förherskande; men först året 1687
betecknade han sjelf såsom tiden för sin omvändelse
till en lefvande kristendom. 1690–91 var han diakon
vid Augustinkyrkan i Erfurt. Hans mera uppbyggande
än dogmatiska predikningar derstädes väckte mycken
uppmärksamhet och funno ett stort antal åhörare, äfven
bland katolikerna. Många bland dessa föranleddes
att öfvergå till protestantismen, och slutligen
befallde honom den katolske furstbiskopen af Mainz,
under hvilken Erfurt då lydde, att inom 48 timmar
lemna staden. 1692 blef F. professor i österländska
språk vid universitetet i Halle och derjämte pastor i
Glaucha (nu en förstad till Halle), men utbytte 1698
nämnda professur mot en teologisk vid samma
universitet. Genom sin verksamhet såsom prest och
akademisk lärare utöfvade han ett stort inflytande
och blef jämte Spener, hvars bekantskap han gjort
1689, en af den s. k. pietismens grundläggare. 1695
inrättade han en fattigskola och ett par andra skolor
samt 1697 en latinskola. Med fattigskolan förenade
han en anstalt för fader- och moderlösa barn, och
då utrymme snart saknades för det stora antal, som
anmäldes till inträde i densamma, lade han d. 24 Juli
1698 grundstenen till barnhuset i Halle, förlitande
sig på, att medlen till byggnadens fullbordande skulle
inflyta genom frivilliga bidrag. Han missräknade
sig icke, och 1701 var byggnaden färdig. Vid F:s död
funnos i barnhuset 100 gossar och 34 flickor, och vid
samtliga anstalterna öfver 2,200 barn, med 167 lärare
och 8 lärarinnor. Utom dessa anstalter inrättade
F. ett missionsinstitut och den s. k. cansteinska
bibelanstalten. Genom inkomsterna af en bokhandel och
ett apotek samt genom frivilliga gåfvor sattes han i
stånd att underhålla sina stiftelser utan offentligt
understöd. Medelst en god organisation och stödet
af goda medhjelpare kunde han, vid sidan af sin
omfattande presterliga och akademiska verksamhet,
öfvervaka och leda dessa anstalter ända till sin död,
d. 8 Juni 1727. – F:s förtjenster såsom pedagog voro:
den vigt han fäste vid barnens moraliska bildning,
hans välvilja för alla de barn, som stodo under
hans vård, hans grundsats att hvarje barn borde
behandlas efter sin individualitet, den vigt han
fäste vid de s. k. realämnena och hans omsorg om
lärarebildningen. Bristen i hans pedagogiska system
var en ensidigt religiös riktning, hvarigenom barnen
uppfostrades mera till kristna i pietistisk mening,
än till menniskor. Denna ensidighet framträdde
ännu starkare efter F:s död, då ledningen af
hans stiftelser för en tid utöfvades af hans son,
Gotthilf August (f. 1696, d. 1769), som icke egde
faderns begåfning, men den har sedermera småningom
afnötts. Bönestunderna vid skolorna hafva förkortats,
och den klosterartade tukten har försvunnit. Varm
menniskokärlek och outtröttligt nit för sina
medmenniskors upplysning och förbättring hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
