Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medel. Det uppror, som till följd deraf uppstod
(la ligue du bien public), kufvade han lika mycket
genom list och lönmord som genom öppen strid. Mot
sin farligaste fiende, Karl den djerfve af Burgund,
retade han schweizarna. De stora feodalherrarnas
makt krossades, och han indrog icke mindre än 11 län
till kronan. Tack vare denna politik,kunde han lemna
sin son, Karl VIII (1483–98), ett mycket förstoradt
rike och en i det närmaste enväldig konungamakt. Han
gaf honom äfven ett annat arf: anspråk på Neapels
krona. Dessa förmådde den ärelystne Karl att åter
föra F. in på eröfringens bana. Neapel intogs lätt,
1494, men förlorades lika hastigt, 1495. Med Karl
utslocknade hufvudgrenen af huset Valois. En bilinie
af detsamma, huset Valois-Orléans, besteg tronen med
Ludvig XII (1498–1515), som härstammade från Karl V:s
yngre son, hertig Ludvig af Orléans. Han skilde sig
från sin första gemål, Johanna, Karl VIII:s syster,
för att genom giftermål med Karl VIII:s enka, Anna
af Bretagne, bevara detta stora län åt kronan. Äfven
han hyste planer på Italien och lade till de gamla
anspråken på Neapel äfven nya, på Milano. Redan
1499 eröfrade han sistnämnda land, hvarpå han,
i förbund med Ferdinand den katolske af Aragonien,
intog Neapel (1501). Derifrån förjagades han dock
(1503) af sin bundsförvandt. Några år senare förenade
han sig med påfven Julius II, kejsar Maximilian
och Ferdinand ("Ligan i Cambrai") mot Venezia
(1508). Men venezianerna förstodo att vända förbundet
emot Frankrike ("Heliga ligan", 1511). Visserligen
upplöstes denna liga genom påfvens död, men Ludvig
gick miste om Italien. Genom den lifliga beröringen
med detta land spred sig äfven till Frankrike den
nyss uppväckta ifvern för konst och vetenskap, hvilken
redan uti Italien hade burit så rika frukter. Ludvigs
kusins son, af huset Valois-Anyoulême, Frans I
(1515–47) återupptog sin företrädares krigiska planer
och lyckades äfven genom slaget vid Marignano (1515)
bemäktiga sig Milano. Jämte Spaniens konung, Karl I
(V), täflade han derefter om tyska kejsarekronan. Karl
vann henne (1519), och med henne följde länshögheten
öfver Italien, af hvilket Frans innehade en del. En
sammanstötning kunde ej undvikas, i synnerhet som
de båda furstarna voro unga och ärelystna samt
gjorde anspråk på delar af hvarandras land. Af
dessa orsaker uppväxte F:s långa strid med den
habsburgska dynastien, en strid, som äfven afsåg att
förebygga de faror för den europeiska jämnvigten,
hvilka det habsburgska husets ofantliga besittningar
inneburo. Utgången af Frans’ fyra krig med Karl V
(1521–26, 1527–29, 1536–38 och 1542–44) visade också,
att F. var starkt nog att bjuda sin store motståndare
spetsen, ty i den slutliga freden, i Crépy (1544),
afsade sig båda herskarna de anspråk, hvilka anförts
såsom krigsorsak. Dessa krig ega dessutom den stora
betydelsen att de först förenat Europas skilda stater
i större förbund och till och med indragit Turkiet i
närmare förbindelse med vestra Europa. Äfven Sverige
slöt nu sitt första fördrag med Frankrike (i Regny,
d. 1 Juli 1542). Frans I:s son, Henrik II (1547–59),
förenade
sig med Tysklands protestanter emot kejsaren
och lyckades på detta sätt vinna Metz, Toul och
Verdun, genom freden i Vaucelles (1556). Då Karls
efterträdare i Spanien, Filip II, med Englands hjelp
fortsatte kriget, kom Frankrike äfven i besittning
af Calais (1558). – Henrik var förmäld med den
samvetslösa Katarina af Medici. Deras äldste son,
Frans II (1559–60), var under sin korta regering
en lekbåll för sin gemål, Maria Stuart, och hennes
morbröder, hertigarna af Guise. Under denna regering
började religionsfrågan blifva hotande för F:s inre
lugn. Protestanterna, eller, som de i F. kallades,
hugenotterna, voro ett stort antal och räknade
i sina led flere af F:s mest framstående män,
såsom konungen af Navarra, Anton af Bourbon, och
hans käcke broder, prins Ludvig af Condé, amiral
Coligny m. fl. Fåfängt hade Henrik II, genom ediktet
i Ecouen (1559), stadgat dödsstraff för dem, som
bekände sig till protestantismen; hugenotterna blefvo
allt talrikare och understöddes af det stora parti,
som var missnöjdt med Guisernas inflytande. Ett
religionskrig var redan nära att utbryta, då Frans’
död ändrade ställningen. Hans broder, Karl IX
(1560–74), kom nämligen under sin moders ledning,
och hon ville ej göra Guiserna ännu mäktigare
genom att krossa deras motparti. Då emellertid
det toleransedikt, som hon lät kansleren l’Hôpital
(1562) utfärda, ej respekterades af hertig Frans
af Guise, brast kriget ut s. å. ("Hugenottkrigen",
1562–98). Hugenotterna hade i början öfverhand och
intogo flere fasta platser, bland dem La Rochelle. Då
beslöt sig Katarina för att rödja deras hufvudman
ur vägen. Natten mellan d. 23 och d. 24 Aug. 1572
("Bartolomei-natten") började blodbadet i Paris och
fortsattes sedan i provinserna. 30,000 menniskor skola
hafva omkommit. Den enda följden blef att striden
upplågade, med ännu större häftighet. Hugenotternas
anförare var nu den unge Henrik af Bourbon, konung
af Navarra. När Karls broder, Henrik III (1574–89),
ej förmådde bevara katolicismens öfvermakt, bildades
ett fanatiskt parti, ligan (1576), som med alla
medel skulle bekämpa kättarna. Inbördeskriget var
icke blott religiöst, det blef äfven politiskt. Ty
då Henrik III:s yngste broder 1584 afled, skulle
efter den barnlöse konungens död kronan öfvergå till
Henrik af Navarra. (Se Bourbon.) Ligan uppbjöd hela
sin styrka för att förhindra detta och erhöll till
och med spansk hjelp. Hon blef slutligen så hotande
för den svage konungen, att han tvangs att helt och
hållet kasta sig i hugenotternas armar. I spetsen
för deras arméer ryckte han sedan mot Paris, då han
mördades af dominikanmunken Jacques Clément (1589).
Huset Bourbon (1589–1792). Den nye konungen Henrik
IV (1589–1610) hade emot sig hela det katolska,
af Spanien understödda, Frankrike. Då hans segrar
ej kunde qväfva motståndet, öfvergick han 1593 till
den katolska religionen, viss om att "en mässa skulle
gagna honom mer än 20 slagtningar". Då öppnade Paris
sina portar (1594), och den ena provinsen efter den
andra föll i hans händer. För att för framtiden skydda
sina förra trosförvandter gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
