Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen Karl II, att testamentera alla sina land till
Ludvigs sonson, Filip af Anjou, hvilken efter Karls
död (1700) också tog dem i besittning. En fransk prins
på Spaniens tron gaf F. en fruktansvärd politisk
öfvervigt. Till jämnvigtens bevarande uppträdde
Holland och England, och med dem förenade sig äfven
kejsaren, som ville förvärfva den stora monarkien
åt sin yngre son, ärkehertig Karl. I kriget med
dessa makter, spanska successionskriget (1701–13),
i hvilket efter hand äfven Preussen, Portugal och
Savojen uppträdde såsom F:s fiender, led Ludvig
fruktansvärda nederlag, såsom vid Höchstedt (1704),
Ramillies och Turin (1706), Oudenarde (1708) och
Malplaquet (1709), samt tvangs att söka fred, till
en början på förödmjukande vilkor. Men en plötslig
förändring i den politiska situationen hade till
följd att Ludvig fick en billigare fred, i Utrecht
(1713), än han väntat. F. afträdde till England
New-Foundland, Akadien och Hudsonsbaylanden samt
till Portugal ett litet område i Syd-Amerika. För F:s
inre utveckling var Ludvigs tidehvarf (Siécle de Louis
XIV) af största vigt. Regeringen blef fullständigt
absolutistisk. Riksständerna sammankallades aldrig,
provinsständerna blefvo antingen afskaffade eller
nedsjönko till blotta verkställare af konungens
beslut, och hvad som återstod af den gamla municipala
friheten utrotades. Den garanti för friheten,
som låg i parlamentets rätt att "inregistrera"
konungens beslut för att de skulle erhålla gällande
kraft, var väl ej stor, då parlamentet saknade rätt
att vägra sin sanktion, om konungen personligen
fordrade den (lit de justice), men äfven denna
garanti försvann (1667). Vetenskap och konst nådde
en hög grad af blomstring; fransk smak och franskt
språk blefvo verldsherskande. – Ludvigs krig och
kostsamma hofhållning åsamkade staten en skuld af
2 milliarder 400 mill. livres, medan inkomsterna
stego till endast 800,000 livres; handeln var genom
sista kriget alldeles förstörd. Ludvig efterträddes
af sin sonsons son, Ludvig XV (1715–74). Som
denne då ännu var ett barn, blef Ludvig XIV:s
brorson, hertig Filip af Orleans ("Regenten") hans
förmyndare. Dennes öfver all beskrifning sedeslösa
hof bidrog kraftigt att förstöra folkets moral. För
att förbättra den finansiella ställningen inlät han
sig i underhandlingar med en skotte, Joh. Law,
hvilken 1716 inrättade en bank med oinskränkt
sedelutgifningsrätt. Banken gjorde i början goda
affärer, och mycket folk skyndade att insätta sina
kapital i densamma. Emellertid var banken icke i
stånd att inlösa den stora sedelmassa, som den
utsändt, utan måste inställa sina betalningar
(1720). Tusentals menniskor ruinerades, och en
statsbankrutt inträffade. – Hertigen afled 1723;
s. å. dog äfven hans förnämste rådgifvare, kardinal
Dubois. Derefter öfvertogs styrelsen af hertigen af
Bourbon-Condé, hvilken emellertid snart efterträddes
af kardinal Fleury, som ledde F:s politik i sjutton år
(1726–43). Genom sparsamhet och ordning och framför
allt genom fredens bevarande sökte han läka F:s
sår, och han lyckades äfven till en del. Trots sin
fredskärlek kunde han dock ej hindra, att landet
under
hans styrelse invecklades i tvänne krig: polska
successionskriget (1733–38), i hvilket F. deltog
mera för att bekämpa kejsaren än för att hjelpa
sin kandidat, Ludvigs svärfader, Stanislaus
Leczinski, till polska tronen, och genom hvilket
det förvärfvade utsigten att erhålla Lothringen
och Bar, samt det österrikiska successionskriget
(1740–48). I det senare hade F. till motståndare
äfven England, som förstörde dess flotta och fråntog
det dess kolonier. Genom sina segrar till lands
återfick det likväl de sistnämnda i freden i Aachen
(1748). Gränstvister i Amerika framkallade snart
ett nytt krig mellan F. och England (1755). Då
Englands konung, Georg II, för att skydda sitt
tyska arfland Hannover, förenade sig med Preussen,
tvangs F. att, med uppgifvande af sin urgamla politik,
ingå förbund med Preussens fiende, Österrike. Genom
dessa allianser kom kolonialkriget mellan F. och
England att sammansmälta med det sjuåriga kriget
(1756–63). Franska arméerna, hvilka anfördes af
de oduglingar, som konungens meträss, markisinnan
Pompadour, tillsatt, blefvo ett lätt byte för
preussarna. Samtidigt led F. stora förluster utom
Europas gränser och på hafven. Redan 1761 voro
fransmännen fördrifna ur Ost-Indien; Canada
och de flesta af deras Vestindiska öar gingo
förlorade. Fåfängt sökte F:s utrikesminister,
Choiseul, att genom det s. k. bourbonska
familjefördraget (1761) förena den del af Europa,
som styrdes af bourboner (Frankrike, Spanien, Parma
och Neapel), och derigenom mildra fredsvilkoren,
ty i freden i Paris (1763) måste F. afstå från alla
anspråk på Nya Skotland samt afträda Canada, Cap
Breton, landet öster om Mississippi, några Vestindiska
öar samt Senegal i Afrika. I Europa vann F. deremot
kort efteråt nya områden, näml. Lothringen (1766)
och Corsica (1768). F:s politik leddes vid denna
tid af Choiseul, hvilken 1764 utdref jesuiterna
ur landet, men 1770 sjelf störtades af sina många
fiender. Efter hans aflägsnande försvann den sista
skymten af F:s anseende i Europa. Och dock voro alla
de yttre nederlagen, alla misstagen i den utländska
politiken jämförelsevis obetydliga mot oredan inom
landet.
F:s inre tillstånd under tiden närmast före
revolutionen. Konungen var fullständigt enväldig:
han ensam stiftade lagarna och öfvervakade deras
verkställande. Intet hinder fanns för honom annat
än häfden om parlamentets inregistreringsrätt, men
äfven den var gjord illusorisk, och slutligen hade
(1771) parlamenten upphäfts. Folket hade sedan 1614
saknat representationsrätt och kunde icke åberopa
någon konstitution, ty en sådan fanns ej. Från adeln
och det högre presterskapet (de högste prelaterna
tillsattes af konungen) var intet motstånd att
vänta mot konungamakten, ty de hade ej mycket att
beklaga sig öfver. Presteståndet räknade mer än
100,000 medlemmar, egde en tredjedel af F:s jord, för
hvilken det erlade en högst obetydlig skatt i form af
"frivilliga gåfvor" (dons gratuits), och mottog årligen
120 à 130 mill. livres i tionden. Men denna stora
rikedom var mycket ojämnt fördelad. 12,000 högre
prelater delade sins emellan nära en tredjedel af
kyrkans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
