Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammare och ensamme ega lagstiftande makten, under
det att konungen blott fick ett suspensivt veto. De
kungliga domänerna och kyrkans gods indrogos; men då
de ej genast kunde försäljas, utfärdades anvisningar
på dem, s. k. assignat, hvilka skulle gälla såsom
penningar. F. indelades i departement (Dec. 1789),
rösträtten utvidgades, jury infördes, folket fick rätt
att välja prester, och kyrkan erhöll en ny författning
(Juli 1790). De två sistnämnda besluten gjorde
presterna till revolutionens fiender. En stor del af
dem vägrade att aflägga ed på den nya författningen,
hvilket mot dem uppväckte allmän förbittring. Äfven
konungen ogillade de många reformerna och sökte
derför (Juni 1791) att, liksom hans bröder och många
adelsmän (emigranterna, les émigrés) gjort, fly ur
landet. Han blef dock ertappad, återförd till Paris
och, tills den nya författningen blifvit till fullo
utarbetad, suspenderad från sin myndighet. Den 13
Sept. 1791 godkände konungen författningen, och då
nu församlingen fyllt sitt värf, åtskildes hon.
I den Lagstiftande församlingen (Assemblée
législative; d. 1 Okt. 1791–d. 21 Sept. 1792)
saknades den konservativa höger, som funnits i den
Konstituerande församlingen. Dess plats hade intagits
af de konstitutionelle, under det att hela venstern
bestod af de republikanskt sinnade jakobinerna,
hvilka delade sig i två fraktioner, de mera sansade,
girondisterna (les Girondins), och de ultraradikale
jakobinerna. – Förhållandet till konungen blef
mycket spändt. Konungen misstänktes för att, jämte
de flyktade adelsmännen, söka egga grannstaterna
till krig mot F. Då Österrike och Preussen öppet
fordrade den gamla ordningens återställande, tvang
den af girondister sammansatta ministeren konungen
att utfärda krigsförklaring mot dessa makter (d. 20
April 1792). De edvägrande presterna förvisades,
och ett läger upprättades i Paris’ närhet. Mot båda
dessa beslut inlade konungen sitt veto. Samtidigt
anryckte preussarna. Då deras befälhafvare, Ferdinand
af Braunschweig, utgaf ett högeligen oklokt manifest
(d. 25 Juli 1792), utbröt i Paris ett häftigt uppror,
riktadt mot konungen. Makten fråntogs honom, han
insattes jämte sin familj i Tempeltornet (d. 10
Aug. 1792), och kommunalrådet i Paris (la commune de
Paris) ryckte till sig makten. Robespierre, Danton
och Marat voro de inflytelserikaste personerna. På
krigsrörelserna inverkade naturligtvis denna
omstörtning. Lafayette, som förde befälet, såg sig
nödsakad att (Aug. 1792) fly öfver till fienden, och
Dumouriez blef hans efterträdare. Men denne kunde ej
hindra Ferdinand att öfverskrida gränsen. Oron bland
de ledande männen i Paris blef stor. En mängd för
konungskhet "misstänkta" häktades och mördades under
de fasansfulla Septemberdagarna, "Septembermorden"
(Massacres de Septembre), 1792. Den hotande faran
aflägsnades emellertid, ty Dumouriez tvang vid Valmy
(d. 20 Sept. 1792) fienden att vända om.
Nationalkonventet (Convention nationale; d. 21
Sept. 1792–d. 26 Okt. 1795). Valen till denna
församling hade försiggått under
Septemberdagarnas upphetsning; intet under alltså
om Nationalkonventet kom att öfverträffa sina
föregångare i hänsynslöshet. Den yttersta venstern
eller Berget (la Montagne), som bestod af de rena
jakobinerna, blef snart det herskande partiet,
ty det stödde sig på Paris’ pöbel. Girondisterna
uppträdde såsom Berg-partiets motståndare; men
emedan de vunno hvarken de konstitutionelles eller
de värsta demokraternas understöd, kunde de ej
länge fortsätta striden med framgång. Mellan dessa
partier stod centern, som vanligen kallades Slätten
(la Plaine) eller Träsket (le Marais). Den hade ej
några skarpt utpräglade åsigter, utan understödde än
det ena, än det andra partiet. – Redan vid Konventets
första sammankomst (d. 21 Sept. 1792) afskaffades
konungadömet, och republiken utropades. Konungen
anklagades inför konventet för stämplingar med
fienderna, dömdes till döden och afrättades
(d. 21 Jan. 1793). Derefter utbröt ett häftigt och
långvarigt uppror i Vendée emot den nya republiken,
och England m. fl. stater började intaga en så
hotande ställning, att Konventet förklarade dem krig
(1793). Dermed började de s. k. koalitionskrigen,
hvilka, stödda på Englands makt och rikedom, i
öfver tjugo år skulle sönderslita Europa. Utom
emot Österrike, Preussen och England fick F. i det
första koalitionskriget (1793–97) kämpa mot Holland,
Spanien, Portugal, Neapel och Rom. Framgången följde
en tid republikens vapen, och Dumouriez eröfrade
redan i slutet af 1792 Belgien. Men då hans anfall
mot Holland misslyckades och han blef slagen vid
Neerwinden (Mars 1793), sökte han förmå armén till
en kontrarevolution mot jakobinväldet. Hans försök
misslyckades, och han flydde öfver till fienden. Vid
underrättelsen derom tillsatte Konventet (d. 6 April
1793), på Dantons förslag, det sorgligt ryktbara
Välfärdsutskottet (Comité de salut public), som
med oinskränkt makt öfvertog ledningen af den yttre
politiken. Jakobinerna beskyllde girondisterna för
att hafva stämplat med Dumouriez och tvungo, med
tillhjelp af nationalgardet, Konventet att (d. 2 Juni)
utvotera 32 af sina medlemmar, bland dem de förnämste
girondisterna. Den yttersta venstern blef enväldig. I
Välfärdsutskottet insattes endast Bergets koryféer,
med Robespierre i spetsen, och ett skräckvälde (la
Terreur, 31 Maj 1793–27 Juli 1794) började, hvartill
historien knappt kan uppvisa ett motstycke. Bland dem,
som afrättades, var äfven Ludvig XVI:s gemål, Marie
Antoinette (d. 16 Okt. 1793). Mot de inre och yttre
fienderna uppsattes stora härar, som underhöllos
genom utskrifning af lifsmedel. De utländska
fienderna tvungos att återtaga, och rojalisterna
kufvades med våld. En fanatisk omstörtning af
samfundsförhållandena företogs: en ny tidräkning
infördes (börjande med d. 22 Sept. 1792, republikens
första dag), kristendomen afskaffades, och i dess
ställe infördes Förnuftets dyrkan. – Robespierre var
i sjelfva verket F:s herre, men egde både inom och
utom Välfärdsutskottet en mängd fiender, som arbetade
på hans fall. Då han med våld sökte krossa dessa,
lyckades de förmå Konventet att ställa honom utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
