Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans I Januarius Josef - Frans II Maria Leopold - Frans (François), franska konungar - Frans I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagna konstitutionen, som var bildad efter den
engelska. Sedan konungen återtagit regeringen,
upphäfde han emellertid författningen (1813). Efter
restaurationen (1815) skickades F. 1816 såsom guvernör
till Sicilien och utnämndes, efter utbrottet af
revolutionen i Neapel 1820, till sin faders "alter
ego". Han sammankallade ett parlament, som efter
mönstret af 1812 års spanska konstitution skulle
utarbeta en efter neapolitanska förhållanden lämpad
författning, hvarefter han och konungen besvuro denna
nya författning. Sedan den fria författningen genom
Österrikes väpnade mellankomst upphäfts (1821),
lefde F. i stor tillbakadragenhet, till dess
han efter sin faders död, d. 4 Jan. 1825, besteg
tronen. Såsom konung blef han sina forna liberala
sympatier otrogen och slöt sig helt och hållet till
Österrikes reaktionära politik. Despotism och ett
långt drifvet favoritsystem voro kännetecknande för
hans styrelse. Från 1828 försökte han visserligen
inleda en mera liberal politik; men det stannade vid
förberedelser. F. dog d. 8 Nov. 1830. – Han var två
gånger gift: 1) med Klementina (1790), kejsar Leopold
II:s dotter (moder till hertiginnan af Berry), 2) med
Maria Isabella (1802), dotter af Karl IV af Spanien
(moder till konung Ferdinand II och drottning Kristina
af Spanien).
2. Frans II Maria Leopold, den föregåendes sonson
och son till Ferdinand II och Maria Kristina af
Sardinien, föddes d. 16 Jan. 1836 och uppfostrades af
jesuiterna. Den 22 Maj 1859 öfvertog han regeringen
efter sin fader, fullkomligt oförberedd för en regents
kall. Hofkamarillan med enkedrottningen i spetsen
fortfor att styra. Ett fruktansvärdt skräckvälde
herskade. (Inom några månader häktades omkr. 5,000
personer.) Förgäfves uppmanades F. af de främmande
makternas sändebud att ändra regeringssystem. Efter
de stora tilldragelserna i öfre och mellersta
Italien – störtandet af det österrikiska väldet i
Lombardiet, revolutionen i Toscana, Modena, Parma
och legationerna – växte i Neapel och Sicilien
jäsningen bland folket på ena sidan, förtrycket
på den andra. I April 1860 utbröto oroligheter på
Sicilien. I Maj s. å. landsteg Garibaldi derstädes
och eröfrade hela ön samt flyttade sedan striden till
det neapolitanska fastlandet. Förgäfves afskedade
konungen sina hatade ministrar, återställde 1848 års
författning och utfärdade en allmän amnesti. Folket
trodde icke på hans löften. Flottan affoll, hären
upplöste sig. Den 7 Sept. 1860 höll Garibaldi sitt
intåg i hufvudstaden. Föregående dag hade F. lemnat
den. I tre månader försvarade sig F. bakom Gaëtas
starka murar, understödd af sin modiga gemål,
Maria Sofia Amalia af Bajern, med hvilken han var
förmäld sedan 1859. Efter fästningens kapitulation
(1861) begaf sig exkonungaparet till Rom och några
år senare till Bajern. F:s protester mot hans rikes
införlifvande med det nya konungariket Italien
voro vanmäktiga. Det guerillakrig han i Neapels
berglandskap en tid bortåt lät föra mot italienska
regeringen lände honom hvarken till nytta eller ära.
Frans (François), franska konungar.
1. Frans I, son till Karl af Orléans, grefve af
Angoulème, och Lovisa af Savojen, föddes d. 12
Sept. 1494 och efterträdde d. 1 Jan. 1515 sin faders
kusin och sin svärfader, Ludvig XII, på franska
tronen. Under sina första regeringsår leddes han
af sin moder och hennes gunstlingar, konnetabeln af
Bourbon och kansleren Duprat. Han förnyade gent emot
huset Sforza sin företrädares anspråk på hertigdömet
Milano, ryckte med en armé in i Italien, besegrade
Sforzas bundsförvandter, schweizarna, vid Marignano
(1515) och eröfrade hela hertigdömet Milano samt
Genua. Den 13 Aug. 1516 slöt han i Noyon ett förbund
med Spaniens och Nederländernas herskare, konung Karl
I. Men det vänskapliga förhållandet mellan de båda
monarkerna blef ej långvarigt. Efter kejsar Maximilian
I:s död (1519) sökte F. vinna den tyska kejsarekronan,
men de tyske furstarna stannade i sitt val på konung
Karl (såsom kejsare Karl V). Det spända förhållande,
som derigenom uppstod mellan F. och hans lyckligare
medtäflare, samt de båda herskarnas stridiga intressen
i Italien medförde förvecklingar, hvilka ledde till
fyra stora krig mellan F. och Karl. I det första
(1521–26) var F. särdeles olycklig. Ställningen
försämrades i hög grad derigenom att F:s utmärkte
fältherre, konnetabeln af Bourbon (se Bourbon,
Charles de), gick öfver till fienden. Vid Pavia
blef F. i grund slagen (1525) och råkade i
krigsfångenskåp. Det var efter den mördande striden vid
Pavia, som F. skref till sin moder "Tout est perdu,
hors l’honneur" (Allt är förloradt utom äran). Genom
fördraget i Madrid (1526) återfick han friheten,
under edlig förpligtelse att afträda till Karl
hertigdömet Burgund samt afstå från anspråken på
Neapel, Milano och Genua. Under åberopande af de
franska ständernas motstånd vägrade F., efter erhållen
frihet, att uppfylla dessa vilkor och lät påfven
Klemens VII lösa sig från sin ed. Detta ledde till
det andra kriget (1527–29). Ehuru han i detta genom
sin fältherre Lautrec eröfrade större delen af Neapel
(1528), togo sakerna en olycklig vändning, då F. genom
sitt hänsynslösa handlingssätt retade den genuesiske
sjöhjelten Andrea Doria att öfvergå i kejsarens
tjenst. Visserligen fick F. genom freden i Cambrai
(1529) igenlösa Burgund, men det franska väldet i
Italien kunde han icke återställa i detta, eller de
båda följande krigen (1536–38 och 1542–44). Freden
i Crépy (1544) afslöts på samma vilkor som den
i Cambrai. Men om F., trots de största offer af
menniskolif och penningar, ej kunde genomföra sin
italienska politik, lyckades han dock häfda Frankrikes
oberoende och upprätthålla den politiska jämnvigten,
som habsburgska husets allför stora makt hotade
att störa. För Frankrikes inre utveckling var F:s
regering icke betydelselös: enväldet utbildades, den
nyare tidens krigföringssätt utträngde helt och hållet
riddaretidens. Konungen främjade i hög grad vetenskap
och konst, hvilket förskaffade honom namnet Père des
lettres (Vetenska-pens fader); han stiftade Collége
de France (se Collége), prydde Fontainebleau med
konstverk och byggde slottet Louvre i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
