Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska språket - Fransk heraldik - Fransk lilja l. Heraldisk lilja, herald. - Fransk sköld, herald. - Franskt bränvin. Se Konjak - Franskt guld. Se Bladguld - Franskt vin. Se Vin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vidare bör man ihågkomma, att "langue d’oïl"
aldrig hade den vidsträckta användning, som den
moderna franskan fick, ty det nyttjades aldrig som
vetenskapens, kyrkans eller politikens språk, på
hvilket i Frankrike, liksom annorstädes, latinet
under hela medeltiden hade privilegium. – Till
"langue d’oïls" historia hör äfven, att det följde
med norrmannerna på deras eröfringståg till England
och der höll sig uppe som finare umgänges- och
literaturspråk till inemot slutet af 1300-talet. På
denna s. k. angelnormanniska dialekt skrefs en rik
literatur, som för literaturhistorikern är af stort
intresse.
Modern franska. – Att uppgifva en bestämd tidpunkt,
då "langue d’oïl" öfvergick till modern franska kan
endast blifva godtyckligt, ty språkens lif följa ej
våra mått, utan deras metamorfoser hafva så långsamt
förlopp, att de ej med årtal kunna bestämmas. Verklig
modern franska kan knappast räknas längre tillbaka än
till renaissancens och reformationens tid, då de nya
idéerna i den literära produktionen ingöto nytt lif. Å
andra sidan hade emellertid "langue d’oïl" långt förut
förlorat sina mest karakteristiska kännetecken. Ett
vigtigt datum i franska språkets historia är 1539,
då det genom kungabref förklarades för landets
officiella språk. Deraf framgår, att det då var nog
rikt utveckladt att göra latinet öfverflödigt. – För
de vida fält, som renaissancens mäktiga kulturrörelse
öppnade åt den literära franskan, räckte ej dess
gamla tillgångar, hvarför den tidens författare ofta
sökte fylla bristen genom att utan kritiskt val ösa
ur den latinska literaturen. Derigenom bemängdes
språket med en stor mängd latinismer, af hvilka
dock de öfverflödiga rensades bort af en följande
mera kritiskt sofrande generation. Sedermera har dess
vidare utveckling gått sin jämna gång; paris-franskan,
sådan den talas af de bildade klasserna, har alltid
erkänts för högspråket, och landsmålen hafva allt
hastigare sjunkit ned till simpla "patois". Utanför
landets egna gränser har det spelat en glänsande rol;
den högre societeten använde det länge som universelt
umgängesspråk, hvarigenom det på de öfriga språkens
ordförråd fick stort inflytande, och diplomatien har
dermed ersatt latinet, hvartill början gjordes mot
slutet af Ludvig XIV:s regering. – Under vexlande
kulturperioder har dess ordförråd ökats från skilda
håll, t. ex. från Italien och Spanien samt i vår
tid ej obetydligt från England; dertill kommer
att grekiskan och latinet fortfarande förse dess
terminologi med de nya uttryck, som vetenskapens
och industriens framsteg göra behöfliga. På det
rent literära språket har en reglerande inflytelse
utöfvats af den år 1635 stiftade Franska akademien,
hvars ordbok i successiva, öfversedda upplagor
(1694, 1718, 1740, 1762, 1798, 1835 och 1877) ansetts
innehålla alla de ord och konstruktioner, med hvilka
en vitter författare behöfver röra sig. Derigenom
har språket visserligen skyddats mot sjelfsvåldigt
nyhetsmakeri; men detta reglerande har äfven haft ett
menligt inflytande så till vida, att literaturspråket
hållits för knappt och derigenom gått i mistning af
den friska, fulla fägring, som det med större frihet
kunnat vinna.
Genom den romantiska literära rörelsen framkallades
en delvis ganska våldsam reaktion mot ett sådant
strängt system. Men erkännas måste, att den redan
hotar med öfverdrift, ty flere yngre författare
söka att åt sin stil vinna en originel anstrykning
genom att tillåta sig djerfva konstruktioner och
i sitt ordförråd inblanda termer och talesätt,
hemtade från gatan. Inom vissa gränser bör detta
förfarande gillas, ty det finnes knappast någon
annan utväg till literaturspråkets förnyelse,
men det innebär dock den faran att den literära
stilen lätt kan förfalla i en vulgär och
sjelfsväldig yppighet, hvilken sedan framkallar
en ännu starkare reaktion i motsatt riktning.
P. A. G.
Fransk heraldik karakteriseras af mycken kärlek till
prakt, hvarför glänsande färger, synnerligen guld
och blått, samt foderverk (se d. o.) användas. Det
öfvervägande antalet vapen utgöres af heraldiska
sköldemärken (se d. o.), i synnerhet stålhattar
(se Foderverk), fält, beströdda med figurer och
mångfärgade hjelmtäcken. De öppna tornérhjelmarna
hafya olika antal byglar (bestämdt efter de olika
slägternas rang) samt vapentält, sköldhållare m. m. I
senare tider, i synnerhet under Napoleon I:s tid,
urartade heraldiken i Frankrike, i det man helt
och hållet tog bort hjelmen och satte i stället
den teatraliska baretten eller toquen; skölden
öfverlastades med figurer, som voro omåttligt
komplicerade. Emedan Frankrike är det land, der
heraldiken först behandlades vetenskapligt, och
der hennes regler fastställdes, är den franska
heraldikens terminologi den mest utbildade.
B. S.
Fransk lilja l. Heraldisk lilja, Fr. Fleur de
lis, herald., är en figur, som utgöres af en
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
