Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik (Friedrich) I Barbarossa (romersk kejsare och tysk konung) - 2. Fredrik (Friedrich) II Hohenstaufern (romersk kejsare och tysk konung) - 3. Fredrik (Friedrich) III den sköne (tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med de lombardiska städerna ingicks slutlig fred i
Konstanz (1183), då de visserligen erhöllo en ganska
sjelfständig ställning, men måste erkänna kejsarens
öfverhöghet, och F:s auktoritet i Italien var vid
slutet af hans regering större än någonsin. I sin
lefnads höst beslöt F. åter gripa till svärdet,
denna gång till den kristna lärans utbredande. I Maj
1189 bröt han upp till Heliga landets eröfring. Med
mer än 100,000 man genomtågade han, under otaliga
svårigheter, det grekiska riket och Mindre
Asien. Anländ till Selevcia ville han vederqvicka
sig med ett bad i floden Seleph, men fann döden
i dess böljor (d. 10 Juni 1190). "Man kan tveka,
om man bör räkna honom till de s. k. store männen",
säger W. v. Giesebrecht, "men ett drag af storhet går
tydligt genom hela hans styrelse och karakteriserar
äfven hans person. Bland tyska folkets hjeltar skall
kejsar Rödskägg alltid behålla sin plats." – Fredrik
hade 1156 förmält sig med Beatrix, arftagerska
till Burgund. J. Fr. N.
2. F. II Hohenstaufern, den förres sonson,
son till kejsar Henrik VI och Konstantia af
Sicilien, föddes i Jesi i Mark Ancona d. 26 Dec.
1194 och var vid sin faders död endast tre år.
Det hohenstaufiska husets många fiender, med
påfven i spetsen, ansågo stunden vara kommen att
bryta dess makt. I Tyskland valdes tvänne konungar,
hohenstaufern Filip af Schwaben, Fredriks farbroder,
och welfen Otto IV. F:s moder, som skötte regeringen
på Sicilien, hvilket land hon medfört såsom hemgift,
måste nöja sig för sin sons räkning med detta land och
t. o. m. erkänna påfven såsom länsherre deröfver samt
insatte vid sin död (1198) påfven Innocentius III till
sonens förmyndare. Denne förmådde ej hindra, att en
fullständig anarki blef rådande i riket. De intryck,
som den uppväxande fursten der fick, bidrogo väl
att påskynda hans förståndsutveckling och lära honom
menniskokännedom, men alstrade äfven det misstroende,
den lögnaktighet och den maktlystnad, som blefvo
för honom karakteristiska. Han in hemtade dock en
kunskap (i synnerhet i språk), som vida öfversteg
den då vanliga, och ökade detta sitt vetande under
hela sin lefnad, hvilket förvärfvade honom ett rykte
för lärdom, som var lika stort i Orienten som i
Occidenten. Vid 14 års ålder (1208) blef F. myndig,
och året derefter förmälde påfven honom med ungerske
konungen Emeriks enka, Konstantia af Aragonien. När
Otto IV, som slutligen blifvit ensam kejsare, ådrog
sig de andra tyske furstarnas ovilja, valde desse
(d. 5 Dec. 1212) F. till konung, och han kröntes i
Mainz, d. 9 Dec. s. å. Äfven påfven gaf sitt samtycke
till detta val, sedan Siciliens skilsmässa från
Tyskland blifvit ytterligare bekräftad. F. lyckades
emellertid ej blifva fullständigt erkänd, förrän
efter Otto IV:s nederlag (1214). Vid sin andra kröning
(i Aachen, d. 25 Juli 1215) afgaf han löftet om ett
korståg. Påfven Honorius III satte (d. 22 Nov. 1220)
kejsarekronan på hans hufvud, i tanke att han
derigenom skulle påskynda korståget. Men F. förstod
att genom allahanda undanflykter gäcka Honorius’
förhoppningar. Dennes efterträdare, Gregorius IX,
lyste F. slutligen i bann (d.
29 Sept. 1227), ehuru F. då redan verkligen afseglat
mot Palestina, men af sjuklighet tvungits att
återvända. Så snart han tillfrisknat, begaf han sig,
trots bannlysningen, åter åstad och lyckades genom
skickliga underhandlingar att vinna Jerusalem, till
hvars konung han kröntes (d. 18 Mars 1229). Under
F:s frånvaro lät påfven sina trupper inrycka i
Sicilien och sökte äfven, ehuru utan framgång,
egga de tyske furstarna till affall samt måste 1230
sluta fred med den hemkomne kejsaren. F. lyckades
fullständigt vinna de tyske furstarna på sin sida,
och han kufvade med deras hjelp det uppror, som
hans son Henrik med påfvens goda minne anställt
(1235). Henrik tillfångatogs samt dog i fängelse, och
F:s andre son, Konrad, valdes i Henriks ställe till
faderns efterträdare (1237). Sedan F. fullständigt
slagit Henriks bundsförvandter lombarderna vid
Cortenuova (1237), stod han på höjden af makt. Men
då han sökte tvinga de italienska städerna till
fullständig underkastelse, reste de sig åter, drifna
af förtviflan. Påfven lyckades samtidigt vinna några
tyska furstar, förenade sig med Genua och Venezia samt
bannlyste F. på nytt (1239). Ett blodigt krig började,
under hvilket påfven och kejsaren öfveröste hvarandra
med allahanda beskyllningar. Påfven försäkrade,
att F. kallat Kristus en bedragare, något, som
vann sannolikhet på grund af hans fria religiösa
åsigter, hans smak för Österlandets literatur och
vetenskap samt hans lättfärdiga hofhållning, der
icke ens ett harem och eunuker saknades. Emellertid
hade F. i början öfverhanden: han eröfrade största
delen af Kyrkostaten och hotade Rom. Gregorius dog
1241. Innocentius IV blef kejsaren en ännu hätskare
motståndare. Denne flydde till Lyon och förklarade
på ett kyrkomöte derstädes kejsaren afsatt (d. 17
Juli 1245). Korståg predikades emot honom, aflat
lofvades åt dem, som bekämpade honom, och motkonungar
uppställdes. Mot dessa upprepade anfall utsinade
småningom F:s hjelpkällor. Tyskland lemnade efter
1245 intet manskap mera, och Sicilien var alldeles
utblottadt. Han sökte öfverskyla sin svaghet
genom en obarmhertig grymhet mot såväl de andlige
korstågspredikanterna som krigsfångarna. Men motgången
kunde ej derigenom hejdas. 1249 tillfångatogo
bologneserna hans käraste barn, hans naturlige son,
Enzio (se d. o.), och inspärrade honom i ett hårdt
fängelse. Året derpå, d. 13 Dec. 1250, dog den djupt
nedslagne kejsaren uti Apulien. F. var tre gånger
gift: 1:o med Konstantia af Aragonien (d. 1222), moder
till Henrik, 2:o med Jolanta af Brienne (d. 1228),
arftagerska till Jerusalem och moder till Konrad,
samt 3:o med Isabella af England (d. 1241). Han
hade flere naturliga barn, bland hvilka märkas den
ofvannämnde Enzio och Manfred. J. Fr. N.
3. F. III den sköne, tysk konung, konung Albrekt I:s
och Elisabets af Kärnten son, född 1286, öfvertog
efter faderns död (1308) för sig och sina yngre
bröder styrelsen af hertigdömet Österrike. Efter
Henrik VII:s död (1313) valdes F. af det österrikiska
husets anhängare till tysk konung och kröntes d. 25
Nov. 1314, medan det talrikare, luxemburgska partiet
gaf sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
