Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik (Friedrich) Vilhelm (kurfurste af Brandenburg) - 4. Fredrik (Friedrich) I (konung i Preussen) - 5. Fredrik (Friedrich) Vilhelm I (konung i Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsmän, under de senare åren af sin regering slutit sig
till katolikerna, men F. V. ingick, i Juli 1641, ett
stillestånd med svenskarna, hvilket sedan förlängdes
till krigets slut. Förhållandet till Sverige blef
dock, då fredsunderhandlingarna började, mindre godt,
ty F. V. fordrade, på grund af arfsrätt, hertigdömet
Pommern, hvaraf äfven svenskarna önskade en del. I
westfaliska freden erhöll F. V. största delen af
Hinter-Pommern. Efter freden följde en reformernas
tid för Brandenburg; framför allt förbättrades
finansförvaltningen och krigsväsendet. Mot kejsaren
intog F. V. en själfständig ställning och blef
ledare af oppositionen inom riket. Då Karl X
Gustaf började sitt krig mot Polen (1655), förstod
F. V. att ypperligt begagna sig af de svensk-polska
förvecklingarna: först tillförsäkrade han sig
af Karl Gustaf suveräniteten öfver Ost-Preussen
(genom fördraget i Labiau, i Nov. 1656), och sedan
skaffade han sig äfven polske konungens erkännande
af densamma genom fördragen i Wehlau och Bromberg
(d. 19 Sept. och d. 6 Nov. 1657) mot vilkor att
bekriga svenskarna. Under Sveriges andra krig mot
Danmark (1658–60) fördref han svenskarna ur Holstein
och Slesvig samt eröfrade största delen af svenska
Pommern, men måste i freden i Oliva (1660) återlemna
dessa eröfringar. Landtständerna i Ost-Preussen,
som kraftigt protesterade mot skilsmässan från
Polen, bragtes med våld till underkastelse. Äfven
på andra ställen inom riket gjorde de privilegierade
klasserna motstånd mot den centraliserade styrelse,
som F. V. sökte genomföra, och oftast genomdref han
sin vilja med vapenmakt. Under tiden fortfor rikets
nydaning. Utländska handtverkare inkallades,
fabriker anlades, vägar och broar byggdes, och
en ordentlig postgång inrättades. I synnerhet
omhuldades handeln af F. V., och han gjorde äfven
början till bildandet af en örlogsflotta, hvilken
dock efter hans död fick förfalla. Äfven den andliga
odlingen befordrades, gymnasierna och universiteten
understöddes, och framstående utländske lärde och
konstnärer inkallades i landet. Emedan F. V. insåg
den fara, hvarmed Ludvig XIV:s ärelystnad hotade
Europa, skyndade han att taga Hollands parti,
då Ludvig anföll detta land (1672). Han tvangs
snart till separatfred i Vossem (1673), men började
kort derefter kriget å nyo. Då nu Ludvig förmådde
Sverige att angripa Brandenburg, besegrade F. V. de
dittills såsom oöfvervinneliga ansedde svenskarna,
vid Fehrbellin (d. 18 Juni 1675), hvarigenom han vann
europeisk ryktbarhet, och eröfrade för andra gången
Vor-Pommern. Men Ludvig tvang honom att återlemna
detsamma i freden i S:t Germain (1679). Med harm
och förbittring underskref han denna fred, men slöt
icke dess mindre kort derefter (d. 25 Okt. 1679)
med Frankrike ett förbund, som icke ens reunionerna
förmådde honom att öfvergifva. Men då Ludvig XIV,
i förbund med Englands katolske konung, Jakob II,
syntes vilja börja ett nytt utrotningskrig mot
protestantismen, öfvergaf F. V. honom, slöt sig
åter till Nederländerna och öppnade sitt rike för
omkr. 20,000 från Frankrike flyktande hugenotter,
hvilkas handtverksskicklighet kraftigt
bidrog att höja industrien i Brandenburg. Med
mycken ifver rustade sig F. V. till kriget mot
Frankrike, men han upplefde icke dess utbrott, ty han
afled, i Potsdam, d. 9 Maj 1688. – F. V. var gift
först, såsom ofvan nämndes, med Lovisa Henrietta
af Oranien (1646–67) och sedan med Dorotea af
Holstein-Glücksburg (1668). "Den store kurfurstens"
ryttarestod, ett mästerverk af Schlüter, är rest i
Berlin. J. Fr. N.
4. F. I, konung i Preussen, såsom kurfurste af
Brandenburg F. III, den föregåendes och Lovisa
Henriettas son, föddes d. 11 Juli 1657 i Königsberg.
Redan under de senare åren af faderns lifstid
deltog F. i styrelsen och följde, sedan han d.
9 Maj 1088 efterträdt honom i kurstolen, i början
hans utländska politik samt deltog i kriget mot
Frankrike (1688–97), men lyckades ej i freden i
Rijswijk (1697) utvidga sitt område. Till följd af
sin fåfänga och praktlystnad eftersträfvade F. att
få utbyta sin kurfurstehatt mot en konurigakrona,
och kejsaren tillät honom (i den s. k. Krontraktaten,
d. 16 Nov. 1700), att, såsom en belöning
för det kraftiga bistånd F. lofvat kejsaren i det
hotande (spanska successions-)kriget mot Frankrike,
antaga titeln konung öfver det fullt suveräna
hertigdömet Preussen. Den 18 Jan. 1701 satte han
sjelf i Königsberg kronan på sitt hufvud. Genom
arf, köp eller underhandlingar lyckades F. utvidga
sitt land med flere områden, såsom Quedlinburg,
Geldern, Mörs, Lingen m. m. För den andliga
odlingen var F. mycket verksam (Leibniz stiftade
Vetenskapsakademien i Berlin) och omhuldade,
praktlysten som han var, de sköna konsterna,
hvilkas utöfvare alltid voro gerna sedda i hans hof.
F. afled d. 25 Febr. 1713. Han var förmäld trenne
gånger: 1) med Elisabet Henrietta af Hessen-Kassel
(1679–83), 2) med Sofia Charlotta af Hannover
(1684-1705) och 3) med Sofia Lovisa af Mecklenburg
(1708). J. Fr. N.
5. F. Vilhelm I, den föregåendes och Sofia
Charlottas af Hannover son, konung i Preussen,
föddes d. 15 Aug. 1688. Lika begifven som hans
fader var på prakt och ståt, lika öfverdrifvet enkel
och sparsam var F. V. (han förde sjelf bok öfver
sina inkomster och utgifter); han var derjämte
en fanatisk soldatvän och sökte ordna hela
riket såsom en armé. Då han d. 25 Febr. 1713
uppstigit på tronen, beslöt han att blifva sin egen
finansminister och fältmarskalk, och under hela hans
regering voro armén (som växte från 38,000 man år
1713 till 83,000 år 1740) och finansväsendet (han
lemnade efter sig en skatt af 87 mill. thaler) de
mest omhuldade förvaltningsgrenarna. Deruti ligger
äfven hans betydelse för Preussens utveckling.
Det var hans tysta förarbete, som satte hans store
son Fredrik II i stånd att lyfta Preussen till en
stormakt i Europa. F. V. lät sälja alla de
lyxartiklar, hvarmed hans fader omgifvit sig, införde
en rationellare förvaltning af kronodomänerna
samt arbetade för industriens och handelns höjande.
Mindre lycklig var han i sina försök att ordna
rättsväsendet, ty hans despotiska lynne dref honom
ofta att personligen ingripa i lagskipningen och
ådöma barbariska straff för sådana förbrytelser,
som han ansåg strida emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
