Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Fredrik (Friedrich) Vilhelm III (konung af Preussen) - 9. Fredrik (Friedrich) Vilhelm IV (konung af Preussen) - 1. Fredrik (Friedrich) I den stridbare (konung af Sachsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V. att afskeda von Stein (1808), hvars aflägsnande
för en tid hejdade det raska framåtskridandet. Men
sedan Hardenberg (i Juni 1810) blifvit statskansler,
började det åter, med ännu större fart. Denne
vågade visserligen ej genast bryta med Frankrike,
utan preussiska trupper deltogo i Napoleons tåg mot
Ryssland (1812). Men redan under återtåget öfvergingo
dessa till ryssarna, och d. 28 Febr. 1813 slöt
Preussen förbund med Ryssland mot Napoleon. Konungen
kallade hela folket till vapen och lofvade det,
i det bekanta uppropet "Till mitt folk" (d. 17
Mars 1813), en fri författning såsom belöning för
befrielsekrigets mödor, men sedan freden var sluten,
visade han sig ej hågad uppfylla detta löfte. Många
nyttiga reformer infördes väl, men utan folkets
hörande. Den smula sjelfständighet, som konungen
ådagalagt under kriget, var nu försvunnen, han blef
Metternichs vapendragare i stället för Napoleons. Vid
reformationsjubelfesten 1817 sökte han å det andliga
området åstadkomma ett slags närmande emellan de båda
protestantiska hufvudkyrkorna genom den s. k. unionen
(d. 27 Sept. 1817), men framkallade derigenom endast
missnöje å ena och religiöst förtryck å den andra
sidan. År 1823 utfärdade F. V. en förordning om
landtständers införande, men de saknade hvarje
sken af konstitutionella rättigheter. Trots det
löftesbrott, hvartill konungen sålunda gjort sig
skyldig, förblef lugnet äfven under Julirevolutionen
(1830) tämligen ostördt. Deremot uppstodo under
konungens sista regeringsår häftiga kyrkliga
stridigheter emellan regeringen och katolikerna
rörande de s. k. blandade äktenskapen. F. V. afled
d. 7 Juni 1840. I sitt äktenskap med Lovisa (d. 1810)
hade han bl. a. sönerna konung Fredrik Vilhelm IV
och kejsar Vilhelm samt döttrarna Charlotta, förmäld
med kejsar Nikolaj I af Ryssland, och Lovisa, förmäld
med prins Fredrik af Nederländerna. 1824 ingick han
morganatiskt äktenskap med Augusta v. Harrach, upphöjd
till furstinna af Liegnitz.
J. Fr. N.
9. F. Vilhelm IV, den föregåendes och Lovisas af
Mecklenburg-Strelitz son, föddes d. 15 Okt. 1795,
åtnjöt under sin utmärkta moders öfverinseende
en vårdad uppfostran och ådagalade tidigt prof
på rika anlag, men äfven på en uppbrusande,
befallande natur. Under befrielsekriget följde han
den segrande armén till Paris, men sedan deltog han
ej i något offentligt värf mer än i kommissionen
för provinsialständernas införande (1823), utan
egnade sig i synnerhet åt studiet af estetik
och konsthistoria. F. V. tillträdde styrelsen
d. 7 Juni 1840. Hans första regeringshandlingar
syntes bekräfta de goda förhoppningar man fäst
vid honom. Amnesti gafs åt alla, som dömts för
högförräderi, de fängslade katolske ärkebiskoparna
lösgåfvos, de stränga åtgärderna mot de med unionen
missnöjde protestanterna mildrades, större tryckfrihet
medgafs o. s. v. Men F. V. afslog en af de preussiska
ständerna framställd och af hela det liberala partiet
understödd anhållan om en konstitution och lyssnade
icke häller till otaliga petitioner, som inkommo
med anhållan
om en representativ författning. Slutligen sökte han
kringgå dessa fordringar genom en kungörelse (d. 3
Febr. 1847) att en "förenad landtdag" skulle hållas
i Berlin. Men dennas sammansättning och funktioner
(konungen egde uteslutande initiativ) voro ej
egnade att tillfredsställa sinnena. Stämningen blef
derför allt bittrare, i synnerhet som en svår missväxt
och det öfverdrifna spärrningssystemet åstadkommit
allmän nöd i landet. Jäsningen blef, synnerligen
i Berlin, än våldsammare, då underrättelsen kom om
revolutionen i Paris (Februari 1848). Men icke
häller denna händelse inverkade på konungen, som
litade på armén. Redan d. 13 Mars 1848 skedde
en sammanstötning mellan folket och trupperna,
men först sedan underrättelsen anländt att
revolution utbrutit äfven i Wien, utbröt upproret
(d. 18 Mars) i full låga. Efter en förfärlig
gatustrid segrade folket. Konungen måste aflägsna
trupperna och med blottadt hufvud åse huru den
långa raden af stupade bars förbi hans fönster.
Ja, han red omkring på gatorna, höll tal till
de fallne barrikadkämparnas ära och utdelade en
daglig gratifikation af 3 thaler per man åt de
öfverlefvande, med ett ord: han tycktes sjelf hafva
blifvit radikal. Dock kunde han ej förekomma,
att uppror utbröto äfven i andra större städer i
hans rike. En nationalförsamling sammanträdde
d. 22 Maj, i hvilken det ena tumultet aflöste det
andra, under det att pöbeln spelade herre i Berlin.
Konungen blef derför betänkt på en statskupp och
lät med trupper, under general Wrangels
befäl, spränga församlingen, hvilken sedan
upplöstes (d. 5 Dec.). Samma dag utfärdades en
konstitutionel författning, som efter att hafva
blifvit granskad och modifierad af representationen
stadfästes af konungen d. 31 Jan. 1850. –
Revolutionen 1848 hade äfven väckt planer att
reorganisera Tyska riket, och den för detta ändamål
i Frankfurt samlade tyska nationalförsamlingen
valde d. 28 Mars 1849 F. V. till Tysklands
kejsare. Men han afböjde detta val, emedan ett
antagande af detsamma skulle hafva föranledt krig
med Österrike. Af fruktan för Österrike uppgaf
han likaledes tanken på en närmare union mellan
Nord-Tysklands stater. Under de sista åren af
sin regering undvek konungen sorgfälligt att blanda
sig i de stridsfrågor, som då upprörde Europa, men
Preussen förlorade derigenom sitt anseende. Redan i
Okt. 1857 lemnade F. V. till följd af en svår sjukdom
regeringen åt sin broder Vilhelm, hvilken d. 9 Okt.
1858 erhöll regent-titel och suverän myndighet.
Den 2 Jan. 1861 afled F. V. i Sanssouci.
I sitt äktenskap med Elisabet af Bajern hade
han inga barn.J. Fr. N.
Fredrik (Friedrich) och F. August, kurfurstar och
konungar af Sachsen.
1. F. I den stridbare, kurfurste af Sachsen, son af
markgrefven Fredrik III af Meissen, föddes d. 29 Mars
1369, efterträdde 1381, jämte sina två yngre bröder,
Georg och Vilhelm, sin fader i regeringen, men sedan
dessa aflidit (Georg 1401, Vilhelm 1424) utan att
efterlemna arfvingar, blef han ensam herre öfver det
betydliga området. I sin tids politiska strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
