Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäktkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motståndarens vapen, äfvensom sträckning under
motståndarens fäste från båda dessa lägen, verkställes
från yttre sidan genom att omvrida handen, så att
handryggen kommer uppåt (denna senare rörelseform
benämnes sekund, de öfriga benämnas prim); att gå
omkring motståndarens vapen sker från inre sidan med
korsning, slingring l. croisade, då handen omvrides
till sekundläge med en spirallik rörelse framåt, och
från yttre sidan, flanconade, då handen bibehålles
med naglarna uppåt; då till sistnämnda båda rörelser,
som skola göras lätt och fint, så att motståndaren
om möjligt icke märker dem, lägges större kraft och
omfång, så att en svigt mellan vapnen framkallas,
uppkommer utbrytning l. brissade; strykning, slag
(Ital. battute), afböjningar l. parader, fyra till
antalet: högt böj in l. qvart, motståndarens vapen
föres i qvartläge från fäktplanet; högt böj af
l. ters, motståndarens vapen föres ur fäktplanet i
tersläge (i båda dessa afböjningar skall vapnets
spets vara riktad åt motståndarens närmaste öga),
lågt böj af l. sekund, motståndarens vapen föres
med omvriden hand ur fäktplanet åt samma håll som
högt böj af, lågt böj in l. qvint, motståndarens
vapen föres ur fäktplanet åt samma håll som högt
böj in (vid de låga afböjningarna skall spetsen
vara riktad åt motståndarens höft). Afböjningarna
äro medgående eller mötande; i afseende å formen
böra de verkställas så, att motståndaren, om han
icke tillräckligt skyddar sig med eget vapen i
anfallet, sjelf blir spetsad. Utom nu anförda
rörelser förekommer afböjning med sträckning i
samma fyra lägen; denna rörelse har blifvit kallad
sträck- eller hejdstöt l. arrêt-stöt. Till samma slag
af rörelse höra äfven motstöt eller tempostöt och
reträtt-utfall, s. k. tempoanfall, hvarmed menas ett
angrepp, som inträffar omedelbart innan motståndaren
fullbordat sitt tillämnade anfall. Äfvenledes
förekomma sammansättningar af afböjning och anfall,
s. k. couléer l. glidningar, forçader l. tryckningar
m. fl. sammansatta och doublerade rörelser.
Genom en afböjning uppkommer en blotta; denna ger
tillfälle till ett omedelbart anfall. Blotta kan
framkallas genom låtsadt anfall, s. k. fint, eller
genom angrepp på motståndarens vapen med någon ofvan
beskrifven rörelse. En dylik rörelse åtföljd af
ett anfall är det medelbara anfallet. Ett lyckligt
afböjdt anfall bör omedelbart besvaras med en stöt,
riposte l. efterstöt, och ett motanfall. Om efterstöt
uteblifver, framkallar detta ett förnyadt anfall,
äfven kalladt reprise l. återstöt. Rörelserna med
vapnet böra på det noggrannaste öfverensstämma och
sammanfalla med kroppsrörelserna. "Hand och fot böra
följas." Alla rörelser med vapnet uppkomma genom ett
och samma bemödande af båda motståndarna att intaga
och bibehålla vapnet i fäktplanet. Dertill fordras den
största finhet, eftergiflighet och likväl bestämdhet
i rörelserna.
Sabelfäktning, eller, i dagligt tal,
sabelhuggning, utföres dels med böjda, dels med
raka klingor och använder således hugg och stötar,
hvilka afböjas med de ofvannämnda afböjningarna
(paraderna). Sabelfäktningen grundar sig på
värjfäktningen.
Gardställning, utfall, förflyttningar,
afböjningar och stötar göras på samma sätt som i
värjfäktning. Dessutom tillkomma utfall ur fäktlinien
(såväl inåt som utåt) och hugg. Hugget (slaget) är
en större eller mindre kretsande rörelse af vapnet,
med handen såsom medelpunkt. Huggen äro lodräta –
nedhugg (prim) inom och utom –, vågräta – inhugg
(qvart) och uthugg (ters) – samt sneda. Dessutom
förekomma allahanda sammansättningar af dessa
rörelser. De lodräta huggen afböjas med klingans
svaga, de öfriga med dess starka del. Utom de nämnda
förflyttningarna tillkomma bågsteg (volt) åt ena
eller andra sidan. Rörelserna i sabelhuggning
måste verkställas med stor hastighet, ty endast
derigenom kan handen skyddas under en del sammansatta
rörelser. Främre handen bör städse hållas i fäktplanet
och aldrig högre än egen axel. Handtaget omfattas
så nära intill parérplåten som möjligt, för att
genom bakre delen af fästet gifva någon motvigt till
sjelfva klingan. I sabelfäktning skall man först
angripa motståndarens främre hand med små och snabba
hugg, för att tvinga honom att, äfven om den icke
träffas, draga densamma tillbaka, hvarefter hufvud
och bål angripas med hugg och stötar. Till den första
inöfningen af sabelns bruk användas stundom käppar,
försedda med fästen (Eng. singelsticks) eller lätta
veka klingor, s. k. rappier. Sabelfäktning är lättare
inöfvad än värjfäktning, men uppdrifves sällan till
motsvarande färdighet af amatörer. Sabelhuggning
till häst förekommer äfven och skiljer sig i mycket
från den till fot. Vid huggen är då sjelfva axeln
att betrakta såsom medelpunkt för vapnets kretsande
rörelse.
Bajonettfäktning är den yngsta af de här
afhandlade vapenlekarna. Den torde tidigast hafva
blifvit öfvad i franska och (sedan 1820-talet)
i tyska arméerna, men öfvas numera i nästan alla
Europas arméer. År 1832 utgaf sachsiske kaptenen
v. Schunitz ett arbete om bajonettfäktning, i hvilket
rörelserna framställas mycket vidlyftiga. I sjelfva
gardställningen hålles vapnet långt framsträckt för
att aflägsna motståndaren. (Se fig. i.) – I Sverige
infördes
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
